Minns vad en chef sa till mig en gång ang feminism. "Ni kräver så mycket, men nu måste ju visa att ni är värda det också".
— Hanna Hellquist (@hhellquist) January 30, 2012
Efter att ha läst ett tag kom jag på varför jag aldrig blev ingenjör.
En gång under det här millenniet var jag ihop med en ingenjör. En sak vi hade gemensamt var att vi båda som fjortonåringar hade prenumererat på PC Hemma. Samt haft en dator hemma som vi lekt mycket med. Knåpat ihop hemsidor som vi la på Geocities. Och lånat böcker om programmering i Basic på biblioteket och gjort våra egna läxförhörsprogram. Eller om det sista bara var jag. Hur som helst. Ingenjören valde tekniskt program på gymnasiet och blev alltså ingenjör sedan. Jag blev språktant.
Så här gick det till när jag inte valde tekniskt program på gymnasiet och inte heller blev ingenjör:
I sjuan började min klass läsa teknik. Höstterminen 1995 ägnade vi åt att metallslöjda fram några jävla julbockar i plåt som också kunde användas som ljusstakar. Det blev ganska uppenbart att de med y-kromosomer fick VG och MVG på sina sneda och vinda bockjävlar, så även de med två x-kromosomer som begåvats med långt hår. Resten inte. Uppenbart för alla inblandade. Men vi var tretton år, läraren var fyrtio år. Vi sa inget. Vad skulle vi sagt?
I åttan, när vi hade övat på teknikhandstilen en halv termin, den man skulle använda på sina ritningar (alltså, fråga inte, jag fattade inte syftet då, jag förstår det inte nu), fick vi välja ett tekniskt ämne att skriva ett individuellt arbete om. Lärarens förslag var glödlampan, åskledaren och andra trista grejer som jag inte ens minns nu.
Jag valde att skriva om INTERNET. Jag ordnade upp det så fint. Jag utgick från PC Hemmas internetskola, källhänvisade snyggt medan jag förklarade hypertext transfer protocol, ftp och www. E-post och news groups ingick också. Hur det tekniskt fungerar, vad man kunde ha det till och hur man praktiskt gick tillväga som användare. Pedagogiskt som fan. Sist av allt gjorde jag framsidan: ett avancerat geometriskt kollage av Netscape-ikoner i olika storlekar. I Paintbrush förstås. Skrev ut det i färg, hemma. Kan ha använt ett av mina finaste gem, också.
Vi lämnade in på en fredag, och på tekniklektionen veckan efter fick alla redovisa sin rapport muntligt. En efter en fick gå upp och berätta om glödlampa efter glödlampa, och de läste innantill från sina handskrivna ark. Jag satt spänt kvar i min bänk. Sist av allt sa läraren så här:
– Ja, Lina, hon har ju gjort det enkelt för sig. Hon har lagt allt krut på en snygg framsida, sedan har hon kopierat någon annans text.
Han tittade hånfullt på mig.
– Kanske din brors? Så här kan inte du skriva. Det vet jag.
Och så gick det till när jag började gråta i klassrummet, välte stolen och sprang ut i korridoren. Innan lektionstiden ens var slut. Ja, jävlar. Och fortsatte storgråta vid mitt skåp. Av ilska. Och så kom klassens alla tjejer ut och ställde sig runt mig och var lika arga som jag. Sedan minns jag inte vad som hände. Om jag klagade på mitt betyg. Eller om jag ens berättade något hemma.
Jag valde inte tekniskt program på gymnasiet i alla fall, inte ens natur, även om syon tjatade.
Men, sommaren innan nian valde jag och några andra flickor från klassen trots allt att hoppa på projektet teknikkurs för tjejer. Jag gjorde det mest för att man fick 70 kronor per dag och jag hade siktet inställt på ett par ljusblå Levisjeans på JC i Skärholmens centrum. (På JC i Skärholmens centrum jobbade vid den här tiden personen som jag idag är gift med – allt hänger ihop i ens liv. Kan man ju intala sig.) Teknikkurs för tjejer innebar två veckor på ett närliggande gymnasium, med coola tjejer från KTH som lärare. Vi fick löda saker som blinkade och pep, layouta på moderna datorer och löda lite mer. Löda var det roligaste, att räkna ut hur strömmen skulle gå och försöka koppla rätt så manicken skulle fungera.
