Föräldrasmartma

Vi fick en liten son i början av maj. Han är världens finaste förstås. Just nu har han precis börjat ana att det här med att göra ljud kan vara kul, han tycker om att titta och försöka peta på röda saker och han vaknar bara en gång om natten för att äta. Sedan skrattar han och somnar om.

Jag trodde att jag skulle vara mer förundrad som nybliven mamma, men han är så självklar i vår familj. Det var honom vi väntade på, det var han som skulle ligga i den röda vagnen.

Det enda jag förundras över är bristen på den där visdomen som folk sa skulle kicka in så fort han kommit till oss:

– Det där kan du inte förstå förrän du själv är förälder.

När ska jag förstå, när kommer jag bli klok, när ska de fantastiska insikterna trilla in i mitt huvud? Ni gav ju sken av att det i princip skulle vänta en väska klokheter på BB, ungefär som den som innehåller de där gratisblöjorna och våtservetterna och Vi Föräldrar i specialutgåva. Det gjorde det inte. Men kanske vid tre månader? Vid sex månader? Ett år? När de börjar dagis? Skolan? Tar studenten? När, när, när?

Vad var det jag inte kunde förstå förut? Jag är precis samma människa nu, bara gladare och lugnare. Jag vill fortfarande dela föräldraledigheten precis lika, men jag vill inte ha bil och jag vill inte lägga upp bilder på honom på internet.

Kunde jag inte förstå att jag skulle älska honom så mycket? Men jag visste det. Det var i flera år som att jag höll på att gå sönder av den där kärleken till honom innan den – och han – fick komma ut.

Att mina behov skulle få mindre plats? Men det har de redan fått göra, i väntan på honom. Jag har avstått, valt bort, planerat om – om ni bara visste.

Att det skulle bli mindre sömn? Not applicable. Däremot har jag aldrig sovit så dåligt och så lite som de sista månaderna av graviditeten – och då har jag haft sömnproblem i mina dagar.

Vad är det vi blir kloka av, egentligen?

Ju mer jag lyssnar på er desto mer övertygad blir jag:

När det inte blir som vi tänkt oss och vi måste anpassa oss efter situationen fastän vi inte har valt den, det är då vi växer och lär oss.

För vissa kan det innebära, tror jag, att bli gravida helt oplanerat och behöva justera i livsschemat. För andra att inte bli med barn trots att de planerat. För en del är det illamående och foglossning och karpaltunnelsyndrom som hindrar en från att gravidstråla. För några är det förlossningens kaos. För somliga att tvingas vara vakna om nätterna med en ilsk liten person. Och så har vi trotsåldrar, andra utvecklingssprång, vuxenrelationen, med mera ända tills barnen flyttat hemifrån. Och det slutar väl inte där, fick jag lära mig när flera av mina vänners föräldrar separerade samtidigt som vi köpte startboxar på Ikea.

Jag blev lite klokare (och mycket mer ödmjuk!) av att vänta på Ingmar, och jag tvivlar inte på att han kommer göra mig ännu lite smartare under åren som kommer.

Men mitt förstånd har inte blivit större bara för att det betalas in 1 050 kr på mitt konto den 20:e varje månad. Det var väl det jag egentligen visste, hela tiden.



 

Jan! Jag hade velat ge mormor en läsplatta.

Det är jobbigt med förändring. Det tog drygt 30 år för mig att inse, men jag är en trygghetsknarkande bakåtsträvare som visserligen gärna drömmer om framtiden - om jag får göra det tryggt inbäddad i mitt välkända nu. Sedan jag halade fram förändringsfobikern har jag försökt bli hennes vän. "Det är bra med förändring", säger jag tröstande till henne. "Förändring är liv."

Tack vare min inre förändringsfobiker förstår jag precis varför Jan Björklund blir sorgsen när han hör om Sollentunas pekplatteprojekt. Utbildningsministerns inre förändringsfobiker greppar sina skrivstilsböcker, sitt pennskrin med favoritsuddisarna, kanske en handskriven fråga chans-lapp som omsorgsfullt bevarats i läseboken. Nu kommer nya hårda paket, pekplattor med skojiga funktioner och sms-språk som förtunnar. jag vet inte hur det var för Jan Björklund, men jag hade ett jättefint grönt bänkpapper när jag gick i tvåan. Bänkpapper har dom inte i min sexårings skola. Det är trist.

