Det är jobbigt med förändring. Det tog drygt 30 år för mig att inse, men jag är en trygghetsknarkande bakåtsträvare som visserligen gärna drömmer om framtiden - om jag får göra det tryggt inbäddad i mitt välkända nu. Sedan jag halade fram förändringsfobikern har jag försökt bli hennes vän. "Det är bra med förändring", säger jag tröstande till henne. "Förändring är liv."
Tack vare min inre förändringsfobiker förstår jag precis varför Jan Björklund blir sorgsen när han hör om Sollentunas pekplatteprojekt. Utbildningsministerns inre förändringsfobiker greppar sina skrivstilsböcker, sitt pennskrin med favoritsuddisarna, kanske en handskriven fråga chans-lapp som omsorgsfullt bevarats i läseboken. Nu kommer nya hårda paket, pekplattor med skojiga funktioner och sms-språk som förtunnar. jag vet inte hur det var för Jan Björklund, men jag hade ett jättefint grönt bänkpapper när jag gick i tvåan. Bänkpapper har dom inte i min sexårings skola. Det är trist.
Men du, säger jag till min inre förändringsfobiker (och till Jan Björklund, men han lyssnar inte). Det här med välskrivning och möjlighet till långa tysta försjunkenienbokstunder. Det kanske inte är nåt, liksom, självklart? Det är inte jättesäkert att vi under de, vadå, femtio år som skolan sett ut ca typ som den gör i dag, har hittat den optimala, eviga, allenarådande kunskapsmiljön. Kanske.
Sen läser jag Magnus Bremmer i Svenska Dagbladet och det är så skönt. Bremmer skriver om litteraturprofessorn Alan Jacobs, som i boken The pleasures of reading in an age of distraction påminner om att "läsare har alltid behövt kämpa mot distraktion, mot oljudet från en gapig familj, högljudda stadsmiljöer, inte minst lockelser av allsköns slag. Läsningens tysta, isolerade helgd är och har alltid varit ett privilegium". Och jag tänker på min mormor som älskade skolan men som fick sluta efter sex år för att ta hand om sina småsyskon. Tänk om hon hade haft en läsplatta. Hon kunde ha smugit undan, till utedasset eller nåt, och tjyvläst en gratisebok. Kanske spelat lite Wordfeud.
"Vad betyder 'Are you alright?' frågar min sexåring. Han har hört uttrycket i sin magnifikt skräniga Ninjago-app. Jag översätter och i flera timmar besvarar han varenda uppmaning med ett jovialiskt alright. Lite senare på kvällen tar han över ledningen i vår WF-match genom att lägga LOMS, TAXINS och FINASTE. "Mama. Jag tror jag kåmer vina" skriver han på chatten.
Själv klickar jag hem The pleasures of reading in an age of distraction och tänker att det blir bra läsning på pendeltåget, mellan nån WF-match och snabbkoll av priolistan på Twitter. Och jag tänker att ja, det är jobbigt med förändringar, Jan. Men vi måste igenom dem, för de är livet.
måndag 13 februari 2012
fredag 10 februari 2012
Botemedlet mot elitistsvineri
Det har legat i luften ett tag. Men #grammatikdagen triggade en personlighetskris hos språkkonsulterna. Det är egentligen helt enligt regelboken; på varje rörelse följer en motreaktion. Låt mig utveckla.
Varje språkvetare har, under andra året på gymnasiet, tillsammans med en liten grupp elitistiska vänner satt upp lappar på skolans gemensamma anslagstavla, lappar som med ett högtravande, ålderdomligt språk i kraftfulla ordalag fördömer övriga elevers språkbruk (nej, jag generaliserar inte det minsta). Sen mognar man förstås och når till sist toppen av språkkonsultens egocentriska språkriktighetskurva. Då mår man.
Ja, där går man och jäser, fnissar åt språkpoliser tillsammans med andra språkörade akademikervänner. Häver ur sig en del visheter som att "att vara rädd för särskrivningar är en onödigt alarmistisk inställning som riskerar att dölja andra språkliga problem". På Twitter suckar man över petitessspråkfelsrasarna och slår med visshet fast att ingen lingvist någonsin oombedd skulle rätta någons språkfel. Underförstått: sånt gör bara såna som inte är lika upplysta, eller kanske utvalda! som vi.
Till sist börjar det förstås mumlas lite i de rättrognas skara. Vänta nu, är vi inte exakt lika svinigt elitistiska som de? Är det inte vars och ens rättighet att fyndigt & träffsäkert peka ut särskrivare som värre än rasister och terrorister (vilket man förstås ganska lugnt kan göra om man råkar vara en vit svensk manlig journalist i medelåldern) eller med sympatiskt och ödmjukt tonfall påpeka att folk som särskriver kanske är lite enklare människor.