Det var två veckor och det var kul hela tiden. Men jag ville inte börja på KTH för det.
Löda och andra roliga grejer fick Ingenjören göra hela högstadiet. Med rättvis bedömning och uppmuntran.
Inte för att jag är bitter över att jag blev språktant. Om jag som fjortonåring kunde skriva så att en fyrtioåring inte kunde tro sina ögon, då har jag väl ändå gjort något av mitt råmaterial.
Men det retar mig att idioter fick mig att välja bort saker som jag kanske hade gillat.
Jag blir så arg att jag sitter här och skakar. Och så förstår en del av mina kollegor inte varför det är så svårt att hitta tjejer att rekrytera.
SvaraRaderaHöll på att börja gråta av ilska när jag läste vad din lärare sa åt dig. Hur i helvete?!
SvaraRaderanyfis som jag är hamnade jag här. sorglit att de blivit så. får en att undra varför han gjorde som han gjorde. antingen va han så övertygen att ingen i den åldern kan skriva de du skrev då., eller va han allmänt dum mot dig?
SvaraRaderaDet gick ju bra ändå, "språktant" är ju hur bra som helst!!!
Spö borde han haft.
SvaraRaderaTrist läsning. Önskar att du hade känt att du kunde göra vad du ville. Men jag förstår precis vad du menar. Usch!
SvaraRaderaSå dog mitt idrottsintresse likväl matematik. Finns inget mer passionsdödande än en lärare som vägrar tro att ens goda resultat kommer inifrån en själv. Det var även ett tillfälle i mellanstadiet där min text i svenska blev ifrågasatt, men där fick jag upprättelse.
SvaraRaderaSå jag har fått ta mitt intresse för att se till att saker fungerar, och sätta in det i ett samhällssammanhang i stället. Sociala arbeten är ju kvinnor naturligt bra på.. eller hur är det nu? Jag har fortfarande Nicola Tesla som idol dock :D
Dessa kränkande kommentarer i tidig ålder, vad djupt de sätter sig. Någon som utgår ifrån att man ljuger och fuskar fast man inte gjort det. Jag är ledsen över att du inte blev det du ville, men glad över att du blev språkkonsult istället. För att du är en hejare på att skriva, det såg ju redan teknikläraren.
SvaraRaderafy sjutton, såna lärare borde inte få jobba! Din text kommer absolut att sporra mig i mitt arbete som just, lärare.
SvaraRaderaHar suttit hela dan och kollat #sexism-flödet på twitter. Fan vad arg jag har varit idag, alla de där små grejerna man får höra. Om man klagar får man (eller jag) alltid höra från omgivningen att "men det var ju bara EN enstaka idiot som sade så." Men nej, det är ju så uppenbart och tydlgit att det inte är enstaka idioter utan en så allmänt utbredd attityd gentemot kvinnor och män, vilka som "kan" eller "ska" göra vad i samhället.
SvaraRaderaMitt praktexempel är tekniken på elevens val i åttan. Jag och min kompis sara valde teknik, som så nördiga tjejer vi var. Ensamma med sjutton killar i klassen. Vi klarade oss bra, skitbra. När det var dags att göra ångmaskiner sade vår tekniklärare till oss:
"Ni två kan ju göra en symaskin i wellpapp i stället, det passar väl er."
Som fan att det gjorde. Vi gjorde en sned och vind ångmaskin (precis som alla killar) men fan vad bra den var.
Ett väldigt effektivt sätt att döda någons intresse, kan jag också intyga. Fast jag var för mesig för att våga springa ut. Önskar såhär i efterhand att jag hade vågat göra det någon gång. Istället lärde jag mig att börja stava fel med flit, välja enklare ord och stoppa in små enkla meningsbyggnadsfel och sånt i uppsatserna innan jag lämnade in dem, och lägga in små enkla fel i de svåraste talen i matteläxan. Så blir man språkvetare, inte ingenjör.
SvaraRaderaÅh. Så jag känner igen mig!