Men du, säger jag till min inre förändringsfobiker (och till Jan Björklund, men han lyssnar inte). Det här med välskrivning och möjlighet till långa tysta försjunkenienbokstunder. Det kanske inte är nåt, liksom, självklart? Det är inte jättesäkert att vi under de, vadå, femtio år som skolan sett ut ca typ som den gör i dag, har hittat den optimala, eviga, allenarådande kunskapsmiljön. Kanske.

Sen läser jag Magnus Bremmer i Svenska Dagbladet och det är så skönt. Bremmer skriver om litteraturprofessorn Alan Jacobs, som i boken The pleasures of reading in an age of distraction påminner om att "läsare har alltid behövt kämpa mot distraktion, mot oljudet från en gapig familj, högljudda stadsmiljöer, inte minst lockelser av allsköns slag. Läsningens tysta, isolerade helgd är och har alltid varit ett privilegium". Och jag tänker på min mormor som älskade skolan men som fick sluta efter sex år för att ta hand om sina småsyskon. Tänk om hon hade haft en läsplatta. Hon kunde ha smugit undan, till utedasset eller nåt, och tjyvläst en gratisebok. Kanske spelat lite Wordfeud.

"Vad betyder 'Are you alright?' frågar min sexåring. Han har hört uttrycket i sin magnifikt skräniga Ninjago-app. Jag översätter och i flera timmar besvarar han varenda uppmaning med ett jovialiskt alright. Lite senare på kvällen tar han över ledningen i vår WF-match genom att lägga LOMS, TAXINS och FINASTE. "Mama. Jag tror jag kåmer vina" skriver han på chatten.

Själv klickar jag hem The pleasures of reading in an age of distraction och tänker att det blir bra läsning på pendeltåget, mellan nån WF-match och snabbkoll av priolistan på Twitter. Och jag tänker att ja, det är jobbigt med förändringar, Jan. Men vi måste igenom dem, för de är livet.

 

 

Botemedlet mot elitistsvineri

Det har legat i luften ett tag. Men #grammatikdagen triggade en personlighetskris hos språkkonsulterna. Det är egentligen helt enligt regelboken; på varje rörelse följer en motreaktion. Låt mig utveckla.

Varje språkvetare har, under andra året på gymnasiet, tillsammans med en liten grupp elitistiska vänner satt upp lappar på skolans gemensamma anslagstavla, lappar som med ett högtravande, ålderdomligt språk i kraftfulla ordalag fördömer övriga elevers språkbruk (nej, jag generaliserar inte det minsta). Sen mognar man förstås och når till sist toppen av språkkonsultens egocentriska språkriktighetskurva. Då mår man.

Ja, där går man och jäser, fnissar åt språkpoliser tillsammans med andra språkörade akademikervänner. Häver ur sig en del visheter som att "att vara rädd för särskrivningar är en onödigt alarmistisk inställning som riskerar att dölja andra språkliga problem". På Twitter suckar man över petitessspråkfelsrasarna och slår med visshet fast att ingen lingvist någonsin oombedd skulle rätta någons språkfel. Underförstått: sånt gör bara såna som inte är lika upplysta, eller kanske utvalda! som vi.

Till sist börjar det förstås mumlas lite i de rättrognas skara. Vänta nu, är vi inte exakt lika svinigt elitistiska som de? Är det inte vars och ens rättighet att fyndigt & träffsäkert peka ut särskrivare som värre än rasister och terrorister (vilket man förstås ganska lugnt kan göra om man råkar vara en vit svensk manlig journalist i medelåldern) eller med sympatiskt och ödmjukt tonfall påpeka att folk som särskriver kanske är lite enklare människor.

