I dag fyller han ett år, den lille korven som inte är så liten längre. Han kan ropa "HOHO" i tunnlar så det ekar, han kan dansa till musik som bara han i familjen gillar, han kan gräva upp rabattens blommor med spade.
Det är ett år sedan han kom till oss i ett rum på Södertälje sjukhus. Solnedgången var magnifik säger de som minns, men himlen var mörkt blå när han drog efter andan och skrek. Och skrek. Och skrek. "Det argaste vi sett på länge!" sa barnmorskan.
Nu för tiden går han under epitetet världens gladaste bebis. Jag är precis så lycklig som jag trodde att jag skulle bli.
I dag är också internationella barnmorskedagen.
De fyra kvinnor som var med när Ingmar föddes, jag kommer aldrig att glömma deras namn. Det är konstigt att tänka på att vi bara var en familj i raden av familjer en vanlig stressig dag på jobbet för dem. Den sista barnmorskan sa: "Jag kommer och kollar till er i morgon kväll – om jag hinner." Hon hann inte. Vår son var dagens tionde bebis på Södertälje sjukhus. De följande dagarna var trycket lika högt. En vanlig dag föds ungefär fem barn, berättade en undersköterska senare.
När jag har dubbelt så mycket att göra på jobbet som mina timmar är dimensionerade för, då gråter jag. Eller svär. Eller rusar omkring med stirrig blick.
Vi märkte förstås att vi blev hänvisade tvärs över stan till ett litet sjukhus vi aldrig hade sett förut. Men vi märkte ingenting på de trygga kvinnorna på förlossningen och BB. I två dagar levde vi i en fantastisk bubbla. Sedan märkte vi att vi helt plötsligt befann oss hemma i lägenheten i ett amningskaos som varade i ungefär fyra månader. Vi borde ha haft ett par dagar extra med proffshjälp på BB, men andra behövde vårt rum ännu mer.
Jag känner en sådan ilska och maktlöshet när jag läser berättelserna från facebookgruppen Stöd barnmorskornas kamp. Jag kan knappt formulera mig sammanhängande. Om ett samhälle behandlar sina nyaste medborgare (plus leverantörerna...) så, då är det inte mycket bevänt med den civilisationen. Det är ovärdigt, onödigt, ohållbart! Det måste få kosta! Det måste vara säkert! Det måste till och med vara njutbart för samtliga inblandande, så viktigt är det!
I dag flaggar vi för er barnmorskor också. Och kanske lite särskilt för Mimansa som var med den där majkvällen. Hon är i Syrien nu.
söndag 5 maj 2013
måndag 23 juli 2012
Föräldrasmartma
Vi fick en liten son i början av maj. Han är världens finaste förstås. Just nu har han precis börjat ana att det här med att göra ljud kan vara kul, han tycker om att titta och försöka peta på röda saker och han vaknar bara en gång om natten för att äta. Sedan skrattar han och somnar om.
Jag trodde att jag skulle vara mer förundrad som nybliven mamma, men han är så självklar i vår familj. Det var honom vi väntade på, det var han som skulle ligga i den röda vagnen.
Det enda jag förundras över är bristen på den där visdomen som folk sa skulle kicka in så fort han kommit till oss:
– Det där kan du inte förstå förrän du själv är förälder.
När ska jag förstå, när kommer jag bli klok, när ska de fantastiska insikterna trilla in i mitt huvud? Ni gav ju sken av att det i princip skulle vänta en väska klokheter på BB, ungefär som den som innehåller de där gratisblöjorna och våtservetterna och Vi Föräldrar i specialutgåva. Det gjorde det inte. Men kanske vid tre månader? Vid sex månader? Ett år? När de börjar dagis? Skolan? Tar studenten? När, när, när?
Vad var det jag inte kunde förstå förut? Jag är precis samma människa nu, bara gladare och lugnare. Jag vill fortfarande dela föräldraledigheten precis lika, men jag vill inte ha bil och jag vill inte lägga upp bilder på honom på internet.
Kunde jag inte förstå att jag skulle älska honom så mycket? Men jag visste det. Det var i flera år som att jag höll på att gå sönder av den där kärleken till honom innan den – och han – fick komma ut.
Att mina behov skulle få mindre plats? Men det har de redan fått göra, i väntan på honom. Jag har avstått, valt bort, planerat om – om ni bara visste.
Att det skulle bli mindre sömn? Not applicable. Däremot har jag aldrig sovit så dåligt och så lite som de sista månaderna av graviditeten – och då har jag haft sömnproblem i mina dagar.
Vad är det vi blir kloka av, egentligen?
Ju mer jag lyssnar på er desto mer övertygad blir jag:
När det inte blir som vi tänkt oss och vi måste anpassa oss efter situationen fastän vi inte har valt den, det är då vi växer och lär oss.