SvaraRaderaMed en matte/NO-lärare i högstadiet som inte hjälpte tjejer på lektionen, eller gav dem frågan när de räckte upp handen, eftersom det ändå inte var nån idé - tjejer kunde ju inte matte. Vilket skulle bevisas på matteproven senare.
Jag räknade hela sjuans och åttans mattebok i sjuan, med en annan lärare. När jag fick idioten i åttan ville han inte låta mig gå vidare med nästa mattebok, utan sa åt mig att börja om med åttans mattebok. Jag vägrade att räkna matte på lektionerna under ett helt år, icke-konstruktiv som en fjortonåring gick min protest bara ut över mig själv. I omdömen på utvecklingssamtalen hette det bara att det gick bra för mig, för jag hade ju alla rätt på alla prov.
Nu blev jag ju visserligen ingenjör ändå, och jobbar med matematiska modeller, men knappast någon annan tjej ur klassen. Snacka om motvind.
Har upplevt precis samma sak dock med en bildlärare. Det är omöjligt att förstå hur en lärare kan tvivla så på en elev som inte gjort något fel utan bara anta att eleven fuskar. Underbar text som verkligen får en att tänka till.
SvaraRaderaJag känner så väl igen mig. I åttan gav en långtidsvikarie i svenska oss en uppgift att skriva en science-fiction-berättelse till nästa lektion. Jag blev fångad av min egen berättelse och lämnade stolt in 25 tättskrivna sidor. Alstret återlämnades med ett hånleende och orden "var har du stulit det här ifrån då?". "Jag har ju skrivit det själv!", sa jag med ilskna tårfyllda ögon. Han svarande med överlägsen spefull blick, "Visst. Säkert."
SvaraRaderaVi bytte lärare två gånger till under högstadiet. Min "hämnd" blev att jag lämnade in samma berättelse ytterligare två gånger. Dessa två nya lärare tvivlade tack och lov inte på att jag hittat på historien själv, utan gav femmor.
I fantasin, så här fyrtio år efteråt, känner jag fortfarande för att knäa lärarvikarien i skrevet.
Ja det är tragiskt, och verkligen skolan suger, limiterar och hämmar creativitet och självtro-i sin nuvarande form -> kom ihåg, det är verkligen aldrig försent att göra det du verkligen vill göra. ALDRIG, oavsett vad ngn annan söker intala dig (ink dig själv). DO IT!
SvaraRaderaÄr ju riktigt tragiskt att det inte är fler tjejjer som t.ex programmerar. Tror jag kan räkna de jag träffat genom åren på en hand. Tror mycket av problemet är just fördommar.
SvaraRaderaHar en tjejkompis som är datanörd och minns hur hon blev behandlad på en datorbutik. Dock roade jag mig mycket åt att hon svängt sig med tekniska termer och visat snubben bakom kassan vem som var lamer.
Jag blev ingenjör, och till och med doktorand. Trots att matteläraren sa att jag inte skulle klara matten på natur. Det blev en lång omväg, över samhälle-media, statsvetenskap, jobb och naturvetenskapligt basår. Till slut stod jag där med examen från KTH, och undrade vad fan det var som skulle vara så svårt.
SvaraRaderaJag förstår att du blev språktant, din text är grym!
Detsamma hände mig i högstadiet. Det var nåt SO-ämne, vilket minns jag inte, men lärarinnan sa också att det kunde vi (tre killar) i alla fall inte ha skrivit själv och gav oss dåligt betyg. Är det säkert att det har med könsdiskriminering att göra, och inte bara orättvisa lärare?
SvaraRaderaVad är skillnaden?
SvaraRaderaKönsdiskriminering kombinerad med kompakt dumhet är den rimliga förklaringen. Det är viktigt att inte abstrahera till "orättvisa" i största allmänhet. Hur bekämpar vi den? Könsdiskriminering finns, och den ska bekämpas som sådan.
SvaraRaderaPaulina, du är uppenbart mångbegåvad och rätt ung (i jämförelse med mig i alla fall). Massor kan hända ännu...