Jo. Det kanske vi är. Men jag har ett förslag. Kanske rent av ett botemedel. Låt oss (och jag vet att det är svårt) träna på att släppa vårt enorma behov av att elitistklustra oss. Det kräver mycket möda och stort besvär, särskilt på internet där man hela tiden måste anstränga hjärnkapaciteten till det yttersta för att komma ihåg att det sitter en människa bakom de där bokstäverna på skärmen. Det är en människa – som per definition har klusterbehov – som särskriver, som språkpolisar, som Twittrar för @SJ_AB, som berättar om sina erfarenheter av övergrepp och sexism, som kanske missar en skriftlig ironi, som avföljer i affekt. Så ta't lite lugnt. Häv inte ur dig näthatet, trots att det kliar och sticks i småfingrarna. Det funkar nämligen som klister för klustren och kan inte användas som botemedel för någonting alls.
Det var väl inget radikalt förslag kanske. Någon kommer ev. att ironihata lite på det. Tagga länk med #weshallovercome eller så. Men det är okej. Nu föreslår jag att alla kluster tar varandra i hand och tar ett gemensamt andetag så att vi får ner stämningen. Vi gör det nu.
Varje språkvetare har, under andra året på gymnasiet, tillsammans med en liten grupp elitistiska vänner satt upp lappar på skolans gemensamma anslagstavla, lappar som med ett högtravande, ålderdomligt språk i kraftfulla ordalag fördömer övriga elevers språkbruk (nej, jag generaliserar inte det minsta). Sen mognar man förstås och når till sist toppen av språkkonsultens egocentriska språkriktighetskurva. Då mår man.
Ja, där går man och jäser, fnissar åt språkpoliser tillsammans med andra språkörade akademikervänner. Häver ur sig en del visheter som att "att vara rädd för särskrivningar är en onödigt alarmistisk inställning som riskerar att dölja andra språkliga problem". På Twitter suckar man över petitessspråkfelsrasarna och slår med visshet fast att ingen lingvist någonsin oombedd skulle rätta någons språkfel. Underförstått: sånt gör bara såna som inte är lika upplysta, eller kanske utvalda! som vi.
Till sist börjar det förstås mumlas lite i de rättrognas skara. Vänta nu, är vi inte exakt lika svinigt elitistiska som de? Är det inte vars och ens rättighet att fyndigt & träffsäkert peka ut särskrivare som värre än rasister och terrorister (vilket man förstås ganska lugnt kan göra om man råkar vara en vit svensk manlig journalist i medelåldern) eller med sympatiskt och ödmjukt tonfall påpeka att folk som särskriver kanske är lite enklare människor.
Jo. Det kanske vi är. Men jag har ett förslag. Kanske rent av ett botemedel. Låt oss (och jag vet att det är svårt) träna på att släppa vårt enorma behov av att elitistklustra oss. Det kräver mycket möda och stort besvär, särskilt på internet där man hela tiden måste anstränga hjärnkapaciteten till det yttersta för att komma ihåg att det sitter en människa bakom de där bokstäverna på skärmen. Det är en människa – som per definition har klusterbehov – som särskriver, som språkpolisar, som Twittrar för @SJ_AB, som berättar om sina erfarenheter av övergrepp och sexism, som kanske missar en skriftlig ironi, som avföljer i affekt. Så ta't lite lugnt. Häv inte ur dig näthatet, trots att det kliar och sticks i småfingrarna. Det funkar nämligen som klister för klustren och kan inte användas som botemedel för någonting alls.
Det var väl inget radikalt förslag kanske. Någon kommer ev. att ironihata lite på det. Tagga länk med #weshallovercome eller så. Men det är okej. Nu föreslår jag att alla kluster tar varandra i hand och tar ett gemensamt andetag så att vi får ner stämningen. Vi gör det nu.
Förnuft eller känsla
Jag är inte jättebra på att laga mat. Jag har några paradrätter, men jag är en sådan som följer recept slaviskt. Vid minsta avsteg från instruktionen är sannolikheten stor att det går åt helvete. Och då lagar jag inte mat mer på några veckor.
Den som lagar mest mat i vårt hushåll brukar sucka och säga:
Eh, nej. Jag kan känna att det är äckligt eller gott, men jag kan själv inte avgöra om det äckliga beror på att jag använt för mycket dill eller för lite salt.
Det här beror nog främst på att jag inte är så väldigt intresserad. Jag lagar inte särskilt mycket mat, har aldrig gjort, och jag har därför inte arbetat upp något gehör för vilka smaker och kvantiteter som orsakar fyrverkerier i munnen. Jag gillar väl mat, men främst äter jag för att jag är hungrig. Och då kan det bli lite vad som helst om jag är ensam. Men ska jag bjuda andra på min mat vänder jag mig till mina vänner kokböckerna.
Däremot är jag ganska bra på text. Jag lackar ur på generella skrivtips och tråkiga kompositioner, improviserar gärna, men vet innan jag börjar hur jag vill att den färdiga texten ska se ut. You may not like it, men allt är genomtänkt och har ett syfte. Oftast blir det bra, men det kan ske katastrofer, det kan det. Men jag tappar inte modet för det.
Jag älskar att läsa. Jag älskar att läsa bra grejer. Saker med rytm, driv och lite glöd. Jag läser mycket. Det hänger säkerligen ihop.
Men jag skulle aldrig säga till en osäker, ovillig, ovan skribent:
Som vissa andra gör.
Finns inte viljan eller vanan finns heller ingen känsla. Då måste man ha recept. Varsågod, världens bästa kokböcker.
Den som lagar mest mat i vårt hushåll brukar sucka och säga:
"Men smaka av hela tiden! Då känner du ju vad som saknas!"
Eh, nej. Jag kan känna att det är äckligt eller gott, men jag kan själv inte avgöra om det äckliga beror på att jag använt för mycket dill eller för lite salt.
Det här beror nog främst på att jag inte är så väldigt intresserad. Jag lagar inte särskilt mycket mat, har aldrig gjort, och jag har därför inte arbetat upp något gehör för vilka smaker och kvantiteter som orsakar fyrverkerier i munnen. Jag gillar väl mat, men främst äter jag för att jag är hungrig. Och då kan det bli lite vad som helst om jag är ensam. Men ska jag bjuda andra på min mat vänder jag mig till mina vänner kokböckerna.
Däremot är jag ganska bra på text. Jag lackar ur på generella skrivtips och tråkiga kompositioner, improviserar gärna, men vet innan jag börjar hur jag vill att den färdiga texten ska se ut. You may not like it, men allt är genomtänkt och har ett syfte. Oftast blir det bra, men det kan ske katastrofer, det kan det. Men jag tappar inte modet för det.
Jag älskar att läsa. Jag älskar att läsa bra grejer. Saker med rytm, driv och lite glöd. Jag läser mycket. Det hänger säkerligen ihop.
Men jag skulle aldrig säga till en osäker, ovillig, ovan skribent:
"Känn efter hur det låter eller kolla på ordet! Känns det galet är det fel."
Som vissa andra gör.
Finns inte viljan eller vanan finns heller ingen känsla. Då måste man ha recept. Varsågod, världens bästa kokböcker.
måndag 6 februari 2012
Språkkonsultens egocentriska språkriktighetskurva
Alla förändringar gör ont, och språkförändringar är inget undantag. Det gör ont att inte längre vara den som är progressiv och som omfamnar språkets alla nymodigheter. Betydligt skönare är det då att vara klok som en språkkonsult.
Ylva Byrman skriver klokt om när den egocentriska språkriktighetskurvan inträffar på SVD:s språkblogg. När var språket som allra bäst, innan det började förfalla? Var det när världen flödade av mjölk och honung i småskolan? Det är smart och rolig läsning för alla oss dagligen brottas med folk som för länge sedan passerade sin språkriktighetstopp.
skriver Ylva Byrman. Det är ett citat som jag lär låna många gånger.
Själv har jag dock alltid tänkt att det förr som är allra bäst för många inträffar på studentdagen. När den likriktade, obligatoriska delen av livet är slut, då toppar den egocentriska språkriktighetskurvan.
Där någonstans övergår glädjen över att erövra nya språkbruk till förfasande över språkets förflackande. Om man inte blir språkkonsult, jurist, journalist eller någon annan form av språkarbetare förstås.
Juristens språkriktighetstopp
Unga jurister toppar sin kurva i slutet av juristlinjen, när de tillägnat sig sköna fraser som
Språkkonsultens språkriktighetstopp
Vi språkkonsulter toppar vår kurva under en föreläsning med Olle J, när vi kväst vår inre språkpolis och lärt oss att svänga oss med självsäkra uttalanden av typen
Se där, ett effektivt sätt att döda konversationer med språkintresserade släktingar.
Journalistens språkriktighetstopp
Journalister toppar när de lär sig att inleda alla texter med orden ”Det var…” eller ”Det är…”, efter en rubrik som avslöjar hela plotten. Viktigast först, stryk från slutet. Inte underligt att så många journalister trängtar efter att få hålla på mördaren ända till slutscenen i en rafflande deckare. Journalistkåren gömmer visst också en och annan brutal språkpolis.
Byråkratens språkriktighetstopp
Ett alternativ till författarspåret kan dock vara att ta en anställning på ett statligt verk. Den som har turen att hamna på en avdelning som inte klarspråksgranskats kan ännu en tid få skriva enligt deckarmodellen med beslutet dolt i en bisats på sista sidan. Där kan man sitta och leka Agata Christie tills någon på informationsavdelningen får för sig att anlita en språkkonsult.
Det blir bättre och bättre dag för dag!
Ty vi språkkonsulter är övertygade om att vi förenar det bästa från alla världar. Vi är inga språkpoliser, utan ödmjuka inför all form av språklig förändring. Till och med de särskrivningar som upprör en klok man som Fredrik Strage. På grammatikdagen twittrar vi gärna lugnande uttalanden som:
Vi älskar dessutom att skriva det viktigaste först, så till den milda grad att vi inte ens drömmer om att skriva något annat än facklitteratur om begriplighet. Alla meningar ska börja med ordet "Du", och alla texter ska handla om läsaren. Mottagaranpassning är så viktigt för oss att vi nästan inte syns.
Som grädde på språkkonsultens egocentriska mos har vi dessutom fått en alldeles egen lagparagraf att hänvisa till. Nu kan inte ens juristerna bräcka oss längre.
Det är så skönt att vara perfekt. Nästan så att det skaver lite.
Ylva Byrman skriver klokt om när den egocentriska språkriktighetskurvan inträffar på SVD:s språkblogg. När var språket som allra bäst, innan det började förfalla? Var det när världen flödade av mjölk och honung i småskolan? Det är smart och rolig läsning för alla oss dagligen brottas med folk som för länge sedan passerade sin språkriktighetstopp.
”Det var bättre förr, men inte hur förr som helst"
skriver Ylva Byrman. Det är ett citat som jag lär låna många gånger.
Själv har jag dock alltid tänkt att det förr som är allra bäst för många inträffar på studentdagen. När den likriktade, obligatoriska delen av livet är slut, då toppar den egocentriska språkriktighetskurvan.
”Fy fan vad vi är bra! Den ljusnande framtid är vår!”
Där någonstans övergår glädjen över att erövra nya språkbruk till förfasande över språkets förflackande. Om man inte blir språkkonsult, jurist, journalist eller någon annan form av språkarbetare förstås.
Juristens språkriktighetstopp
Unga jurister toppar sin kurva i slutet av juristlinjen, när de tillägnat sig sköna fraser som
”Rätten finner det ostridigt att NN med uppsåt infört den beslagtagna mängden narkotiska preparat i landet. Rätten lämnar således NN:s tilläggsyrkande utan beaktande. Åtalet ogillas. ”
Språkkonsultens språkriktighetstopp
Vi språkkonsulter toppar vår kurva under en föreläsning med Olle J, när vi kväst vår inre språkpolis och lärt oss att svänga oss med självsäkra uttalanden av typen
”Du vet väl att det grammatiskt korrekt att säga ’han är längre än mig’. Du lider bara av inlärd irritation om du tror att det är fel. Dessutom är särskrivningar bara ett problem för språkpoliser, eftersom det sällan innebär verkliga problem för begripligheten.”
Se där, ett effektivt sätt att döda konversationer med språkintresserade släktingar.
Journalistens språkriktighetstopp
Journalister toppar när de lär sig att inleda alla texter med orden ”Det var…” eller ”Det är…”, efter en rubrik som avslöjar hela plotten. Viktigast först, stryk från slutet. Inte underligt att så många journalister trängtar efter att få hålla på mördaren ända till slutscenen i en rafflande deckare. Journalistkåren gömmer visst också en och annan brutal språkpolis.
Byråkratens språkriktighetstopp
Ett alternativ till författarspåret kan dock vara att ta en anställning på ett statligt verk. Den som har turen att hamna på en avdelning som inte klarspråksgranskats kan ännu en tid få skriva enligt deckarmodellen med beslutet dolt i en bisats på sista sidan. Där kan man sitta och leka Agata Christie tills någon på informationsavdelningen får för sig att anlita en språkkonsult.
Det blir bättre och bättre dag för dag!
Ty vi språkkonsulter är övertygade om att vi förenar det bästa från alla världar. Vi är inga språkpoliser, utan ödmjuka inför all form av språklig förändring. Till och med de särskrivningar som upprör en klok man som Fredrik Strage. På grammatikdagen twittrar vi gärna lugnande uttalanden som:
Vi älskar dessutom att skriva det viktigaste först, så till den milda grad att vi inte ens drömmer om att skriva något annat än facklitteratur om begriplighet. Alla meningar ska börja med ordet "Du", och alla texter ska handla om läsaren. Mottagaranpassning är så viktigt för oss att vi nästan inte syns.
Som grädde på språkkonsultens egocentriska mos har vi dessutom fått en alldeles egen lagparagraf att hänvisa till. Nu kan inte ens juristerna bräcka oss längre.
Språklagen § 11: Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt.
Det är så skönt att vara perfekt. Nästan så att det skaver lite.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)