För vissa kan det innebära, tror jag, att bli gravida helt oplanerat och behöva justera i livsschemat. För andra att inte bli med barn trots att de planerat. För en del är det illamående och foglossning och karpaltunnelsyndrom som hindrar en från att gravidstråla. För några är det förlossningens kaos. För somliga att tvingas vara vakna om nätterna med en ilsk liten person. Och så har vi trotsåldrar, andra utvecklingssprång, vuxenrelationen, med mera ända tills barnen flyttat hemifrån. Och det slutar väl inte där, fick jag lära mig när flera av mina vänners föräldrar separerade samtidigt som vi köpte startboxar på Ikea.
Jag blev lite klokare (och mycket mer ödmjuk!) av att vänta på Ingmar, och jag tvivlar inte på att han kommer göra mig ännu lite smartare under åren som kommer.
Men mitt förstånd har inte blivit större bara för att det betalas in 1 050 kr på mitt konto den 20:e varje månad. Det var väl det jag egentligen visste, hela tiden.
Jag trodde att jag skulle vara mer förundrad som nybliven mamma, men han är så självklar i vår familj. Det var honom vi väntade på, det var han som skulle ligga i den röda vagnen.
Det enda jag förundras över är bristen på den där visdomen som folk sa skulle kicka in så fort han kommit till oss:
– Det där kan du inte förstå förrän du själv är förälder.
När ska jag förstå, när kommer jag bli klok, när ska de fantastiska insikterna trilla in i mitt huvud? Ni gav ju sken av att det i princip skulle vänta en väska klokheter på BB, ungefär som den som innehåller de där gratisblöjorna och våtservetterna och Vi Föräldrar i specialutgåva. Det gjorde det inte. Men kanske vid tre månader? Vid sex månader? Ett år? När de börjar dagis? Skolan? Tar studenten? När, när, när?
Vad var det jag inte kunde förstå förut? Jag är precis samma människa nu, bara gladare och lugnare. Jag vill fortfarande dela föräldraledigheten precis lika, men jag vill inte ha bil och jag vill inte lägga upp bilder på honom på internet.
Kunde jag inte förstå att jag skulle älska honom så mycket? Men jag visste det. Det var i flera år som att jag höll på att gå sönder av den där kärleken till honom innan den – och han – fick komma ut.
Att mina behov skulle få mindre plats? Men det har de redan fått göra, i väntan på honom. Jag har avstått, valt bort, planerat om – om ni bara visste.
Att det skulle bli mindre sömn? Not applicable. Däremot har jag aldrig sovit så dåligt och så lite som de sista månaderna av graviditeten – och då har jag haft sömnproblem i mina dagar.
Vad är det vi blir kloka av, egentligen?
Ju mer jag lyssnar på er desto mer övertygad blir jag:
När det inte blir som vi tänkt oss och vi måste anpassa oss efter situationen fastän vi inte har valt den, det är då vi växer och lär oss.
För vissa kan det innebära, tror jag, att bli gravida helt oplanerat och behöva justera i livsschemat. För andra att inte bli med barn trots att de planerat. För en del är det illamående och foglossning och karpaltunnelsyndrom som hindrar en från att gravidstråla. För några är det förlossningens kaos. För somliga att tvingas vara vakna om nätterna med en ilsk liten person. Och så har vi trotsåldrar, andra utvecklingssprång, vuxenrelationen, med mera ända tills barnen flyttat hemifrån. Och det slutar väl inte där, fick jag lära mig när flera av mina vänners föräldrar separerade samtidigt som vi köpte startboxar på Ikea.
Jag blev lite klokare (och mycket mer ödmjuk!) av att vänta på Ingmar, och jag tvivlar inte på att han kommer göra mig ännu lite smartare under åren som kommer.
Men mitt förstånd har inte blivit större bara för att det betalas in 1 050 kr på mitt konto den 20:e varje månad. Det var väl det jag egentligen visste, hela tiden.
måndag 13 februari 2012
Jan! Jag hade velat ge mormor en läsplatta.
Det är jobbigt med förändring. Det tog drygt 30 år för mig att inse, men jag är en trygghetsknarkande bakåtsträvare som visserligen gärna drömmer om framtiden - om jag får göra det tryggt inbäddad i mitt välkända nu. Sedan jag halade fram förändringsfobikern har jag försökt bli hennes vän. "Det är bra med förändring", säger jag tröstande till henne. "Förändring är liv."
Tack vare min inre förändringsfobiker förstår jag precis varför Jan Björklund blir sorgsen när han hör om Sollentunas pekplatteprojekt. Utbildningsministerns inre förändringsfobiker greppar sina skrivstilsböcker, sitt pennskrin med favoritsuddisarna, kanske en handskriven fråga chans-lapp som omsorgsfullt bevarats i läseboken. Nu kommer nya hårda paket, pekplattor med skojiga funktioner och sms-språk som förtunnar. jag vet inte hur det var för Jan Björklund, men jag hade ett jättefint grönt bänkpapper när jag gick i tvåan. Bänkpapper har dom inte i min sexårings skola. Det är trist.