Varje gång jag och min sambo ska köpa bil eller elektronikprylar måste jag prata med säljaren, eftersom min sambo antingen inte får någon hjälp alls, eller bara får nonsenssvar på frågor. Till exempel när hon frågade efter en DVD-spelare som var regionsfri och säljaren svarar "Det behöver du inte om du inte piratkopierar".
SvaraRaderaNär jag frågade samma säljare svarade han att han inte visste och hämtade en annan som visade mig vilken som var regionsfri.
Min sambo är civilingenjör i teknisk fysik och elektroteknik.....
Jag känner igen mig! Även jag programmerade BASIC i lägre tonåren, gjorde hemsidor och såg fram emot att börja på teknisk linje (som SYO pratat så gott om - jag tror hon fick lönepåslag för varje tjej hon fixade in på T).
SvaraRaderaLärarna var nog ok, som jag minns det. Men vi var bara två tjejer i klassen, och det var förstås killarna (framför allt de som satt längst bak) som bestämde reglerna i klassrummet. Till exempel vilka som fick och inte fick svara på lärarens frågor. Vad jag eller den andra tjejen än sa möttes det av långa, plågade suckar eller fnitter från de bakre bänkraderna trots att (eller kanske just därför att?) jag oftast hade rätt svar.
Jag gick ut gymnasiet med högsta betyg i teknologi, men då hade mina eventuella planer på att fortsätta läsa teknik liksom kommit av sig, och på universitetet blev det språk i stället. I dag arbetar jag som översättare. Jag översätter bl.a. programvara och manualer för maskinstyrning av grävmaskiner, kompaktorer och väghyvlar, och trivs rätt bra med det.
Jag vill berätta om en lärare som jag hade i högstadiet. Hon hette Eva, var min klassföreståndare och undervisade i svenska och SO. När jag var ung tonåring hade jag en sån där skrivdiarréfas som är ganska vanlig bland unga tonåringar. Jag skrev mycket och innerligt och lite mer känslosamt än vad som är brukligt i skoluppgifter.
SvaraRaderaEva läste mina texter noggrant och skrev kommentarer om både stilistiska figurer och tankar jag förde fram. Det hände att vi samtalade om något och att hon hänvisade till ett påstående jag gjort i en flera veckor gammal text. "Jag menar som du skrev i den där novellen, att ..."
Så kan man också vara som lärare: intresserad, öppen, bekräftande. Det fick mig att tro att jag hade rätt att yttra mig om saker, att det jag tänkte kunde vara relevant också för andra.
Och så undrar de varför kvinnor inte blir ingeniörer!
SvaraRaderaVilken jävla idiot till lärare! Nej usch, jag vet inte ens vad jag ska säga, så där får en helt enkelt inte bete sig mot sina elever och framför allt inte ha massa fördomar som förstör elevens framtid! Gah!
SvaraRaderaEller min fysiklärare i högstadiet som inledde den första fysiklektionen någonsin (och som jag sett fram emot något enormt) med att säga "nu ska ni inte bli ledsna tjejer om ni inte klarar det här experimentet. Det är inte så konstigt eftersom ni inte har lekt med bilar när ni var små". Vad att köra runt med bilar har att göra med att få en glödlampa att lysa har jag undrat sedan dess, men fysik blev aldrig något favoritämne.
SvaraRaderaSå tråkigt att vissa lärare inte är de viktiga förebilder de ska vara. Lärare ska inspirera och stötta, inte trycka ner.
SvaraRaderaMoa, Fryshuset
Detta är ett strålande exempel på vilken skada en dålig lärare kan åstadkomma. Det är väl känt att en lysande lärare kan bana väg för likaledes strålande yrkeskarriärer för sina elever, men när uppmärksammades hur många hundra lysande yrkeskarriärer en usel lärare kan omintetgöra? En dålig lärare borde hellre ges betald ledighet än att tillåtas förstöra en massa ungdomars framtidsutsikter.
SvaraRaderaEn lite gladare historia för att lätta upp stämningen:
SvaraRaderaJag var samhällsinriktad (främst på grund av fördomar från lärare och klasskamrater i natur- och teknikämnen, som alla andra tjejer här förmodligen). Läste samhällsvetenskap på gymnasiet, men matte var roligt så det valde jag till. Vid 18 års ålder, efter 2,5 års övertygan om att jag skulle bli arkeolog, kom jag på att jag ville bli spelprogrammerare. I rena chocken var det ingen som kom sig för med att hindra mig.
