Förnuft eller känsla

Jag är inte jättebra på att laga mat. Jag har några paradrätter, men jag är en sådan som följer recept slaviskt. Vid minsta avsteg från instruktionen är sannolikheten stor att det går åt helvete. Och då lagar jag inte mat mer på några veckor.

Den som lagar mest mat i vårt hushåll brukar sucka och säga:

"Men smaka av hela tiden! Då känner du ju vad som saknas!"

Eh, nej. Jag kan känna att det är äckligt eller gott, men jag kan själv inte avgöra om det äckliga beror på att jag använt för mycket dill eller för lite salt.

Det här beror nog främst på att jag inte är så väldigt intresserad. Jag lagar inte särskilt mycket mat, har aldrig gjort, och jag har därför inte arbetat upp något gehör för vilka smaker och kvantiteter som orsakar fyrverkerier i munnen. Jag gillar väl mat, men främst äter jag för att jag är hungrig. Och då kan det bli lite vad som helst om jag är ensam. Men ska jag bjuda andra på min mat vänder jag mig till mina vänner kokböckerna.

Däremot är jag ganska bra på text. Jag lackar ur på generella skrivtips och tråkiga kompositioner, improviserar gärna, men vet innan jag börjar hur jag vill att den färdiga texten ska se ut. You may not like it, men allt är genomtänkt och har ett syfte. Oftast blir det bra, men det kan ske katastrofer, det kan det. Men jag tappar inte modet för det.

Jag älskar att läsa. Jag älskar att läsa bra grejer. Saker med rytm, driv och lite glöd. Jag läser mycket. Det hänger säkerligen ihop.

Men jag skulle aldrig säga till en osäker, ovillig, ovan skribent:

"Känn efter hur det låter eller kolla på ordet! Känns det galet är det fel."

Som vissa andra gör.

Finns inte viljan eller vanan finns heller ingen känsla. Då måste man ha recept. Varsågod, världens bästa kokböcker.