Men du, säger jag till min inre förändringsfobiker (och till Jan Björklund, men han lyssnar inte). Det här med välskrivning och möjlighet till långa tysta försjunkenienbokstunder. Det kanske inte är nåt, liksom, självklart? Det är inte jättesäkert att vi under de, vadå, femtio år som skolan sett ut ca typ som den gör i dag, har hittat den optimala, eviga, allenarådande kunskapsmiljön. Kanske.
Sen läser jag Magnus Bremmer i Svenska Dagbladet och det är så skönt. Bremmer skriver om litteraturprofessorn Alan Jacobs, som i boken The pleasures of reading in an age of distraction påminner om att "läsare har alltid behövt kämpa mot distraktion, mot oljudet från en gapig familj, högljudda stadsmiljöer, inte minst lockelser av allsköns slag. Läsningens tysta, isolerade helgd är och har alltid varit ett privilegium". Och jag tänker på min mormor som älskade skolan men som fick sluta efter sex år för att ta hand om sina småsyskon. Tänk om hon hade haft en läsplatta. Hon kunde ha smugit undan, till utedasset eller nåt, och tjyvläst en gratisebok. Kanske spelat lite Wordfeud.
"Vad betyder 'Are you alright?' frågar min sexåring. Han har hört uttrycket i sin magnifikt skräniga Ninjago-app. Jag översätter och i flera timmar besvarar han varenda uppmaning med ett jovialiskt alright. Lite senare på kvällen tar han över ledningen i vår WF-match genom att lägga LOMS, TAXINS och FINASTE. "Mama. Jag tror jag kåmer vina" skriver han på chatten.
Själv klickar jag hem The pleasures of reading in an age of distraction och tänker att det blir bra läsning på pendeltåget, mellan nån WF-match och snabbkoll av priolistan på Twitter. Och jag tänker att ja, det är jobbigt med förändringar, Jan. Men vi måste igenom dem, för de är livet.
Tack vare min inre förändringsfobiker förstår jag precis varför Jan Björklund blir sorgsen när han hör om Sollentunas pekplatteprojekt. Utbildningsministerns inre förändringsfobiker greppar sina skrivstilsböcker, sitt pennskrin med favoritsuddisarna, kanske en handskriven fråga chans-lapp som omsorgsfullt bevarats i läseboken. Nu kommer nya hårda paket, pekplattor med skojiga funktioner och sms-språk som förtunnar. jag vet inte hur det var för Jan Björklund, men jag hade ett jättefint grönt bänkpapper när jag gick i tvåan. Bänkpapper har dom inte i min sexårings skola. Det är trist.
Men du, säger jag till min inre förändringsfobiker (och till Jan Björklund, men han lyssnar inte). Det här med välskrivning och möjlighet till långa tysta försjunkenienbokstunder. Det kanske inte är nåt, liksom, självklart? Det är inte jättesäkert att vi under de, vadå, femtio år som skolan sett ut ca typ som den gör i dag, har hittat den optimala, eviga, allenarådande kunskapsmiljön. Kanske.
Sen läser jag Magnus Bremmer i Svenska Dagbladet och det är så skönt. Bremmer skriver om litteraturprofessorn Alan Jacobs, som i boken The pleasures of reading in an age of distraction påminner om att "läsare har alltid behövt kämpa mot distraktion, mot oljudet från en gapig familj, högljudda stadsmiljöer, inte minst lockelser av allsköns slag. Läsningens tysta, isolerade helgd är och har alltid varit ett privilegium". Och jag tänker på min mormor som älskade skolan men som fick sluta efter sex år för att ta hand om sina småsyskon. Tänk om hon hade haft en läsplatta. Hon kunde ha smugit undan, till utedasset eller nåt, och tjyvläst en gratisebok. Kanske spelat lite Wordfeud.
"Vad betyder 'Are you alright?' frågar min sexåring. Han har hört uttrycket i sin magnifikt skräniga Ninjago-app. Jag översätter och i flera timmar besvarar han varenda uppmaning med ett jovialiskt alright. Lite senare på kvällen tar han över ledningen i vår WF-match genom att lägga LOMS, TAXINS och FINASTE. "Mama. Jag tror jag kåmer vina" skriver han på chatten.
Själv klickar jag hem The pleasures of reading in an age of distraction och tänker att det blir bra läsning på pendeltåget, mellan nån WF-match och snabbkoll av priolistan på Twitter. Och jag tänker att ja, det är jobbigt med förändringar, Jan. Men vi måste igenom dem, för de är livet.
fredag 10 februari 2012
Botemedlet mot elitistsvineri
Det har legat i luften ett tag. Men #grammatikdagen triggade en personlighetskris hos språkkonsulterna. Det är egentligen helt enligt regelboken; på varje rörelse följer en motreaktion. Låt mig utveckla.
Varje språkvetare har, under andra året på gymnasiet, tillsammans med en liten grupp elitistiska vänner satt upp lappar på skolans gemensamma anslagstavla, lappar som med ett högtravande, ålderdomligt språk i kraftfulla ordalag fördömer övriga elevers språkbruk (nej, jag generaliserar inte det minsta). Sen mognar man förstås och når till sist toppen av språkkonsultens egocentriska språkriktighetskurva. Då mår man.