Snabbt sökte jag dit, lätt kom jag in, fantastiskt klarade jag mig. Har nu fått höra att jag vid 22 år är en av företagets mest lovande programmerare, och jag var den enda i mitt år av spelprogrammerare som faktiskt var klar vid examenshögtiden. Ensam tjej i klassen. Där stod killarna kvar och gapade.
Hoppas innerligt att fler tjejer får vara med om samma sak.
[...] Sen hittade jag ett blogginlägg relaterat till detta som fick mig att bli ursinnig. Du hittar det HÄR. [...]
SvaraRaderaOj, det här väckte minnen till liv. Teknikläraren på högstadiet som när han lämnade tillbaka mitt specialarbete om fiberoptik frågade "har du verkligen skrivit det här själv." Det hade jag. Jag hade letat reda på allt som lokalbiblioteket hade i ämnet, och sen tagit mig in till KTHs bibliotek och fått hjälp av bibliotekarierna där. Jag var (och är) riktigt stolt över det arbetet. Men det jag minns mest nu efteråt är hans ifrågasättande. När jag barskt svarade "ja, det har jag" så sa han inget mer, och jag fick mitt MVG - men minnet hänger kvar...
SvaraRaderaJag hoppas att jag i mitt arbete med studenter behandlar alla lika och uppmuntrat till intresse.
SvaraRaderaUpptäckarglädjen är underbar och ska uppmuntras!
Jag hade en lärare på mellanstadiet som var pennalismen persionifierad. Det gick knappt en vecka utan att hon på något sätt klankade ner på något som vi grabbar hade gjort. I slutet av sexan skulle vi skriva en sammanfattning av mellanstadiet. Under en rast under dubbellektionen pratade vi ihop oss och beskrev det helvete hon han utsatt oss för. Det roliga var att flera av tjejerna hakade på. Jag minns att jag avslutade min text med. "Ingrid är en lärare jag kommer att minnas länge. Tyvärr. Hon gjorde mitt mellanstadium till ett helvete. För det kommer jag vara henne tacksam eftersom jag lärt mig hantera onda personer."
SvaraRaderaNär hon hade läst första berättelsen så sa hon högt till första killen att han fick göra om för så kunde han inte skriva. Efter att ha läst min och några berättelser till så reste hon sig upp och gick ut ur klassrummet. Det var några få veckor, kanske två, kvar av läsåret och vi såg henne inte igen. Hon flyttade från den lilla orten i Norrland under sommaren. Förhoppningsvis lärde hon sig något av det hela.
Som motvikt till alla ni tjejer som blir felbehandlade av säljare: Jag blir lika förbannad när kvinnor, aldrig män, vänder sig till min fru när vi tex är på badhuset med våra barn, eller på dagis och pratar med personalen, eller hos barnläkaren, eller... ja, ni fattar ju.
Lika galet det och bägge fördomarna behöver man plocka bort.
Mycket bra text! Som vit medelålders man i en teknisk akademisk miljö har jag ett stort ansvar att påtala saker som (tyvärr!) inte skulle tas på lika stort allvar om det sades av en kvinnlig kollega eller student. Som att det inte är OK när åtta projektgrupper redovisar och det "råkar" bli så att det bara är killar som pratar. Det finns fortfarande (för) många sådana exempel, just därför måste jag lära mig att se och ta ansvar. Och ta ställning
SvaraRaderaJag kan inte bli annat än förbannad...! Det du skriver påminner mig om varför det är viktigt att ha med frågan "Har du någonsin känt dig mobbad av någon vuxen" på de mobbingenkäter som vi låter eleverna fylla i i våra skolor...
SvaraRaderaTack för att du delade med dig!
//Gabrielle P
Sommarjobbade i en bygghandel tillsammans med en tjej som idag är byggingenjör.
SvaraRaderaMinns när hon skulle hjälpa en gubbe men han ville inte prata med en liten flicka, utan då helre med en ung man. Helvete vad förbannad hon blev.
