Språkkonsultens egocentriska språkriktighetskurva

Alla förändringar gör ont, och språkförändringar är inget undantag. Det gör ont att inte längre vara den som är progressiv och som omfamnar språkets alla nymodigheter. Betydligt skönare är det då att vara klok som en språkkonsult.

Ylva Byrman skriver klokt om när den egocentriska språkriktighetskurvan inträffar på SVD:s språkblogg. När var språket som allra bäst, innan det började förfalla? Var det när världen flödade av mjölk och honung i småskolan? Det är smart och rolig läsning för alla oss dagligen brottas med folk som för länge sedan passerade sin språkriktighetstopp.

”Det var bättre förr, men inte hur förr som helst"

skriver Ylva Byrman. Det är ett citat som jag lär låna många gånger.

Själv har jag dock alltid tänkt att det förr som är allra bäst för många inträffar på studentdagen. När den likriktade, obligatoriska delen av livet är slut, då toppar den egocentriska språkriktighetskurvan.

”Fy fan vad vi är bra! Den ljusnande framtid är vår!”

Där någonstans övergår glädjen över att erövra nya språkbruk till förfasande över språkets förflackande. Om man inte blir språkkonsult, jurist, journalist eller någon annan form av språkarbetare förstås.

Juristens språkriktighetstopp

Unga jurister toppar sin kurva i slutet av juristlinjen, när de tillägnat sig sköna fraser som

”Rätten finner det ostridigt att NN med uppsåt infört den beslagtagna mängden narkotiska preparat i landet. Rätten lämnar således NN:s tilläggsyrkande utan beaktande. Åtalet ogillas. ”

Språkkonsultens språkriktighetstopp

Vi språkkonsulter toppar vår kurva under en föreläsning med Olle J, när vi kväst vår inre språkpolis och lärt oss att svänga oss med självsäkra uttalanden av typen

”Du vet väl att det grammatiskt korrekt att säga ’han är längre än mig’. Du lider bara av inlärd irritation om du tror att det är fel. Dessutom är särskrivningar bara ett problem för språkpoliser, eftersom det sällan innebär verkliga problem för begripligheten.”

Se där, ett effektivt sätt att döda konversationer med språkintresserade släktingar.

Journalistens språkriktighetstopp

Journalister toppar när de lär sig att inleda alla texter med orden ”Det var…” eller ”Det är…”, efter en rubrik som avslöjar hela plotten. Viktigast först, stryk från slutet. Inte underligt att så många journalister trängtar efter att få hålla på mördaren ända till slutscenen i en rafflande deckare. Journalistkåren gömmer visst också en och annan brutal språkpolis.

Byråkratens språkriktighetstopp

Ett alternativ till författarspåret kan dock vara att ta en anställning på ett statligt verk. Den som har turen att hamna på en avdelning som inte klarspråksgranskats kan ännu en tid få skriva enligt deckarmodellen med beslutet dolt i en bisats på sista sidan. Där kan man sitta och leka Agata Christie tills någon på informationsavdelningen får för sig att anlita en språkkonsult.

Det blir bättre och bättre dag för dag!

Ty vi språkkonsulter är övertygade om att vi förenar det bästa från alla världar. Vi är inga språkpoliser, utan ödmjuka inför all form av språklig förändring. Till och med de särskrivningar som upprör en klok man som Fredrik Strage. På grammatikdagen twittrar vi gärna lugnande uttalanden som:

Vi älskar dessutom att skriva det viktigaste först, så till den milda grad att vi inte ens drömmer om att skriva något annat än facklitteratur om begriplighet. Alla meningar ska börja med ordet "Du", och alla texter ska handla om läsaren. Mottagaranpassning är så viktigt för oss att vi nästan inte syns.

Som grädde på språkkonsultens egocentriska mos har vi dessutom fått en alldeles egen lagparagraf att hänvisa till. Nu kan inte ens juristerna bräcka oss längre.

Språklagen § 11: Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt.

Det är så skönt att vara perfekt. Nästan så att det skaver lite.