Ja, där går man och jäser, fnissar åt språkpoliser tillsammans med andra språkörade akademikervänner. Häver ur sig en del visheter som att "att vara rädd för särskrivningar är en onödigt alarmistisk inställning som riskerar att dölja andra språkliga problem". På Twitter suckar man över petitessspråkfelsrasarna och slår med visshet fast att ingen lingvist någonsin oombedd skulle rätta någons språkfel. Underförstått: sånt gör bara såna som inte är lika upplysta, eller kanske utvalda! som vi.
Till sist börjar det förstås mumlas lite i de rättrognas skara. Vänta nu, är vi inte exakt lika svinigt elitistiska som de? Är det inte vars och ens rättighet att fyndigt & träffsäkert peka ut särskrivare som värre än rasister och terrorister (vilket man förstås ganska lugnt kan göra om man råkar vara en vit svensk manlig journalist i medelåldern) eller med sympatiskt och ödmjukt tonfall påpeka att folk som särskriver kanske är lite enklare människor.
Jo. Det kanske vi är. Men jag har ett förslag. Kanske rent av ett botemedel. Låt oss (och jag vet att det är svårt) träna på att släppa vårt enorma behov av att elitistklustra oss. Det kräver mycket möda och stort besvär, särskilt på internet där man hela tiden måste anstränga hjärnkapaciteten till det yttersta för att komma ihåg att det sitter en människa bakom de där bokstäverna på skärmen. Det är en människa – som per definition har klusterbehov – som särskriver, som språkpolisar, som Twittrar för @SJ_AB, som berättar om sina erfarenheter av övergrepp och sexism, som kanske missar en skriftlig ironi, som avföljer i affekt. Så ta't lite lugnt. Häv inte ur dig näthatet, trots att det kliar och sticks i småfingrarna. Det funkar nämligen som klister för klustren och kan inte användas som botemedel för någonting alls.
Det var väl inget radikalt förslag kanske. Någon kommer ev. att ironihata lite på det. Tagga länk med #weshallovercome eller så. Men det är okej. Nu föreslår jag att alla kluster tar varandra i hand och tar ett gemensamt andetag så att vi får ner stämningen. Vi gör det nu.
Varje språkvetare har, under andra året på gymnasiet, tillsammans med en liten grupp elitistiska vänner satt upp lappar på skolans gemensamma anslagstavla, lappar som med ett högtravande, ålderdomligt språk i kraftfulla ordalag fördömer övriga elevers språkbruk (nej, jag generaliserar inte det minsta). Sen mognar man förstås och når till sist toppen av språkkonsultens egocentriska språkriktighetskurva. Då mår man.
Ja, där går man och jäser, fnissar åt språkpoliser tillsammans med andra språkörade akademikervänner. Häver ur sig en del visheter som att "att vara rädd för särskrivningar är en onödigt alarmistisk inställning som riskerar att dölja andra språkliga problem". På Twitter suckar man över petitessspråkfelsrasarna och slår med visshet fast att ingen lingvist någonsin oombedd skulle rätta någons språkfel. Underförstått: sånt gör bara såna som inte är lika upplysta, eller kanske utvalda! som vi.
Till sist börjar det förstås mumlas lite i de rättrognas skara. Vänta nu, är vi inte exakt lika svinigt elitistiska som de? Är det inte vars och ens rättighet att fyndigt & träffsäkert peka ut särskrivare som värre än rasister och terrorister (vilket man förstås ganska lugnt kan göra om man råkar vara en vit svensk manlig journalist i medelåldern) eller med sympatiskt och ödmjukt tonfall påpeka att folk som särskriver kanske är lite enklare människor.
Jo. Det kanske vi är. Men jag har ett förslag. Kanske rent av ett botemedel. Låt oss (och jag vet att det är svårt) träna på att släppa vårt enorma behov av att elitistklustra oss. Det kräver mycket möda och stort besvär, särskilt på internet där man hela tiden måste anstränga hjärnkapaciteten till det yttersta för att komma ihåg att det sitter en människa bakom de där bokstäverna på skärmen. Det är en människa – som per definition har klusterbehov – som särskriver, som språkpolisar, som Twittrar för @SJ_AB, som berättar om sina erfarenheter av övergrepp och sexism, som kanske missar en skriftlig ironi, som avföljer i affekt. Så ta't lite lugnt. Häv inte ur dig näthatet, trots att det kliar och sticks i småfingrarna. Det funkar nämligen som klister för klustren och kan inte användas som botemedel för någonting alls.
Det var väl inget radikalt förslag kanske. Någon kommer ev. att ironihata lite på det. Tagga länk med #weshallovercome eller så. Men det är okej. Nu föreslår jag att alla kluster tar varandra i hand och tar ett gemensamt andetag så att vi får ner stämningen. Vi gör det nu.
