Det har legat i luften ett tag. Men #grammatikdagen triggade en personlighetskris hos språkkonsulterna. Det är egentligen helt enligt regelboken; på varje rörelse följer en motreaktion. Låt mig utveckla.
Varje språkvetare har, under andra året på gymnasiet, tillsammans med en liten grupp elitistiska vänner satt upp lappar på skolans gemensamma anslagstavla, lappar som med ett högtravande, ålderdomligt språk i kraftfulla ordalag fördömer övriga elevers språkbruk (nej, jag generaliserar inte det minsta). Sen mognar man förstås och når till sist toppen av språkkonsultens egocentriska språkriktighetskurva. Då mår man.
Ja, där går man och jäser, fnissar åt språkpoliser tillsammans med andra språkörade akademikervänner. Häver ur sig en del visheter som att "att vara rädd för särskrivningar är en onödigt alarmistisk inställning som riskerar att dölja andra språkliga problem". På Twitter suckar man över petitessspråkfelsrasarna och slår med visshet fast att ingen lingvist någonsin oombedd skulle rätta någons språkfel. Underförstått: sånt gör bara såna som inte är lika upplysta, eller kanske utvalda! som vi.
Till sist börjar det förstås mumlas lite i de rättrognas skara. Vänta nu, är vi inte exakt lika svinigt elitistiska som de? Är det inte vars och ens rättighet att fyndigt & träffsäkert peka ut särskrivare som värre än rasister och terrorister (vilket man förstås ganska lugnt kan göra om man råkar vara en vit svensk manlig journalist i medelåldern) eller med sympatiskt och ödmjukt tonfall påpeka att folk som särskriver kanske är lite enklare människor.
Jo. Det kanske vi är. Men jag har ett förslag. Kanske rent av ett botemedel. Låt oss (och jag vet att det är svårt) träna på att släppa vårt enorma behov av att elitistklustra oss. Det kräver mycket möda och stort besvär, särskilt på internet där man hela tiden måste anstränga hjärnkapaciteten till det yttersta för att komma ihåg att det sitter en människa bakom de där bokstäverna på skärmen. Det är en människa – som per definition har klusterbehov – som särskriver, som språkpolisar, som Twittrar för @SJ_AB, som berättar om sina erfarenheter av övergrepp och sexism, som kanske missar en skriftlig ironi, som avföljer i affekt. Så ta't lite lugnt. Häv inte ur dig näthatet, trots att det kliar och sticks i småfingrarna. Det funkar nämligen som klister för klustren och kan inte användas som botemedel för någonting alls.
Det var väl inget radikalt förslag kanske. Någon kommer ev. att ironihata lite på det. Tagga länk med #weshallovercome eller så. Men det är okej. Nu föreslår jag att alla kluster tar varandra i hand och tar ett gemensamt andetag så att vi får ner stämningen. Vi gör det nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar