Ledarskribenten på Norrköpings tidningar är orolig för svenskan. Men det är inte engelskans inflytande, sms-språket eller den så kallade rinkebysvenskan som hotar. Nej, det är språklagen och regeringskansliets språkvårdare. Ledaren pekar särskilt ut två mörka moln som tornar upp sig över ärans och hjältarnas språk: Svarta listan med ord och uttryck som ersättas i författningsspråk, och så Klarspråkskristallen, Språkrådets pris för en klar och tydlig svenska. Dessa två företeelser står, enligt Norrköpings tidningar, för vårdslös språkvård.
Vad är det då som bekymrar ledarskribenten? Först Svarta listan. Den är, enligt ledaren, ”full av till synes fullt normala ord som är tabu för våra stackars hunsade statstjänstemän”. Svarta listan sätter upp snäva ramar som gör den offentliga svenskan färglös och trist, argumenterar man vidare. Vad mycket mer spännande det vore att få brev och beslut som innehöll vackra ord som anbringa, hemställa och obilligt!
Ja, kanske det. Allt är lätt för den som redan kan. Många (exempelvis svensklärare, jurister, språkvetare och ledarskribenter) skulle säkert njuta av att få ett brev som kryddats med Svartalistanord. Ordkunskap ger kulturellt kapital – den som tvivlar kan titta in på Facebook den dag då högskoleprovets orddel offentliggörs som test i dagstidningarna.
Men den offentliga svenskan ska inte vara spännande. Den ska vara vårdad, enkel och begriplig – och demokratisk. Alla har rätt att förstå innehållet i utskick från myndigheterna. Ja, i allt offentligt språk. Den som vill njutningsläsa har en hel uppsjö utmärkta romaner på svenska att förlora sig i, som Paulina Nyman påpekade på Twitter.
Det här betyder förstås inte att myndighetsspråket behöver bli färglöst. Att hävda det är ungefär som att påstå att vi ibland behöver ta till engelska ord och uttryck för att svenskan är så fattig. Eller som att malligt slå fast att konceptet ”lagom” inte går att uttrycka på andra språk än svenska. Det går utmärkt att skriva vacker, ändamålsenlig myndighetssvenska utan att använda ord som mottagaren måste slå upp eller be en jurist förklara.
Klarspråkskristallen då? Det är lite svårt att tyda ut exakt vad NT har emot den. Skribenten oroar sig för att ”man nu låtit klarspråksarbetet gå till överdrift i Hovrätten”, utan att ge några exempel på denna ohämmade klarspråksiver.
Att en domstol ska skriva klarspråk i texter som vänder sig till allmänheten kan tyckas självklart. Det ska inte vara nödvändigt att gå juristlinjen för att kunna ta del av innehållet i en dom. Många tidningar rapporterade nyligen att unga jurister ofta använder ett onödigt krångligt språk. En förklaring kan vara att man under utbildningsåren bemödat sig om att internalisera det juridiska fackspråket. Äldre jurister har ofta betydligt lättare för att skriva klarspråk. Det betyder förstås inte att de glömt bort sin juristsvenska, utan bara att de lärt sig när den bör och inte bör användas.
En sak har NT alldeles rätt i: Språklagen ger det offentliga ett särskilt ansvar att vårda det svenska språket. Men det innebär inte att vi ska värna om svåra ord, passiveringar och långa inskott i myndighetstext. Språklagen slår fast att svenskan är samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till. Det innebär bland annat att myndigheterna måste arbeta med terminologi, så att svenskan även fortsättningsvis ska kunna användas inom alla samhällsområden. Det är motsatsen till vårdslös språkvård.
måndag 31 oktober 2011
torsdag 4 augusti 2011
Vi måste snacka om de här sociala medierna
eller
Se vad dina vänner köpt! Vad tycker dina vänner? Det här gillar dina vänner just nu!
På mitt internet tycker alla som jag. Bokhandlarna tipsar mig om böcker som jag nog skulle gilla. Nyhetssajterna ger mig genvägar genom mediebruset till det som mina vänner läst och uppskattat. Musiktjänsterna presenterar musik för mig som låter som det vi lyssnade på hela förra veckan.
När jag googlar vet förstås Google vad jag tidigare letat efter, vilka sidor jag brukar kolla på, vad jag skrivit i mina mejl. För efter bara några bokstäver gissar Google ganska ofta rätt på vad jag tänker skriva. Och när jag tryckt på sökknappen viktas resultaten delvis efter hur relevanta de förutsägs vara för just mig.
Jag må ha 200 Facebookvänner, men ärligt talat: det är bara 25 av dem som jag valt att visa i nyhetsflödet. De skriver roliga saker, länkar till intressanta texter och lägger upp foton från coola ställen. Jag gillar dem som fan. Det är friktionsfritt, lugnt och skönt, en orgie i bra smak.
Inte särskilt verklighetsförankrat. Mitt Twitterflöde chockades svårt när SD kom in i riksdagen. Några uttryckte till och med sin bestörtning över att Fi inte nådde 25 procent. Det kan man ju himla med ögonen åt, men jag vet att det kan gå flera dagar innan jag av en slump lyckas öppna mitt täta internetfönster och får in en fläkt av andra världar.