Jo. Det kanske vi är. Men jag har ett förslag. Kanske rent av ett botemedel. Låt oss (och jag vet att det är svårt) träna på att släppa vårt enorma behov av att elitistklustra oss. Det kräver mycket möda och stort besvär, särskilt på internet där man hela tiden måste anstränga hjärnkapaciteten till det yttersta för att komma ihåg att det sitter en människa bakom de där bokstäverna på skärmen. Det är en människa – som per definition har klusterbehov –  som särskriver, som språkpolisar, som Twittrar för @SJ_AB, som berättar om sina erfarenheter av övergrepp och sexism, som kanske missar en skriftlig ironi, som avföljer i affekt. Så ta't lite lugnt. Häv inte ur dig näthatet, trots att det kliar och sticks i småfingrarna. Det funkar nämligen som klister för klustren och kan inte användas som botemedel för någonting alls.

Det var väl inget radikalt förslag kanske. Någon kommer ev. att  ironihata lite på det. Tagga länk med #weshallovercome eller så. Men det är okej. Nu föreslår jag att alla kluster tar varandra i hand och tar ett gemensamt andetag så att vi får ner stämningen. Vi gör det nu.

Förnuft eller känsla

Jag är inte jättebra på att laga mat. Jag har några paradrätter, men jag är en sådan som följer recept slaviskt. Vid minsta avsteg från instruktionen är sannolikheten stor att det går åt helvete. Och då lagar jag inte mat mer på några veckor.

Den som lagar mest mat i vårt hushåll brukar sucka och säga:

"Men smaka av hela tiden! Då känner du ju vad som saknas!"

Eh, nej. Jag kan känna att det är äckligt eller gott, men jag kan själv inte avgöra om det äckliga beror på att jag använt för mycket dill eller för lite salt.

Det här beror nog främst på att jag inte är så väldigt intresserad. Jag lagar inte särskilt mycket mat, har aldrig gjort, och jag har därför inte arbetat upp något gehör för vilka smaker och kvantiteter som orsakar fyrverkerier i munnen. Jag gillar väl mat, men främst äter jag för att jag är hungrig. Och då kan det bli lite vad som helst om jag är ensam. Men ska jag bjuda andra på min mat vänder jag mig till mina vänner kokböckerna.

Däremot är jag ganska bra på text. Jag lackar ur på generella skrivtips och tråkiga kompositioner, improviserar gärna, men vet innan jag börjar hur jag vill att den färdiga texten ska se ut. You may not like it, men allt är genomtänkt och har ett syfte. Oftast blir det bra, men det kan ske katastrofer, det kan det. Men jag tappar inte modet för det.

Jag älskar att läsa. Jag älskar att läsa bra grejer. Saker med rytm, driv och lite glöd. Jag läser mycket. Det hänger säkerligen ihop.

Men jag skulle aldrig säga till en osäker, ovillig, ovan skribent:

"Känn efter hur det låter eller kolla på ordet! Känns det galet är det fel."

Som vissa andra gör.

Finns inte viljan eller vanan finns heller ingen känsla. Då måste man ha recept. Varsågod, världens bästa kokböcker.

 

 

Språkkonsultens egocentriska språkriktighetskurva

Alla förändringar gör ont, och språkförändringar är inget undantag. Det gör ont att inte längre vara den som är progressiv och som omfamnar språkets alla nymodigheter. Betydligt skönare är det då att vara klok som en språkkonsult.

Ylva Byrman skriver klokt om när den egocentriska språkriktighetskurvan inträffar på SVD:s språkblogg. När var språket som allra bäst, innan det började förfalla? Var det när världen flödade av mjölk och honung i småskolan? Det är smart och rolig läsning för alla oss dagligen brottas med folk som för länge sedan passerade sin språkriktighetstopp.

”Det var bättre förr, men inte hur förr som helst"

skriver Ylva Byrman. Det är ett citat som jag lär låna många gånger.

Själv har jag dock alltid tänkt att det förr som är allra bäst för många inträffar på studentdagen. När den likriktade, obligatoriska delen av livet är slut, då toppar den egocentriska språkriktighetskurvan.