Har inte träffat henne på länge nu men hon var bra mycket mer "manlig" äv vad jag nånsin har varit. Snusade, festade hårt, tekniskt begåvad och drog underbältethistorier så lagerkillarna bleknade.
Saknar henne när jag tänker efter.
Sorgligt sorgligt bastard!
SvaraRaderaLärare är så otroligt viktiga! Matte o fysik var mina favoritämnen på högstadiet. Räknade det mesta i huvudet och läraren uppmuntrade oss att tänka fritt, våga ifrågasätta regler osv. På gymnasiet valde jag samhälle men såg fram emot matten o fysiken. På första lektionen frågade jag matteläraren varför det var på ett visst via.Svaret blev: för att det är så. Ja men varför frågade jag igen. -för att jag säger det.... Gissa vem jag hade som fysiklärare också?
SvaraRaderaInte så konstigt att glädjen försvann....
Oj, så tråkigt att det här har fortsatt! Själv började jag på gymnasiet 1977, och gick faktiskt den dåvarande linjen 4-årig teknisk, med inriktning maskin fr.o.m trean.
SvaraRaderaAtt jag valde det programmet berodde mest på mina dåvarande planer på att bli läkare, och att det ansågs lättare att få bra betyg på teknisk linje, jämfört med natur.
Innan jag valde till gymnasiet ville jag kolla med syon att linjen verkligen skulle ge rätt behörighet (med utökad studiekurs i biologi).
Hans svar var "Ja", och sen la han till: "Det är klart att du kan välja teknisk fast du är tjej." Jag har alltid gillat att gå mot strömmen så valet var lätt. Att jag sedan inte fortsatte berodde nog mer på slumpen, och ingenjörsskap har aldrig lockat. Idag är jag musiker, lärare, översättare och en nöjd och glad "tant" - med väldigt bred och rolig bakgrund, utbildningsmässigt!
Kan instämma i någras inlägg. Detta är för jävligt! Tragiskt är att det förkommer i näringslivet, på arbetsplatser i olika former. Man tar energin och motivationen från folk istället för att stimulera och motivera. Jag ser det i skolan där min dotter ÄLSKADE matte, var superduktig och fick en omitiverad lärare på en "bra" skola. Det skapades en special grupp för duktiga elever men man satte pojkar i den. Och vi klagar på att det inte finns kvinliga ingenjörer eller tillräckligt med kvinnor i styrelserummen. Uppmuntra, stötta och motivera samt ta till vara på förmågorna istället!
SvaraRadera"Vad kul att det var killar, nu kan jag berätta vad det här handlar om. Ni vet tjejer förstår inte sånt här och det har mest varit tjejgrupper hittills" sa professorn när min grupp skulle få testa ett elektronmikroskop.
SvaraRadera3 killar och jag. Professorn låtsades som att jag inte fanns i rummet, tittade bara på killarna och förklarade i kanske 10 minuter om hur mikroskopet fungerade.
Efter den här genomgången inkluderade han mig igen och vi fick testa att kolla i det där mikroskopet.
Dåliga lärare borde få böter, han mördade ju ett av dina möjliga liv.
SvaraRadera[...] det var väl själva fan vad många vi är som har liknande erfarenheter av inkompetenta lärare. Och det sorgligaste av allt är att det verkar som det är flickorna som fått ta skiten under [...]
SvaraRaderaJag trodde inte mycket kunde förvåna mig längre, vad beträffar den svenska skolan. Jag hade fel. Å andra sidan är det väl kanske inte så konstigt att lärarna förutsätter att eleverna inte kan skriva ordentligt. De lär ju inte ut elementär grammatik! Se på hur folk skriver på valfritt web-forum! Inte ens dagstidningarna kan ju längre skriva korrekt. - Det var inte helt sant, förresten. Huvudstadsbladet i Helsingfors skriver i allmänhet mycket bra svenska. Själv har jag en liten språkbegåvning men den har hämmats tämligen effektivt under min skoltid. Jag blev ingenjör. Jag hade bl a en franskalärare i gymnasiet som anklagade mig för fusk för att jag hade skrivit en uppsats hemma som jag antog skulle komma som uppgift på slutprovet. Det var inte speciellt svårt att skriva om den sedan, och den fick omdömet "det bästa hon hade fått in - någonsin". Ända fick jag bara en 4:a eftersom jag hade "fuskat".
SvaraRaderaDet är bl.a. det här jag vill utrota! Jag, som idag är författare trots allt, skrev uppsats i gymnasiet. Hittade på en historia som pågick på 50 A4-sidor om hur jag deltog i vinter-OS. Ett av de tre ämnen som fanns att välja mellan. Jag tog det framför förslaget att skriva om en musfamilj. Det tredje alternativet minns jag inte.
SvaraRaderaJag skrev och skrev och skrev. Känner igen dina ord och känslan du förmedlar när man sitter och väntar på reaktionen. Får tillbaka mina handskrivna sidor överstrukna med röd penna. Allt.
Anledningen var att jag hade hittat på något som var menat att vara en sann berättelse. Alltså, jag skulle inte skrivit om vinter-OS om jag inte hade varit där och det hade jag ju inte.
Underkänt. Inte ens möjligt att betygssätta sa Bert, läraren.
För mig blev det droppen för mycket. Men jag hämtade mig till slut även om jag fortfarande kan känna tårar som brinner när jag tänker på det.
När jag är ute och föreläser är det detta jag bl.a. tar upp och jag möter så många lärare som finns kvar av den där sorten. De som bara med sin närvaro berättar att eleven inte duger.
idag senast var jag på en skola i Enskede. Efter min föreläsning (som handlar om drömmar, mål och motivation m.m.) kom en kille fram och sa att han nog skulle satsa på sin dröm ändå, att bli tandläkare, trots att hans pappa hade sagt att han aldrig skulle klara det.
Kan jag göra någon-ting för en enda för att slippa vuxnas korkade inställning och förutfattade meningar och kränkningar så är det tillräckligt.
[...] Men – och det här är viktigt – det betyder också indirekt “låt de pojkar och flickor som bryter mot de traditionella könsrollerna känna att de gör något fel!” De pojkar som hamnar i en prinsessperiod ska känna att det är något som egentligen är förbehållet tjejer. Och de tjejer som inte är prinsessiga ska också gärna känna att de inte riktigt passar in. För så blir det om man håller fast vid att “pojkar ska vara pojkar och flickor ska vara flickor.” De som inte passar in känner sig fel! Och det finns så himla många sådana barn och unga. Jag ser exempel överallt, varje dag. Pojkar som älskar rosa, men får höra av andra barn att det är en tjejfärg. Flickor som får veta att de minsann inte kan vara intresserade av teknik. [...]
SvaraRaderaSå sjukt upprörande att sådana lärare finns. Jag skattar mig själv lycklig som aldrig själv har upplevt sådan misstro, även om jag har kompisar som har gjort det. Min bästa lärare någonsin var NO- och matteläraren under högstadiet - en helt fantastisk kvinna som fick mig att älska ämnena hon undervisade i. Jag har inte älskat dem vare sig före eller efter henne, men under högstadiet var jag Queen of NO och matte. Nu siktar jag istället på att bli språktant som dig; verkar ju oerhört roligt ;)
SvaraRaderaHoppas att du känner dig nöjd med hur livet blev trots att du hade en så kass lärare! Du är ju helt klart duktig på vad du gör, dvs skriva :)
Letade just rätt på detta inlägg, som gjort stor intryck på mig, när jag pratar med min man och bonusson om att vara en förebild. Mannen är ingenjör, bonussonen, 12 år, vill bli (är redan halvingenjör kan man säga). Jag använder inlägget för att understryka hur viktigt det är att mannen i en situation när han kommer att möta ungdomar tänker på att vara en förebild för alla. Bonussonen ber mig hälsa till dig: "vilken SKITlärare!".
SvaraRaderaNå, för vad det är värt så har det hela i alla fall tjänat det lilla syftet att här är en lärare som fått ytterligare ett exempel på hur man inte ska bete sig. Nog för att extra bra arbeten från tonåringar bör synas extra noga, men man kan ju ha lite fingertoppskänsla.
SvaraRadera