Säg en diagnos och det finns bloggcirklar om dem. Mediciner, symptom, vardagsliv, sjukhusvistelser – människor döljer ingenting. Särskilt inte om det är sjuka barn det handlar om. Då berättar föräldrarna allt och lite till. Och får råd och stöd och däng av andra föräldrar i samma situation. Ibland en stilla reflektion: "Tänk att det finns friska barn, man glömmer ju det här!"
Säg ett band som hade en hit en gång på 90-talet och det finns diskussionsforum med hyperaktiva fans. Själv minns jag bara refrängen på den där hitlåten, men på forumet diskuteras konserter, autografer, privatliv, sällsynta låtar med aldrig sinande entusiasm. Inga andra artister nämns någonsin – förutom i negativa ordalag, inga andra genrer uppskattas. "Polarpriset nu!" 2 671 inlägg.
Och säg en jävligt tveksam politisk åsikt. De hänger i kommentarsfälten till Sveriges alla tidningar. Och på diverse forum. Där tycker alla likadant, där är alla lika arga och rädda. Där kan sådana som Anders Behring Breivik leva sina internetliv och tro att hela samhället står bakom dem.
Jag orkar inte skriva mer om det. Andra har gjort det bättre.
Till exempel Thomas Hylland Eriksen – professor i socialantropologi vid Oslo universitet: Internet filtrerar fram hat.
Och Ola Larsmo i DN: Så kan språket bana väg för massmord.
När internet blir socialt blir livet ganska tråkigt. Och farligt. Vi rör oss i våra individuella internetz och tror att vi har hela världen framför tangentbordet. Vi tror att vi vet vad folk tycker, hur snacket går, vad alla vet. Alla tycker som vi, det har vi ju sett.
De sociala medierna blir en tvångskram som luktar illa av alldeles för söt parfym.
Ursäkta mig, nu ska jag gå och avdölja cirka 175 Facebookkontakter. Jag känner att jag behöver lite tuggmotstånd.
Paulina Nyman och fyrtiofyra andra har delat samma jävla krönika
Se vad dina vänner köpt! Vad tycker dina vänner? Det här gillar dina vänner just nu!
På mitt internet tycker alla som jag. Bokhandlarna tipsar mig om böcker som jag nog skulle gilla. Nyhetssajterna ger mig genvägar genom mediebruset till det som mina vänner läst och uppskattat. Musiktjänsterna presenterar musik för mig som låter som det vi lyssnade på hela förra veckan.
När jag googlar vet förstås Google vad jag tidigare letat efter, vilka sidor jag brukar kolla på, vad jag skrivit i mina mejl. För efter bara några bokstäver gissar Google ganska ofta rätt på vad jag tänker skriva. Och när jag tryckt på sökknappen viktas resultaten delvis efter hur relevanta de förutsägs vara för just mig.
Jag må ha 200 Facebookvänner, men ärligt talat: det är bara 25 av dem som jag valt att visa i nyhetsflödet. De skriver roliga saker, länkar till intressanta texter och lägger upp foton från coola ställen. Jag gillar dem som fan. Det är friktionsfritt, lugnt och skönt, en orgie i bra smak.
Inte särskilt verklighetsförankrat. Mitt Twitterflöde chockades svårt när SD kom in i riksdagen. Några uttryckte till och med sin bestörtning över att Fi inte nådde 25 procent. Det kan man ju himla med ögonen åt, men jag vet att det kan gå flera dagar innan jag av en slump lyckas öppna mitt täta internetfönster och får in en fläkt av andra världar.
Säg en diagnos och det finns bloggcirklar om dem. Mediciner, symptom, vardagsliv, sjukhusvistelser – människor döljer ingenting. Särskilt inte om det är sjuka barn det handlar om. Då berättar föräldrarna allt och lite till. Och får råd och stöd och däng av andra föräldrar i samma situation. Ibland en stilla reflektion: "Tänk att det finns friska barn, man glömmer ju det här!"
Säg ett band som hade en hit en gång på 90-talet och det finns diskussionsforum med hyperaktiva fans. Själv minns jag bara refrängen på den där hitlåten, men på forumet diskuteras konserter, autografer, privatliv, sällsynta låtar med aldrig sinande entusiasm. Inga andra artister nämns någonsin – förutom i negativa ordalag, inga andra genrer uppskattas. "Polarpriset nu!" 2 671 inlägg.
Och säg en jävligt tveksam politisk åsikt. De hänger i kommentarsfälten till Sveriges alla tidningar. Och på diverse forum. Där tycker alla likadant, där är alla lika arga och rädda. Där kan sådana som Anders Behring Breivik leva sina internetliv och tro att hela samhället står bakom dem.
Jag orkar inte skriva mer om det. Andra har gjort det bättre.
Till exempel Thomas Hylland Eriksen – professor i socialantropologi vid Oslo universitet: Internet filtrerar fram hat.
Och Ola Larsmo i DN: Så kan språket bana väg för massmord.
När internet blir socialt blir livet ganska tråkigt. Och farligt. Vi rör oss i våra individuella internetz och tror att vi har hela världen framför tangentbordet. Vi tror att vi vet vad folk tycker, hur snacket går, vad alla vet. Alla tycker som vi, det har vi ju sett.
De sociala medierna blir en tvångskram som luktar illa av alldeles för söt parfym.
Ursäkta mig, nu ska jag gå och avdölja cirka 175 Facebookkontakter. Jag känner att jag behöver lite tuggmotstånd.
onsdag 1 juni 2011
Smartma i 90-talistskepnad*
Den här veckan avslutades en av mina talakurser.
Inför sista tillfället hade deltagarna tydligen bestämt sig för att de skulle överträffa sig själva. Allihop. En efter en går de upp och håller fantastiska, roliga, personliga, självutlämnande, modiga tal. Utan manus. Med lugna och stadiga röster. Med tydligt genomtänkta dispositioner.
Och jag sitter helt förbluffad i mina antihistaminångor och tänker: "Men VEM har lärt er det här?"
Det är något speciellt med talakurser, alltså. Jag vet, jag har själv gått en hoper. Första gångerna sitter man där och skakar med sitt manus och är livrädd för vad klassen ska säga och tycka. Man kommer av sig trots att man läser innantill, knäna darrar och man tappar sin penna framför alla och vill dö.
Sedan händer det magiska saker under kursens gång. Folk inser att de överlevt, att de kommer att överleva igen. Och de börjar ta risker. Den största risken är att öppna sig inför 20 par ögon. Och de klarar det.
Jag har egentligen bara behövt boka en sal, vara där för att låsa upp och sedan ta plats i publiken bland dem.
För de är mina studenter, fy fan vad de är bra.
Inför sista tillfället hade deltagarna tydligen bestämt sig för att de skulle överträffa sig själva. Allihop. En efter en går de upp och håller fantastiska, roliga, personliga, självutlämnande, modiga tal. Utan manus. Med lugna och stadiga röster. Med tydligt genomtänkta dispositioner.
Och jag sitter helt förbluffad i mina antihistaminångor och tänker: "Men VEM har lärt er det här?"
Det är något speciellt med talakurser, alltså. Jag vet, jag har själv gått en hoper. Första gångerna sitter man där och skakar med sitt manus och är livrädd för vad klassen ska säga och tycka. Man kommer av sig trots att man läser innantill, knäna darrar och man tappar sin penna framför alla och vill dö.
Sedan händer det magiska saker under kursens gång. Folk inser att de överlevt, att de kommer att överleva igen. Och de börjar ta risker. Den största risken är att öppna sig inför 20 par ögon. Och de klarar det.
Jag har egentligen bara behövt boka en sal, vara där för att låsa upp och sedan ta plats i publiken bland dem.
För de är mina studenter, fy fan vad de är bra.
*Okej , vissa är födda på 70- och 80-talet också.
Inre och yttre ledarskap
Boken ”Ur balans” som jag skrev om i mitt förra inlägg griper tag i mig. Jag hinner inte sitta under flädern mer än ett par rader förrän jag måste in till datorn och skriva av mig. Det var den pausen.
Den börjar med två berättelser om unga människor som stressar ihjäl sig. Bokstavligen. De dör vid köksbordet, pang sådär bara. Därefter följer ett resonemang om vad de hade gemensamt. Det visar sig, inte helt förvånande, att det bristande ledarskapet på deras respektive arbetsplatser har spelat en stor roll.
Ett ledarskap som uppmuntrar superhjältar med duktighetsdriv och prestationspress att jobba överövertid leder inte alltid till en för tidig död, men ni vet... Toppen av isberget...
Jag har haft anledning att skriva om fördelar och nackdelar med att vara egenföretagare i ett annat projekt de här dagarna. Jag har bland annat skrivit om ledarskap:
Om mina vänner klagar på chefen brukar jag säga åt dem att byta jobb. Det är lättare än att ändra på chefen. Men hur gör man när man själv är chefen? Ja, då får man jobba med sitt inre ledarskap. Jag kan aldrig sluta att sträva efter att bli en bättre chef över mig själv.
Jag arbetar ständigt med att förbättra mitt inre ledarskap. Det är förstås något som vi alla måste göra, även om vi har andra chefer på jobbet. Men för min del handlar det om hela mitt liv: såväl personlig tid som arbetstid.
På mitt allra första jobb höll jag på att köra fullständigt slut på mig själv. Det var några år efter gymnasiet och jag var sekreterare på Miljöpartiets riksdagskansli. Arbetsbelastningen var inte på något sätt onormal, men det här var på den tiden då det stod i alla platsannonser att man skulle vara ”stresstålig”. Det var jag också, åtminstone i början. Dessutom älskade jag mitt jobb.
Det var en kväll i slutet av allmänna motionstiden. Två helvetiskt intensivt roliga veckor då alla nya förslag som riksdagsledamöterna vill lägga ska lämnas in. Två veckors slit för ett litet parti med tjugo färska ledamöter i opposition som ville göra så stort avtryck som möjligt. Klockan var strax efter nio på kvällen, och min kille ringde för att fråga om jag var på väg hem. Jag vände mig till ledamoten som satt bredvid mig och frågade om det var okej att vi fortsatte imorgon bitti. Det var det inte.
Det var nog den kvällen jag bestämde jag mig för att sluta. Det kändes i hela kroppen att det ska vara jag och min kille som skulle bestämma över vårt liv, inte en fartblind riksdagsledamot med övernattningsrum i ledamotshuset. Två månader senare sa jag upp mig och började plugga. Den första väggen flöt förbi i Stockholms ström. Jag klev av och började gå längs stranden igen.
Nästa gång jag skulle söka jobb var jag orolig för hur det skulle gå med stresståligheten som hade gått förlorad i strömmen. Jag diskuterade tänkbara svar med pappa personalaren.
Jag var fortfarande för mån om att vara andra till lags för att våga följa hans råd. Men så rätt han hade.
Vi är inte gjorda för att vara stresståliga hela tiden. Nu är det inte längre något som efterfrågas i platsannonserna. Men hur är det i arbetslivet? Har tempot lugnats ner? Har vi lärt oss något?
Jag vet att jag ständigt måste jobba med mina tendenser att vara för duktig. Så det gör jag, efter bästa förmåga. Men hur går det för mina vänner som är precis lika duktiga som jag, men vars chefer inte känner dem lika bra som jag försöker att känna mig själv? Vilka möjligheter har de att ställa krav på att chefen stoppar dem från att gladeligen köra skiten ur sig själva, bara för att det är så roligt att åka fort, och för att det är det som förväntas, både av arbetet och av dem själva?
Om jag skulle söka en anställning idag skulle jag behöva säga ungefär såhär:
Kan man få en anställning om man är så ärlig? Ja, för mig skulle det nog vara det enda alternativet. Jag har ingen lust att hoppa på fler väggar, nu när jag äntligen har fått min nuvarande chef att tänka i de här banorna. Jag håller mig till henne så länge.
Den börjar med två berättelser om unga människor som stressar ihjäl sig. Bokstavligen. De dör vid köksbordet, pang sådär bara. Därefter följer ett resonemang om vad de hade gemensamt. Det visar sig, inte helt förvånande, att det bristande ledarskapet på deras respektive arbetsplatser har spelat en stor roll.
”Mitt intryck från intervjuerna är att cheferna i båda fallen var så upptagna av sina egna sysslor att de lämnade fältet fritt för de här båda att agera. […] man kunde få dispens från reglerna [om övertid] om det gällde något viktigt, och det man jobbade med hemma eller grubblade över i sina projekt på natten togs aldrig upp i någon övertidsersättning” skriver Alexander Perski.
Ett ledarskap som uppmuntrar superhjältar med duktighetsdriv och prestationspress att jobba överövertid leder inte alltid till en för tidig död, men ni vet... Toppen av isberget...
Jag har haft anledning att skriva om fördelar och nackdelar med att vara egenföretagare i ett annat projekt de här dagarna. Jag har bland annat skrivit om ledarskap:
”Jag har alltså ingen chef som bestämmer över min tid och mina arbetsuppgifter. Eller, jo, det har jag ju visst. Ledarskapet är lika nödvändigt i ett enmansföretag som i en koncern. Kruxet är att jag är både chef, projektledare, utförare och administratör. Fördelen är korta beslutsvägar, och det ständigt pågående utvecklingssamtalet som jag för med mig själv. Den största nackdelen är att jag riskerar att bli för duktig."
Om mina vänner klagar på chefen brukar jag säga åt dem att byta jobb. Det är lättare än att ändra på chefen. Men hur gör man när man själv är chefen? Ja, då får man jobba med sitt inre ledarskap. Jag kan aldrig sluta att sträva efter att bli en bättre chef över mig själv.
Jag arbetar ständigt med att förbättra mitt inre ledarskap. Det är förstås något som vi alla måste göra, även om vi har andra chefer på jobbet. Men för min del handlar det om hela mitt liv: såväl personlig tid som arbetstid.
På mitt allra första jobb höll jag på att köra fullständigt slut på mig själv. Det var några år efter gymnasiet och jag var sekreterare på Miljöpartiets riksdagskansli. Arbetsbelastningen var inte på något sätt onormal, men det här var på den tiden då det stod i alla platsannonser att man skulle vara ”stresstålig”. Det var jag också, åtminstone i början. Dessutom älskade jag mitt jobb.
Det var en kväll i slutet av allmänna motionstiden. Två helvetiskt intensivt roliga veckor då alla nya förslag som riksdagsledamöterna vill lägga ska lämnas in. Två veckors slit för ett litet parti med tjugo färska ledamöter i opposition som ville göra så stort avtryck som möjligt. Klockan var strax efter nio på kvällen, och min kille ringde för att fråga om jag var på väg hem. Jag vände mig till ledamoten som satt bredvid mig och frågade om det var okej att vi fortsatte imorgon bitti. Det var det inte.
”Nu får vi se vem det är som bestämmer, om det är du eller din pojkvän!”
Det var nog den kvällen jag bestämde jag mig för att sluta. Det kändes i hela kroppen att det ska vara jag och min kille som skulle bestämma över vårt liv, inte en fartblind riksdagsledamot med övernattningsrum i ledamotshuset. Två månader senare sa jag upp mig och började plugga. Den första väggen flöt förbi i Stockholms ström. Jag klev av och började gå längs stranden igen.