Förnuft eller känsla
Jag är inte jättebra på att laga mat. Jag har några paradrätter, men jag är en sådan som följer recept slaviskt. Vid minsta avsteg från instruktionen är sannolikheten stor att det går åt helvete. Och då lagar jag inte mat mer på några veckor.
Den som lagar mest mat i vårt hushåll brukar sucka och säga:
Eh, nej. Jag kan känna att det är äckligt eller gott, men jag kan själv inte avgöra om det äckliga beror på att jag använt för mycket dill eller för lite salt.
Det här beror nog främst på att jag inte är så väldigt intresserad. Jag lagar inte särskilt mycket mat, har aldrig gjort, och jag har därför inte arbetat upp något gehör för vilka smaker och kvantiteter som orsakar fyrverkerier i munnen. Jag gillar väl mat, men främst äter jag för att jag är hungrig. Och då kan det bli lite vad som helst om jag är ensam. Men ska jag bjuda andra på min mat vänder jag mig till mina vänner kokböckerna.
Däremot är jag ganska bra på text. Jag lackar ur på generella skrivtips och tråkiga kompositioner, improviserar gärna, men vet innan jag börjar hur jag vill att den färdiga texten ska se ut. You may not like it, men allt är genomtänkt och har ett syfte. Oftast blir det bra, men det kan ske katastrofer, det kan det. Men jag tappar inte modet för det.
Jag älskar att läsa. Jag älskar att läsa bra grejer. Saker med rytm, driv och lite glöd. Jag läser mycket. Det hänger säkerligen ihop.
Men jag skulle aldrig säga till en osäker, ovillig, ovan skribent:
Som vissa andra gör.
Finns inte viljan eller vanan finns heller ingen känsla. Då måste man ha recept. Varsågod, världens bästa kokböcker.
Den som lagar mest mat i vårt hushåll brukar sucka och säga:
"Men smaka av hela tiden! Då känner du ju vad som saknas!"
Eh, nej. Jag kan känna att det är äckligt eller gott, men jag kan själv inte avgöra om det äckliga beror på att jag använt för mycket dill eller för lite salt.
Det här beror nog främst på att jag inte är så väldigt intresserad. Jag lagar inte särskilt mycket mat, har aldrig gjort, och jag har därför inte arbetat upp något gehör för vilka smaker och kvantiteter som orsakar fyrverkerier i munnen. Jag gillar väl mat, men främst äter jag för att jag är hungrig. Och då kan det bli lite vad som helst om jag är ensam. Men ska jag bjuda andra på min mat vänder jag mig till mina vänner kokböckerna.
Däremot är jag ganska bra på text. Jag lackar ur på generella skrivtips och tråkiga kompositioner, improviserar gärna, men vet innan jag börjar hur jag vill att den färdiga texten ska se ut. You may not like it, men allt är genomtänkt och har ett syfte. Oftast blir det bra, men det kan ske katastrofer, det kan det. Men jag tappar inte modet för det.
Jag älskar att läsa. Jag älskar att läsa bra grejer. Saker med rytm, driv och lite glöd. Jag läser mycket. Det hänger säkerligen ihop.
Men jag skulle aldrig säga till en osäker, ovillig, ovan skribent:
"Känn efter hur det låter eller kolla på ordet! Känns det galet är det fel."
Som vissa andra gör.
Finns inte viljan eller vanan finns heller ingen känsla. Då måste man ha recept. Varsågod, världens bästa kokböcker.
måndag 6 februari 2012
Språkkonsultens egocentriska språkriktighetskurva
Alla förändringar gör ont, och språkförändringar är inget undantag. Det gör ont att inte längre vara den som är progressiv och som omfamnar språkets alla nymodigheter. Betydligt skönare är det då att vara klok som en språkkonsult.
Ylva Byrman skriver klokt om när den egocentriska språkriktighetskurvan inträffar på SVD:s språkblogg. När var språket som allra bäst, innan det började förfalla? Var det när världen flödade av mjölk och honung i småskolan? Det är smart och rolig läsning för alla oss dagligen brottas med folk som för länge sedan passerade sin språkriktighetstopp.
skriver Ylva Byrman. Det är ett citat som jag lär låna många gånger.
Själv har jag dock alltid tänkt att det förr som är allra bäst för många inträffar på studentdagen. När den likriktade, obligatoriska delen av livet är slut, då toppar den egocentriska språkriktighetskurvan.
Där någonstans övergår glädjen över att erövra nya språkbruk till förfasande över språkets förflackande. Om man inte blir språkkonsult, jurist, journalist eller någon annan form av språkarbetare förstås.
Juristens språkriktighetstopp
Unga jurister toppar sin kurva i slutet av juristlinjen, när de tillägnat sig sköna fraser som
Språkkonsultens språkriktighetstopp
Vi språkkonsulter toppar vår kurva under en föreläsning med Olle J, när vi kväst vår inre språkpolis och lärt oss att svänga oss med självsäkra uttalanden av typen
Se där, ett effektivt sätt att döda konversationer med språkintresserade släktingar.