”Fy fan vad vi är bra! Den ljusnande framtid är vår!”

Där någonstans övergår glädjen över att erövra nya språkbruk till förfasande över språkets förflackande. Om man inte blir språkkonsult, jurist, journalist eller någon annan form av språkarbetare förstås.

Juristens språkriktighetstopp

Unga jurister toppar sin kurva i slutet av juristlinjen, när de tillägnat sig sköna fraser som

”Rätten finner det ostridigt att NN med uppsåt infört den beslagtagna mängden narkotiska preparat i landet. Rätten lämnar således NN:s tilläggsyrkande utan beaktande. Åtalet ogillas. ”

Språkkonsultens språkriktighetstopp

Vi språkkonsulter toppar vår kurva under en föreläsning med Olle J, när vi kväst vår inre språkpolis och lärt oss att svänga oss med självsäkra uttalanden av typen

”Du vet väl att det grammatiskt korrekt att säga ’han är längre än mig’. Du lider bara av inlärd irritation om du tror att det är fel. Dessutom är särskrivningar bara ett problem för språkpoliser, eftersom det sällan innebär verkliga problem för begripligheten.”

Se där, ett effektivt sätt att döda konversationer med språkintresserade släktingar.

Journalistens språkriktighetstopp

Journalister toppar när de lär sig att inleda alla texter med orden ”Det var…” eller ”Det är…”, efter en rubrik som avslöjar hela plotten. Viktigast först, stryk från slutet. Inte underligt att så många journalister trängtar efter att få hålla på mördaren ända till slutscenen i en rafflande deckare. Journalistkåren gömmer visst också en och annan brutal språkpolis.

Byråkratens språkriktighetstopp

Ett alternativ till författarspåret kan dock vara att ta en anställning på ett statligt verk. Den som har turen att hamna på en avdelning som inte klarspråksgranskats kan ännu en tid få skriva enligt deckarmodellen med beslutet dolt i en bisats på sista sidan. Där kan man sitta och leka Agata Christie tills någon på informationsavdelningen får för sig att anlita en språkkonsult.

Det blir bättre och bättre dag för dag!

Ty vi språkkonsulter är övertygade om att vi förenar det bästa från alla världar. Vi är inga språkpoliser, utan ödmjuka inför all form av språklig förändring. Till och med de särskrivningar som upprör en klok man som Fredrik Strage. På grammatikdagen twittrar vi gärna lugnande uttalanden som:

Vi älskar dessutom att skriva det viktigaste först, så till den milda grad att vi inte ens drömmer om att skriva något annat än facklitteratur om begriplighet. Alla meningar ska börja med ordet "Du", och alla texter ska handla om läsaren. Mottagaranpassning är så viktigt för oss att vi nästan inte syns.

Som grädde på språkkonsultens egocentriska mos har vi dessutom fått en alldeles egen lagparagraf att hänvisa till. Nu kan inte ens juristerna bräcka oss längre.

Språklagen § 11: Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt.

Det är så skönt att vara perfekt. Nästan så att det skaver lite.

Hur man inte blir ingenjör

Hanna Hellquist började retweeta svar som hon fick på det här twitterinlägget:

Minns vad en chef sa till mig en gång ang feminism. "Ni kräver så mycket, men nu måste ju visa att ni är värda det också".

— Hanna Hellquist (@hhellquist) January 30, 2012

Efter att ha läst ett tag kom jag på varför jag aldrig blev ingenjör.

En gång under det här millenniet var jag ihop med en ingenjör. En sak vi hade gemensamt var att vi båda som fjortonåringar hade prenumererat på PC Hemma. Samt haft en dator hemma som vi lekt mycket med. Knåpat ihop hemsidor som vi la på Geocities. Och lånat böcker om programmering i Basic på biblioteket och gjort våra egna läxförhörsprogram. Eller om det sista bara var jag. Hur som helst. Ingenjören valde tekniskt program på gymnasiet och blev alltså ingenjör sedan.  Jag blev språktant.