Nästa gång jag skulle söka jobb var jag orolig för hur det skulle gå med stresståligheten som hade gått förlorad i strömmen. Jag diskuterade tänkbara svar med pappa personalaren.
”Fråga varför, om de kräver att du ska vara stresstålig”, sa han. ”Varför behöver man vara stresstålig för att klara det här jobbet, är det så dåligt planerat? Ifrågasätt arbetssituationen!”
Jag var fortfarande för mån om att vara andra till lags för att våga följa hans råd. Men så rätt han hade.
Vi är inte gjorda för att vara stresståliga hela tiden. Nu är det inte längre något som efterfrågas i platsannonserna. Men hur är det i arbetslivet? Har tempot lugnats ner? Har vi lärt oss något?
Jag vet att jag ständigt måste jobba med mina tendenser att vara för duktig. Så det gör jag, efter bästa förmåga. Men hur går det för mina vänner som är precis lika duktiga som jag, men vars chefer inte känner dem lika bra som jag försöker att känna mig själv? Vilka möjligheter har de att ställa krav på att chefen stoppar dem från att gladeligen köra skiten ur sig själva, bara för att det är så roligt att åka fort, och för att det är det som förväntas, både av arbetet och av dem själva?
Om jag skulle söka en anställning idag skulle jag behöva säga ungefär såhär:
”Jag kan prestera oerhört bra, men jag måste vara ärlig och säga att jag har tendenser att bli för duktig och köra slut på mig själv. Därför måste jag ha en chef som kan hjälpa mig att sätta tydliga gränser för hur mycket jag får jobba och mycket jag får engagera mig. Jag tycker ofta att mitt jobb är så roligt, intressant och viktigt att jag riskerar att köra på för hårt. Om ni kan hjälpa mig att sätta gränser och engagera mig lagom kan jag hålla i många år och vara en fantastisk resurs. Men om ni ställer för höga krav och inte kan hjälpa mig att bromsa kommer jag att ta slut snabbt. Då är vi inte rätt för varandra.”
Kan man få en anställning om man är så ärlig? Ja, för mig skulle det nog vara det enda alternativet. Jag har ingen lust att hoppa på fler väggar, nu när jag äntligen har fått min nuvarande chef att tänka i de här banorna. Jag håller mig till henne så länge.
måndag 23 maj 2011
Livslustspauser
Det har varit en maxad vår. Skrivkurser, språkgranskning, offerter, redaktörsjobb, planering, mer skrivkurser, föreläsningar, schemaläggning. Hade det inte varit för påsklovet i slutet av april hade det inte varit roligt. Men nu är det det. Roligt.
Fredagen innan påsklovet är en dag för påfyllnad. En hel dag med kursen Dynamisk pedagogik som jag går det här året, parallellt med jobbet. Temat för dagen är livslust.
”Tänk på en situation den senaste veckan då ni har känt livslust”, säger läraren.
Jag tänker. Jag är så trött. Jag har sovit för lite och jobbat för mycket. Bara i ett par veckor, men det går fort utför nuförtiden. Jag orkar inte komma på något. Kanske ska jag säga något om den utbildning jag hållit dagen innan, och som avslutades med en muntlig utvärdering? Kursdeltagarna sa så fina saker att min glädje nästan kunde förväxlas med livslust. Bekräftelse. Glädje. Men livslust? Nej.
Jag får konstatera att en hel vecka passerat utan att jag känt livslust vid ett enda tillfälle. Glädje och bekräftelse är alltid trevligt. Men inte får det hjärtat att sjunga i bröstet.
En vecka senare sitter jag i Himlabacken i Järvsö och kokar pasta på Trangiaköket. Under sittliften skiner tussilago på marken, fåglarna kvittrar varandra mellan talltopparna och snön droppar från slalomskidorna som står uppställda i solen. Livslusten flödar.
Dagen därpå hamnar vi mitt i en lamning när vi ska hämta mjölk hos bonden. Tre små svarta lamm föds och tar sina första stapplande steg framför mina ögon. På eftermiddagen improviserar vi fram ett sjuårskalas, komplett med tårtor, kurragömma och kaffetår på furstukvisten. En dag fullmatad med helt andra saker än de jag brukar ägna mig åt. Det är lustfyllt.
När familjen åker hem från påsklovet stannar jag kvar. Jag har datorn med mig och får två intensiva arbetsdagar kombinerade med slask och ved och vatten. Men inte känner jag mig som kungens lilla piga när jag kånkar den tunga vedkorgen från vedboden. Att ha det såhär varje dag vore en annan sak. Men att bära tunga dunkar med brunnsvatten är så fjärran från min vardag att det tjänar utmärkt som paus.
Påskpausen lyser upp resten av våren, trots att det sen fortsätter att hopa sig på jobbet. Det är ju så roligt, mitt jobb. Särskild när man har återuppstått.