Journalistens språkriktighetstopp
Journalister toppar när de lär sig att inleda alla texter med orden ”Det var…” eller ”Det är…”, efter en rubrik som avslöjar hela plotten. Viktigast först, stryk från slutet. Inte underligt att så många journalister trängtar efter att få hålla på mördaren ända till slutscenen i en rafflande deckare. Journalistkåren gömmer visst också en och annan brutal språkpolis.
Byråkratens språkriktighetstopp
Ett alternativ till författarspåret kan dock vara att ta en anställning på ett statligt verk. Den som har turen att hamna på en avdelning som inte klarspråksgranskats kan ännu en tid få skriva enligt deckarmodellen med beslutet dolt i en bisats på sista sidan. Där kan man sitta och leka Agata Christie tills någon på informationsavdelningen får för sig att anlita en språkkonsult.
Det blir bättre och bättre dag för dag!
Ty vi språkkonsulter är övertygade om att vi förenar det bästa från alla världar. Vi är inga språkpoliser, utan ödmjuka inför all form av språklig förändring. Till och med de särskrivningar som upprör en klok man som Fredrik Strage. På grammatikdagen twittrar vi gärna lugnande uttalanden som:
Vi älskar dessutom att skriva det viktigaste först, så till den milda grad att vi inte ens drömmer om att skriva något annat än facklitteratur om begriplighet. Alla meningar ska börja med ordet "Du", och alla texter ska handla om läsaren. Mottagaranpassning är så viktigt för oss att vi nästan inte syns.
Som grädde på språkkonsultens egocentriska mos har vi dessutom fått en alldeles egen lagparagraf att hänvisa till. Nu kan inte ens juristerna bräcka oss längre.
Det är så skönt att vara perfekt. Nästan så att det skaver lite.
Ylva Byrman skriver klokt om när den egocentriska språkriktighetskurvan inträffar på SVD:s språkblogg. När var språket som allra bäst, innan det började förfalla? Var det när världen flödade av mjölk och honung i småskolan? Det är smart och rolig läsning för alla oss dagligen brottas med folk som för länge sedan passerade sin språkriktighetstopp.
”Det var bättre förr, men inte hur förr som helst"
skriver Ylva Byrman. Det är ett citat som jag lär låna många gånger.
Själv har jag dock alltid tänkt att det förr som är allra bäst för många inträffar på studentdagen. När den likriktade, obligatoriska delen av livet är slut, då toppar den egocentriska språkriktighetskurvan.
”Fy fan vad vi är bra! Den ljusnande framtid är vår!”
Där någonstans övergår glädjen över att erövra nya språkbruk till förfasande över språkets förflackande. Om man inte blir språkkonsult, jurist, journalist eller någon annan form av språkarbetare förstås.
Juristens språkriktighetstopp
Unga jurister toppar sin kurva i slutet av juristlinjen, när de tillägnat sig sköna fraser som
”Rätten finner det ostridigt att NN med uppsåt infört den beslagtagna mängden narkotiska preparat i landet. Rätten lämnar således NN:s tilläggsyrkande utan beaktande. Åtalet ogillas. ”
Språkkonsultens språkriktighetstopp
Vi språkkonsulter toppar vår kurva under en föreläsning med Olle J, när vi kväst vår inre språkpolis och lärt oss att svänga oss med självsäkra uttalanden av typen
”Du vet väl att det grammatiskt korrekt att säga ’han är längre än mig’. Du lider bara av inlärd irritation om du tror att det är fel. Dessutom är särskrivningar bara ett problem för språkpoliser, eftersom det sällan innebär verkliga problem för begripligheten.”
Se där, ett effektivt sätt att döda konversationer med språkintresserade släktingar.
Journalistens språkriktighetstopp
Journalister toppar när de lär sig att inleda alla texter med orden ”Det var…” eller ”Det är…”, efter en rubrik som avslöjar hela plotten. Viktigast först, stryk från slutet. Inte underligt att så många journalister trängtar efter att få hålla på mördaren ända till slutscenen i en rafflande deckare. Journalistkåren gömmer visst också en och annan brutal språkpolis.
Byråkratens språkriktighetstopp
Ett alternativ till författarspåret kan dock vara att ta en anställning på ett statligt verk. Den som har turen att hamna på en avdelning som inte klarspråksgranskats kan ännu en tid få skriva enligt deckarmodellen med beslutet dolt i en bisats på sista sidan. Där kan man sitta och leka Agata Christie tills någon på informationsavdelningen får för sig att anlita en språkkonsult.
Det blir bättre och bättre dag för dag!
Ty vi språkkonsulter är övertygade om att vi förenar det bästa från alla världar. Vi är inga språkpoliser, utan ödmjuka inför all form av språklig förändring. Till och med de särskrivningar som upprör en klok man som Fredrik Strage. På grammatikdagen twittrar vi gärna lugnande uttalanden som:
Vi älskar dessutom att skriva det viktigaste först, så till den milda grad att vi inte ens drömmer om att skriva något annat än facklitteratur om begriplighet. Alla meningar ska börja med ordet "Du", och alla texter ska handla om läsaren. Mottagaranpassning är så viktigt för oss att vi nästan inte syns.