Så här gick det till när jag inte valde tekniskt program på gymnasiet och inte heller blev ingenjör:

I sjuan började min klass läsa teknik. Höstterminen 1995 ägnade vi åt att metallslöjda fram några jävla julbockar i plåt som också kunde användas som ljusstakar. Det blev ganska uppenbart att de med y-kromosomer fick VG och MVG på sina sneda och vinda bockjävlar, så även de med två x-kromosomer som begåvats med långt hår. Resten inte. Uppenbart för alla inblandade. Men vi var tretton år, läraren var fyrtio år. Vi sa inget. Vad skulle vi sagt?

I åttan, när vi hade övat på teknikhandstilen en halv termin, den man skulle använda på sina ritningar (alltså, fråga inte, jag fattade inte syftet då, jag förstår det inte nu), fick vi välja ett tekniskt ämne att skriva ett individuellt arbete om. Lärarens förslag var glödlampan, åskledaren och andra trista grejer som jag inte ens minns nu.

Jag valde att skriva om INTERNET. Jag ordnade upp det så fint. Jag utgick från PC Hemmas internetskola, källhänvisade snyggt medan jag förklarade hypertext transfer protocol, ftp och www. E-post och news groups ingick också. Hur det tekniskt fungerar, vad man kunde ha det till och hur man praktiskt gick tillväga som användare. Pedagogiskt som fan. Sist av allt gjorde jag framsidan: ett avancerat geometriskt kollage av Netscape-ikoner i olika storlekar. I Paintbrush förstås. Skrev ut det i färg, hemma. Kan ha använt ett av mina finaste gem, också.

Vi lämnade in på en fredag, och på tekniklektionen veckan efter fick alla redovisa sin rapport muntligt. En efter en fick gå upp och berätta om glödlampa efter glödlampa, och de läste innantill från sina handskrivna ark. Jag satt spänt kvar i min bänk. Sist av allt sa läraren så här:

– Ja, Lina, hon har ju gjort det enkelt för sig. Hon har lagt allt krut på en snygg framsida, sedan har hon kopierat någon annans text.

Han tittade hånfullt på mig.

– Kanske din brors? Så här kan inte du skriva. Det vet jag.

Och så gick det till när jag började gråta i klassrummet, välte stolen och sprang ut i korridoren. Innan lektionstiden ens var slut. Ja, jävlar. Och fortsatte storgråta vid mitt skåp. Av ilska. Och så kom klassens alla tjejer ut och ställde sig runt mig och var lika arga som jag. Sedan minns jag inte vad som hände. Om jag klagade på mitt betyg. Eller om jag ens berättade något hemma.

Jag valde inte tekniskt program på gymnasiet i alla fall, inte ens natur, även om syon tjatade.

Men, sommaren innan nian valde jag och några andra flickor från klassen trots allt att hoppa på projektet teknikkurs för tjejer. Jag gjorde det mest för att man fick 70 kronor per dag och jag hade siktet inställt på ett par ljusblå Levisjeans på JC i Skärholmens centrum. (På JC i Skärholmens centrum jobbade vid den här tiden personen som jag idag är gift med – allt hänger ihop i ens liv. Kan man ju intala sig.) Teknikkurs för tjejer innebar två veckor på ett närliggande gymnasium, med coola tjejer från KTH som lärare. Vi fick löda saker som blinkade och pep, layouta på moderna datorer och löda lite mer. Löda var det roligaste, att räkna ut hur strömmen skulle gå och försöka koppla rätt så manicken skulle fungera.

Det var två veckor och det var kul hela tiden. Men jag ville inte börja på KTH för det.

Löda och andra roliga grejer fick Ingenjören göra hela högstadiet. Med rättvis bedömning och uppmuntran.

Inte för att jag är bitter över att jag blev språktant. Om jag som fjortonåring kunde skriva så att en fyrtioåring inte kunde tro sina ögon, då har jag väl ändå gjort något av mitt råmaterial.

Men det retar mig att idioter fick mig att välja bort saker som jag kanske hade gillat.