Idag sitter jag på den lilla bänken under flädern utanför kontoret och dricker mitt kaffe. Min ihoplimmade Budda har fått flytta ut i busken bredvid smultronkrukan igen, precis i blickfånget. Jag väljer på måfå ut en bok i bokhyllan för att läsa några rader. Fastnar på ”Ur balans” av Alexander Perski, en bok jag köpte för ett år sedan. Då var den boken så högaktuell i mitt liv att jag absolut inte orkade läsa den. ”Störd sömn, koncentrationsproblem, trötthet och olustkänslor är tidiga tecken på allvarlig stress”, står det på framsidan. Jorå. Det känns igen.
Jag bläddrar lite. Kanske orkar jag läsa den här boken nu? Och där, mitt emellan kapitlen ”När balansen rubbas” och ”Att återfå balansen” finns ett litet avsnitt som heter ”Pausläsning – om stigen på Capri”. Fem sidor långt. Perfekt.
Det är en fin liten text, som inspirerar mig att tänka och skriva kring pauser i mitt eget liv.
Jag tänker att min livslust är lite blyg. Den vågar inte visa sig när jag hela tiden är upptagen med annat. Men också att det är okej att jag strävar framåt och kämpar hårt och ger järnet, om jag bara kommer ihåg att jag behöver ta paus också, fast jag har roligt på jobbet. Andningspauser då jag känner fötterna, njutningsfulla kaffepauser, svettiga träningspauser, solpauser med ansiktet mot himlen, läspauser, sömnpauser, påskpauser, pingstpauser, sommarlovspauser.
Livslustspauser.
Fredagen innan påsklovet är en dag för påfyllnad. En hel dag med kursen Dynamisk pedagogik som jag går det här året, parallellt med jobbet. Temat för dagen är livslust.
”Tänk på en situation den senaste veckan då ni har känt livslust”, säger läraren.
Jag tänker. Jag är så trött. Jag har sovit för lite och jobbat för mycket. Bara i ett par veckor, men det går fort utför nuförtiden. Jag orkar inte komma på något. Kanske ska jag säga något om den utbildning jag hållit dagen innan, och som avslutades med en muntlig utvärdering? Kursdeltagarna sa så fina saker att min glädje nästan kunde förväxlas med livslust. Bekräftelse. Glädje. Men livslust? Nej.
Jag får konstatera att en hel vecka passerat utan att jag känt livslust vid ett enda tillfälle. Glädje och bekräftelse är alltid trevligt. Men inte får det hjärtat att sjunga i bröstet.
En vecka senare sitter jag i Himlabacken i Järvsö och kokar pasta på Trangiaköket. Under sittliften skiner tussilago på marken, fåglarna kvittrar varandra mellan talltopparna och snön droppar från slalomskidorna som står uppställda i solen. Livslusten flödar.
Dagen därpå hamnar vi mitt i en lamning när vi ska hämta mjölk hos bonden. Tre små svarta lamm föds och tar sina första stapplande steg framför mina ögon. På eftermiddagen improviserar vi fram ett sjuårskalas, komplett med tårtor, kurragömma och kaffetår på furstukvisten. En dag fullmatad med helt andra saker än de jag brukar ägna mig åt. Det är lustfyllt.
När familjen åker hem från påsklovet stannar jag kvar. Jag har datorn med mig och får två intensiva arbetsdagar kombinerade med slask och ved och vatten. Men inte känner jag mig som kungens lilla piga när jag kånkar den tunga vedkorgen från vedboden. Att ha det såhär varje dag vore en annan sak. Men att bära tunga dunkar med brunnsvatten är så fjärran från min vardag att det tjänar utmärkt som paus.
Påskpausen lyser upp resten av våren, trots att det sen fortsätter att hopa sig på jobbet. Det är ju så roligt, mitt jobb. Särskild när man har återuppstått.
Idag sitter jag på den lilla bänken under flädern utanför kontoret och dricker mitt kaffe. Min ihoplimmade Budda har fått flytta ut i busken bredvid smultronkrukan igen, precis i blickfånget. Jag väljer på måfå ut en bok i bokhyllan för att läsa några rader. Fastnar på ”Ur balans” av Alexander Perski, en bok jag köpte för ett år sedan. Då var den boken så högaktuell i mitt liv att jag absolut inte orkade läsa den. ”Störd sömn, koncentrationsproblem, trötthet och olustkänslor är tidiga tecken på allvarlig stress”, står det på framsidan. Jorå. Det känns igen.
Jag bläddrar lite. Kanske orkar jag läsa den här boken nu? Och där, mitt emellan kapitlen ”När balansen rubbas” och ”Att återfå balansen” finns ett litet avsnitt som heter ”Pausläsning – om stigen på Capri”. Fem sidor långt. Perfekt.
Det är en fin liten text, som inspirerar mig att tänka och skriva kring pauser i mitt eget liv.
Jag tänker att min livslust är lite blyg. Den vågar inte visa sig när jag hela tiden är upptagen med annat. Men också att det är okej att jag strävar framåt och kämpar hårt och ger järnet, om jag bara kommer ihåg att jag behöver ta paus också, fast jag har roligt på jobbet. Andningspauser då jag känner fötterna, njutningsfulla kaffepauser, svettiga träningspauser, solpauser med ansiktet mot himlen, läspauser, sömnpauser, påskpauser, pingstpauser, sommarlovspauser.