Som grädde på språkkonsultens egocentriska mos har vi dessutom fått en alldeles egen lagparagraf att hänvisa till. Nu kan inte ens juristerna bräcka oss längre.
Språklagen § 11: Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt.
Det är så skönt att vara perfekt. Nästan så att det skaver lite.
måndag 30 januari 2012
Hur man inte blir ingenjör
Hanna Hellquist började retweeta svar som hon fick på det här twitterinlägget:
Efter att ha läst ett tag kom jag på varför jag aldrig blev ingenjör.
En gång under det här millenniet var jag ihop med en ingenjör. En sak vi hade gemensamt var att vi båda som fjortonåringar hade prenumererat på PC Hemma. Samt haft en dator hemma som vi lekt mycket med. Knåpat ihop hemsidor som vi la på Geocities. Och lånat böcker om programmering i Basic på biblioteket och gjort våra egna läxförhörsprogram. Eller om det sista bara var jag. Hur som helst. Ingenjören valde tekniskt program på gymnasiet och blev alltså ingenjör sedan. Jag blev språktant.
Så här gick det till när jag inte valde tekniskt program på gymnasiet och inte heller blev ingenjör:
I sjuan började min klass läsa teknik. Höstterminen 1995 ägnade vi åt att metallslöjda fram några jävla julbockar i plåt som också kunde användas som ljusstakar. Det blev ganska uppenbart att de med y-kromosomer fick VG och MVG på sina sneda och vinda bockjävlar, så även de med två x-kromosomer som begåvats med långt hår. Resten inte. Uppenbart för alla inblandade. Men vi var tretton år, läraren var fyrtio år. Vi sa inget. Vad skulle vi sagt?
I åttan, när vi hade övat på teknikhandstilen en halv termin, den man skulle använda på sina ritningar (alltså, fråga inte, jag fattade inte syftet då, jag förstår det inte nu), fick vi välja ett tekniskt ämne att skriva ett individuellt arbete om. Lärarens förslag var glödlampan, åskledaren och andra trista grejer som jag inte ens minns nu.
Jag valde att skriva om INTERNET. Jag ordnade upp det så fint. Jag utgick från PC Hemmas internetskola, källhänvisade snyggt medan jag förklarade hypertext transfer protocol, ftp och www. E-post och news groups ingick också. Hur det tekniskt fungerar, vad man kunde ha det till och hur man praktiskt gick tillväga som användare. Pedagogiskt som fan. Sist av allt gjorde jag framsidan: ett avancerat geometriskt kollage av Netscape-ikoner i olika storlekar. I Paintbrush förstås. Skrev ut det i färg, hemma. Kan ha använt ett av mina finaste gem, också.
Vi lämnade in på en fredag, och på tekniklektionen veckan efter fick alla redovisa sin rapport muntligt. En efter en fick gå upp och berätta om glödlampa efter glödlampa, och de läste innantill från sina handskrivna ark. Jag satt spänt kvar i min bänk. Sist av allt sa läraren så här:
Han tittade hånfullt på mig.
Och så gick det till när jag började gråta i klassrummet, välte stolen och sprang ut i korridoren. Innan lektionstiden ens var slut. Ja, jävlar. Och fortsatte storgråta vid mitt skåp. Av ilska. Och så kom klassens alla tjejer ut och ställde sig runt mig och var lika arga som jag. Sedan minns jag inte vad som hände. Om jag klagade på mitt betyg. Eller om jag ens berättade något hemma.
Jag valde inte tekniskt program på gymnasiet i alla fall, inte ens natur, även om syon tjatade.
Men, sommaren innan nian valde jag och några andra flickor från klassen trots allt att hoppa på projektet teknikkurs för tjejer. Jag gjorde det mest för att man fick 70 kronor per dag och jag hade siktet inställt på ett par ljusblå Levisjeans på JC i Skärholmens centrum. (På JC i Skärholmens centrum jobbade vid den här tiden personen som jag idag är gift med – allt hänger ihop i ens liv. Kan man ju intala sig.) Teknikkurs för tjejer innebar två veckor på ett närliggande gymnasium, med coola tjejer från KTH som lärare. Vi fick löda saker som blinkade och pep, layouta på moderna datorer och löda lite mer. Löda var det roligaste, att räkna ut hur strömmen skulle gå och försöka koppla rätt så manicken skulle fungera.
Det var två veckor och det var kul hela tiden. Men jag ville inte börja på KTH för det.
Löda och andra roliga grejer fick Ingenjören göra hela högstadiet. Med rättvis bedömning och uppmuntran.
Inte för att jag är bitter över att jag blev språktant. Om jag som fjortonåring kunde skriva så att en fyrtioåring inte kunde tro sina ögon, då har jag väl ändå gjort något av mitt råmaterial.