 

 

Han hon hen den det

Biologiskt kön, själsligt kön, juridiskt kön. Rosa som en mycket farlig färg. Parningsdrift som grund för pronomenindelning. Någon gav ut en bok om ett barn som vill ha hund och fick ett koppel av arga, upprörda, smått galna människor efter sig. En annan person kommenterade det väl.

Jag har tänkt mycket på det här. Inte minst sedan jag bad barnmorskan leta efter en snopp eller snippa på ultraljudet. Vem är det egentligen jag hoppas få stoppa i den vinröda plysch-Emmaljungan från 1984? (Nej, vi har inte köpt en blå också.)

[caption id="attachment_332" align="aligncenter" width="448" caption="Han? Hon? Hen?"][/caption]

Inte för att jag fick någon större insikt om det när det syntes en liten snopp på den svartvita bilden vi fick med oss hem. Det var mest andra som tyckte det var viktigt, och de började yra om att det är förstås därför som han sparkar så mycket och som han kommer gilla hockey men inte trivas i den vinröda plyschvagnen. Några köpte kläder i färger som inte var rosa.

Ja, ja. Jag ska snacka med dem, jag lovar.

Vem han än är hoppas jag att jag kan lära honom lyssna till sin egen inre röst. Den är visserligen mer tystlåten än samhällets skrik och gorm, men om man är uppmärksam brukar man ändå höra den tydligt. (Och då säger du kanske att man absolut inte kan det, och då hävdar jag att gör det så ofta jag kan och att det har haft stor betydelse för hur mitt liv ser ut. Och jag vet andra som gör som jag, för att de vill eller måste. Och sedan kommer vi inte längre i diskussionen, tror jag.)

På något sätt är det väl det enda man kan göra. Inte kapitulera fullständigt inför att det alltid är alla andra som bestämmer över ens vilja, oavsett om man vill det eller inte. Ju mer man lyssnar efter den egna rösten, desto bättre hörs den. Det är svårt och jobbigt och tråkigt, herregud, jag vet. Men kanske helt nödvändigt om man vill rasera gamla strukturer. Du kan inte göra så mycket åt hur alla andra väljer att leva sina liv, men du kan försöka att göra något med ditt eget liv och din vilja och dina föreställningar. Som i sin tur påverkar andra.

Jag hoppas att han kommer att orka agera efter vad hans egna inre röst säger åt honom. Och att jag ska lyssna noga.

Jag önskar mig en Lego polisstation i julklapp. Samt en rosa kjol med glitter. Och kanske en spidermandräkt. Och en gullig mjukissäl.

Jag vill bowla på friluftsdagen. Inte åka skidor.

En rakhyvel, varför då?

Jag vill läsa elprogrammet på gymnasiet. Eller musik-sam. Eller jobba på äldreboendet ett tag.

Mamma, hen och jag är kära.

 

Fem år på 170 sidor

Man tar lite kort då och då och framkallar och sätter förhoppningsvis in i album. Men hur ofta tar man vara på de texter man producerar i vardagen? Nu måste jag blogga igen, för jag är så nöjd. Jag vill verkligen, verkligen tipsa om Blurb som print-on-demandtjänst.

Vi firade två år som gifta ganska nyss. Och snart fem år sedan vi träffades. Jag bestämde mig för att gå igenom vår gemensamma textproduktion under den här tiden och välja ut godbitarna. Det fanns många! Mejl, blogginlägg, sms, små lappar, vykort, limerickar, inbjudningar, menyer... Och hur många foton som helst, ganska många av den där typen man knäppte med mobilen för att det var så roligt just då, men som man inte direkt framkallar och sätter in i album.

Jag skrattade så jag grät när jag gjorde boken. Sedan grät jag ganska mycket utan att skratta också. Vi är de roligaste och finaste människor jag känner.

Nu finns det mesta av det bästa på 170 sidor mellan två ljusrosa pocketpärmar, levererat av Fedex genom vår brevlåda. Sex dagar från att jag laddade upp den till leverans. En perfekt present.