Livslustspauser.
onsdag 27 april 2011
En skrivande människa
Ett första frukostmöte med en trevlig författare vars texter, fack- och skönlitterära, jag har fått förtroendet att granska. Hon ser mig rakt i ögonen och frågar: "Är du en skrivande människa?"
En tystnad.
Frågan är mycket naturlig. Man vill bli granskad av sina likar. Inte av en likgiltig detaljnisse som själv aldrig erfarit smärtan av att få sina textbäbisar amputerade och omstrukturerade.
Är du en skrivande människa? Jag vill svara ja, men kan inte. Min identitet är visserligen den skrivande människans och har varit det sedan långt innan jag blev den springande människan, den textgranskande människan, den dagishämtande människan. Men i verkligheten?
Punkten är öm. Man kan inte vara en skrivande människa utan att skriva. Man är inte en skrivande människa bara för att man jobbar med text. Man är inte en skrivande människa bara för att man läser. Man är inte en skrivande människa bara för att man får struktur på sin tillvaro med hjälp av Facebook- och Twitterstatusar.
Nån gång skrev jag att jag skriver, alltså är jag. Det går att bevisa. Men jag skriver ju inte. Vad det innebär vill jag inte skriva ut.
Jag tror att jag borde betala min kund, författaren, någon sorts konsultarvode.
Är du en skrivande människa?
En tystnad.
Frågan är mycket naturlig. Man vill bli granskad av sina likar. Inte av en likgiltig detaljnisse som själv aldrig erfarit smärtan av att få sina textbäbisar amputerade och omstrukturerade.
Är du en skrivande människa? Jag vill svara ja, men kan inte. Min identitet är visserligen den skrivande människans och har varit det sedan långt innan jag blev den springande människan, den textgranskande människan, den dagishämtande människan. Men i verkligheten?
Punkten är öm. Man kan inte vara en skrivande människa utan att skriva. Man är inte en skrivande människa bara för att man jobbar med text. Man är inte en skrivande människa bara för att man läser. Man är inte en skrivande människa bara för att man får struktur på sin tillvaro med hjälp av Facebook- och Twitterstatusar.
Nån gång skrev jag att jag skriver, alltså är jag. Det går att bevisa. Men jag skriver ju inte. Vad det innebär vill jag inte skriva ut.
Jag tror att jag borde betala min kund, författaren, någon sorts konsultarvode.
Är du en skrivande människa?
söndag 17 april 2011
Om störningsfrihet och enhörningar
Som språkkonsult har jag länge levt efter devisen att störningsfrihet är en bra princip i text. Om jag rannsakar mig själv måste jag nog tillstå att jag ganska ofta ha använt störningsfriheten som ett argument för att få välja formuleringar, ord och uttryck som går att hitta i ordböcker och skrivregelsamlingar (som ofta liksom av en händelse ofta är de som tilltalar mig själv mest – sju år som språkkonsult har satt sina spår). Sällan eller aldrig har jag ifrågasatt det här med störningsfriheten. Men på sistone har samvetet börjat knorra och ha sig. "Tyst nu", säger hjärnan då. "En störningsfri text är det närmaste himmelriket människan kommer." Och man vill ju gärna att det ska vara så enkelt.
Man vill att det ska finnas något som är rätt och något som är fel. Det är inget som jag har hittat på. Det står i Bibeln: ""Ert tal ska vara ja, ja och nej, nej. Allt utöver det kommer från den onde". Inget mjäkigt "både A och B är rätt men A är vanligare". Genom att följa den språkliga korrekthetens smala stig kan man nå fram till störningsfrihetens salighet. Säg att det är så, snälla.
Det är inte det att jag tvivlar på om huruvida störningsfrihet är en bra princip. Det är bara det att jag tvivlar på om den ens är möjlig. I ett samhälle där så många av oss dagligen producerar stora mängder text, både på fritiden och på jobbet, är det nästintill omöjligt att hitta några allmängiltiga normer för skriftspråket som kan hållas högre än andra normer som förekommer i andra sammanhang.
Det här är inte heller nytt. Samma sak är man inne på i inledningen till Språkriktighetsboken (2005), som kanske inte är lika stilbildande som Bibeln utan bara nästan:
Det här stämmer i sak, men eftersom det har gått några år sedan Språkriktighetsboken trycktes (och en eon av tid i det digitala skriftsamhället) har några villkor nu förändrats. Störningsfrihetsprincipen leder inte längre till att läsaren med den mest restriktiva hållningen får styra allt skrivande. Den kan lika gärna leda till att läsare med en mycket tillåtande hållning får bestämma. Man behöver bara läsa diskussionerna kring Språkrådets rekommendationer kring dels stavningen av Kadaffi, dels hanteringen av cupcake på svenska för att se att det inte alls bara är språkbrukare med en restriktiv hållning som har synpunkter på rekommendationer som statistiskt sett är avvikande. (Man kan visserligen diskutera vad ”en restriktiv hållning” innebär, men det tänker jag inte göra här. Nån måtta får det vara.)