Men det retar mig att idioter fick mig att välja bort saker som jag kanske hade gillat.
Minns vad en chef sa till mig en gång ang feminism. "Ni kräver så mycket, men nu måste ju visa att ni är värda det också".
— Hanna Hellquist (@hhellquist) January 30, 2012
Efter att ha läst ett tag kom jag på varför jag aldrig blev ingenjör.
En gång under det här millenniet var jag ihop med en ingenjör. En sak vi hade gemensamt var att vi båda som fjortonåringar hade prenumererat på PC Hemma. Samt haft en dator hemma som vi lekt mycket med. Knåpat ihop hemsidor som vi la på Geocities. Och lånat böcker om programmering i Basic på biblioteket och gjort våra egna läxförhörsprogram. Eller om det sista bara var jag. Hur som helst. Ingenjören valde tekniskt program på gymnasiet och blev alltså ingenjör sedan. Jag blev språktant.
Så här gick det till när jag inte valde tekniskt program på gymnasiet och inte heller blev ingenjör:
I sjuan började min klass läsa teknik. Höstterminen 1995 ägnade vi åt att metallslöjda fram några jävla julbockar i plåt som också kunde användas som ljusstakar. Det blev ganska uppenbart att de med y-kromosomer fick VG och MVG på sina sneda och vinda bockjävlar, så även de med två x-kromosomer som begåvats med långt hår. Resten inte. Uppenbart för alla inblandade. Men vi var tretton år, läraren var fyrtio år. Vi sa inget. Vad skulle vi sagt?
I åttan, när vi hade övat på teknikhandstilen en halv termin, den man skulle använda på sina ritningar (alltså, fråga inte, jag fattade inte syftet då, jag förstår det inte nu), fick vi välja ett tekniskt ämne att skriva ett individuellt arbete om. Lärarens förslag var glödlampan, åskledaren och andra trista grejer som jag inte ens minns nu.
Jag valde att skriva om INTERNET. Jag ordnade upp det så fint. Jag utgick från PC Hemmas internetskola, källhänvisade snyggt medan jag förklarade hypertext transfer protocol, ftp och www. E-post och news groups ingick också. Hur det tekniskt fungerar, vad man kunde ha det till och hur man praktiskt gick tillväga som användare. Pedagogiskt som fan. Sist av allt gjorde jag framsidan: ett avancerat geometriskt kollage av Netscape-ikoner i olika storlekar. I Paintbrush förstås. Skrev ut det i färg, hemma. Kan ha använt ett av mina finaste gem, också.
Vi lämnade in på en fredag, och på tekniklektionen veckan efter fick alla redovisa sin rapport muntligt. En efter en fick gå upp och berätta om glödlampa efter glödlampa, och de läste innantill från sina handskrivna ark. Jag satt spänt kvar i min bänk. Sist av allt sa läraren så här:
– Ja, Lina, hon har ju gjort det enkelt för sig. Hon har lagt allt krut på en snygg framsida, sedan har hon kopierat någon annans text.
Han tittade hånfullt på mig.
– Kanske din brors? Så här kan inte du skriva. Det vet jag.
Och så gick det till när jag började gråta i klassrummet, välte stolen och sprang ut i korridoren. Innan lektionstiden ens var slut. Ja, jävlar. Och fortsatte storgråta vid mitt skåp. Av ilska. Och så kom klassens alla tjejer ut och ställde sig runt mig och var lika arga som jag. Sedan minns jag inte vad som hände. Om jag klagade på mitt betyg. Eller om jag ens berättade något hemma.
Jag valde inte tekniskt program på gymnasiet i alla fall, inte ens natur, även om syon tjatade.
Men, sommaren innan nian valde jag och några andra flickor från klassen trots allt att hoppa på projektet teknikkurs för tjejer. Jag gjorde det mest för att man fick 70 kronor per dag och jag hade siktet inställt på ett par ljusblå Levisjeans på JC i Skärholmens centrum. (På JC i Skärholmens centrum jobbade vid den här tiden personen som jag idag är gift med – allt hänger ihop i ens liv. Kan man ju intala sig.) Teknikkurs för tjejer innebar två veckor på ett närliggande gymnasium, med coola tjejer från KTH som lärare. Vi fick löda saker som blinkade och pep, layouta på moderna datorer och löda lite mer. Löda var det roligaste, att räkna ut hur strömmen skulle gå och försöka koppla rätt så manicken skulle fungera.
Det var två veckor och det var kul hela tiden. Men jag ville inte börja på KTH för det.
Löda och andra roliga grejer fick Ingenjören göra hela högstadiet. Med rättvis bedömning och uppmuntran.
Inte för att jag är bitter över att jag blev språktant. Om jag som fjortonåring kunde skriva så att en fyrtioåring inte kunde tro sina ögon, då har jag väl ändå gjort något av mitt råmaterial.
Men det retar mig att idioter fick mig att välja bort saker som jag kanske hade gillat.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)