Man kan göra pocketböcker, fotoböcker, instagramböcker, facebookalbumböcker inklusive alla kommentarer... Programvaran är helt okej, men kom ihåg att trycka ctrl + s ganska ofta. Och googla efter rabattkoder innan du beställer – hej 15 procents rabatt!

Att vara ensam i en pool med 17 andra

I tisdags stod jag med vatten upp till axlarna i en mycket liten sjukhuspool tillsammans med 17 andra blivande mammor och en instruktör som kallade oss ”flickor” varannan sekund. ”Kom igen nu, flickor! Det är bra, flickor! Dags för paus, flickor, så prata nu med varandra, flickor!”

Jag förstår visst att en del kan ha ett behov av att ventilera. Kanske var det en glad överraskning med två streck på pinnen, kanske var det första tecknet att kroppen som man kände hyfsat väl började bete sig skumt, kanske har man inte tänkt på sig själv som förälder tidigare. På 36 veckor måste man hinna bearbeta alltihop och landa. Snabbt måste det gå. Jag fattar det.

Men när man blandat in minst 40 okända men professionella människor i sitt barnförsökande och inför dem behövt redogöra för minsta kroppsliga detalj inom området de senaste åren, då blir de där två strecken inte bara världens största lättnad och glädje och panikrädsla. De blir också ridån mot alla okända ansikten som hittills varit involverade. Nu är det bara vi två, snart (förhoppningsvis, hoppas, hoppas, snälla alla högre makter!) tre.

En flicka på vattengympan var den första att yttra sig: ”Alltså, jag förstår inte att det finns ett blivande barn där inne!” ”Inte jag heller!” ”Det är helt overkligt!” ”Jag fattar ingenting!” Alla höll med, stämningen och ljudvolymen steg.

Så kanske det kan vara. Så står det i alla graviditetsböcker att det kan vara.

För mig har det varit ett blivande barn sedan allra första början. Häromdagen hittade jag belägg för vårt arbetsnamn på den här blivande människan i ett mejl från 2007. Vi har varit tvungna att visualisera målet för att orka med alla okända och deras påhitt – förlåt, jobb. För det var inte särskilt mysigt att göra barn på det sättet.

Jag stod i mitt hörn av bassängen och insåg att jag är helt ointresserad av att ventilera världens mest spännande grej med någon annan än personen jag ämnar dela föräldraskapet med. Jag har väntat så länge på det här att jag bara vill gå in i vår egen grotta och inte släppa in några andra. Jag struntar i vad alla andra ska ha för vagn, jag köper inte några argument för att dela föräldraledigheten 90/10, jag bryr mig inte ett dugg om vad deras vikt är just den här veckan.

Själv ställer jag mig på vågen hemma varannan fredag och ser med glädje siffran stiga för varje gång. Och så ropar jag ut det eller sms:ar siffran till den andra föräldern. Graviditetsboken på mitt nattduksbord: ”Använd kläder som inte stramar i midjan så slipper du känna irritation över din växande mage.” Jag förstår inte.

Alltså stod jag ganska tyst i den där bassängen, där jag helst bara ville fortsätta med styrkeövningarna som min svaga rygg behöver. Men istället skulle jag nu flyta omkring i den där poolen och visualisera en förlossning tillsammans med de 17 andra flickorna. När den viktigaste personen i världen för mig inte var där och kunde förbereda sig tillsammans med mig. Jag kände mig helt off, missanpassad och som en mycket konstig människa. Så man kunde gråta åt det. Tillsammans med 17 andra men helt ensam ändå. Och jag vill verkligen inte vara ensam i det här, jag vill vara två. Snart tre.

Men så avslutades passet med något som kallades mamma-babymeditation. Man skulle blunda och flyta omkring i mörker till delfinmusik och instruktörskan som mässade:

"Tänk, flickor, att just nu svävar din bebis omkring i varmt vatten, kikar lite på det blåskimrande liiiivets träääääd, kanske suger den på tummen och vaggas mjukt, allt är stilla och luuuuugnt, stilla och luuuuuugnt..."

Min bebis svarade med: BOX BOX SPARK DUNS KRUMBUKT KULLERBYTTA DISKOOOO!

Som ett mycket litet finger i luften åt hela grejen. Vi ska nog komma överens, han och jag.

 

Ett liv för kropp, själ och ande

Aldrig flyger planerna för ett hälsosammare liv högre än några dagar in på ett nytt år.


Är det patetiskt, bara för att det är normalt? Eller beror det på att jag, som många andra, har fått några dagars frist. Semester. När hinner vi annars ta ett kliv tillbaka och reflektera över vad livet, som ju huvudsakligen består av vardagar, ska innehålla? Människan består av kropp, själ och ande. Alltför sällan lämnar vardagen plats för dessa tre.

[caption id="attachment_291" align="aligncenter" width="300" caption="De fixar det nog med jobb, jobb och jobb. "][/caption]

Vad min kranka kropp kräver

Att njuta god mat är viktigare för mig än att ha en kropp som är anpassad till det rådande kroppsliga idealet. Jag skulle behöva späka mig för att få tillbaka slankheten som var naturlig innan jag fick barn. Det är varken aktuellt eller önskvärt.

[caption id="attachment_294" align="aligncenter" width="225" caption="En väljäst, men smidig deg. "][/caption]

Mitt mål är istället styrka och smidighet, men även där har jag tydligen en del att jobba på. Lyckan av att känna att kroppen orkar och trivs med sig själv. Efter en slapp höst kan jag konstatera att kroppens lycka inte kommer av sig själv. Surprise, surprise, den nöjer sig inte med en rask promenad mellan möten. Muskler behöver tid att arbeta. Vardagstricket blir att inte låta styrkan och smidigheten växa fast vid hälsosurfandet och de högtflygande planerna som smids i den bekväma kontorsstolen. Föresatserna är goda.

Mitt jobb får själen att glädjas

Jag har den stora lyckan att ha ett arbete som ofta fyller min själ med glädje. Att skriva, att göra texter begripliga och läsvärda, att få människor att utveckla sitt skrivande och växa, det gör mig glad. Kärnan i mitt arbete är samspelet mellan människor. När jag bidrar till att bryta de murar som en text kan bygga upp, för att istället få orden att bygga förståelse och engagemang, då gör jag världen till en bättre plats. Stora ord, men det är den grundvärdering som ligger bakom mitt yrkesval. I det ständiga utvecklingssamtalet som jag för med mig själv kan jag även konstatera att det finns potential till utveckling. Själen lär få sitt även framöver.

Anden längtar efter stillhet

När jag var i tjugoårsåldern var jag frälst och frikyrklig. Ett par intensiva år, fyllda av ande. På många sätt var det faktiskt underbart, men kanske ändå för intensivt för ett vardagsliv. Lite för mycket ande i förhållande till det som är jag. Till slut fick jag inte ihop min kyrkas värderingar med mina egna, och jag gled långsamt ut i periferin. Hejdå Jesus!

Nu fyller den egna reflektionen den andliga platsen i mitt liv. Tid att andas, yoga, föra djupa samtal. Men när var jag egentligen på yoga sist, och när tog jag mig tid att sitta stilla i tjugo minuter och bara andas? Och hur många djupa, livgivande samtal med kloka vänner har det egentligen blivit under det senaste halvåret?

[caption id="attachment_295" align="aligncenter" width="300" caption="Inte vardagsmat"][/caption]

Ett solkigt mönster träder fram när jag har ett par månader att blicka tillbaka på. En period av andefattighet. Jag går en kurs i dynamisk pedagogik som håller mig uppe, det är bra. Men det är inte nog. Min ande längtar efter mer djup, mer stillhet. Det är en föresats.

Nyårsföresatser att inte skämmas för


Är du också en av alla hälsosurfare som drömmer om ett liv som uppfyller nyårslöftena? Skäms inte för det! Men nöj dig inte med ett dyrt gymkort och eventuella späkningsplaner inför beach 2012. Reflektera istället över hela livets behov. Kropp, själ och ande. Vad kan du förändra för att få ett gott nytt år?

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.