Störningsfrihetsprincipen går möjligen att tillämpa på texter som har mycket tydliga ramar: en tydlig genre, en tydlig målgrupp och en tydlig avsändare. Allt det här är språkkonsultiga käpphästar – en text som bearbetats av en språkkonsult ska ha allt det där och lite till. När alla de bitarna finns på plats, torde man ganska tryggt kunna tillämpa störningsfrihetsprincipen (en språkkonsult vet, eller kan ta reda på, vilket språk som är det mest störningsfria i den aktuella textgenren). Här vill jag också passa på att påpeka att språkkonsulter i stort borde våga vara lite friare från normkällor. Finns det ingen officiell rekommendation för hur en viss språklig företeelse ska hanteras? Bestäm själv! Det kommer att bli bra. Du och ingen annan är expert på den text som du jobbar med just nu.
Men även i detta trygga sammanhang är nog störningsfriheten en chimär. Man kan önska att den var verklig, typ som att det vore lite coolt att hitta en enhörning, men man kan inte ha den som ledstjärna i livet. Bra texter måste bygga på annat. Det är (nog) inte detaljerna som gör det.
Man vill att det ska finnas något som är rätt och något som är fel. Det är inget som jag har hittat på. Det står i Bibeln: ""Ert tal ska vara ja, ja och nej, nej. Allt utöver det kommer från den onde". Inget mjäkigt "både A och B är rätt men A är vanligare". Genom att följa den språkliga korrekthetens smala stig kan man nå fram till störningsfrihetens salighet. Säg att det är så, snälla.
Det är inte det att jag tvivlar på om huruvida störningsfrihet är en bra princip. Det är bara det att jag tvivlar på om den ens är möjlig. I ett samhälle där så många av oss dagligen producerar stora mängder text, både på fritiden och på jobbet, är det nästintill omöjligt att hitta några allmängiltiga normer för skriftspråket som kan hållas högre än andra normer som förekommer i andra sammanhang.
Det här är inte heller nytt. Samma sak är man inne på i inledningen till Språkriktighetsboken (2005), som kanske inte är lika stilbildande som Bibeln utan bara nästan:
Frågan är dock hur långt man kan och bör driva denna hänsyn till läsare, som ibland kanske är överkänsliga och vägrar acceptera andra uttryckssätt än sina egna. Som skribent har man också rätt att kräva att läsarna visar ett visst mått av välvilja och tolerans för uttryckssätt som inte helt stämmer överens med deras eget. Annars kommer läsaren med den mest restriktiva hållningen att styra allt skrivande, även när de normer de åberopar är uppenbart orimliga.
Det här stämmer i sak, men eftersom det har gått några år sedan Språkriktighetsboken trycktes (och en eon av tid i det digitala skriftsamhället) har några villkor nu förändrats. Störningsfrihetsprincipen leder inte längre till att läsaren med den mest restriktiva hållningen får styra allt skrivande. Den kan lika gärna leda till att läsare med en mycket tillåtande hållning får bestämma. Man behöver bara läsa diskussionerna kring Språkrådets rekommendationer kring dels stavningen av Kadaffi, dels hanteringen av cupcake på svenska för att se att det inte alls bara är språkbrukare med en restriktiv hållning som har synpunkter på rekommendationer som statistiskt sett är avvikande. (Man kan visserligen diskutera vad ”en restriktiv hållning” innebär, men det tänker jag inte göra här. Nån måtta får det vara.)
Störningsfrihetsprincipen går möjligen att tillämpa på texter som har mycket tydliga ramar: en tydlig genre, en tydlig målgrupp och en tydlig avsändare. Allt det här är språkkonsultiga käpphästar – en text som bearbetats av en språkkonsult ska ha allt det där och lite till. När alla de bitarna finns på plats, torde man ganska tryggt kunna tillämpa störningsfrihetsprincipen (en språkkonsult vet, eller kan ta reda på, vilket språk som är det mest störningsfria i den aktuella textgenren). Här vill jag också passa på att påpeka att språkkonsulter i stort borde våga vara lite friare från normkällor. Finns det ingen officiell rekommendation för hur en viss språklig företeelse ska hanteras? Bestäm själv! Det kommer att bli bra. Du och ingen annan är expert på den text som du jobbar med just nu.
Men även i detta trygga sammanhang är nog störningsfriheten en chimär. Man kan önska att den var verklig, typ som att det vore lite coolt att hitta en enhörning, men man kan inte ha den som ledstjärna i livet. Bra texter måste bygga på annat. Det är (nog) inte detaljerna som gör det.
fredag 1 april 2011
Bara för att man har en mun...
Fas 1
Man startar en blogg. Man har lust att skriva. Vi skrev, ni läste, alla var glada.
Fas 2
Man har en blogg. Man har lust att tänka. Man har jobb och ett liv att sköta. Vi tänker, ni har rimligen också annat att göra, alla är glada.
Bara för att man har en mun måste man inte snacka oavbrutet, eller hur?
Fas 3
Man har en blogg. Man har lust att skriva. Vi skriver, ni läser, alla är glada.
Vi hörs när fas 3 inträder.
Man startar en blogg. Man har lust att skriva. Vi skrev, ni läste, alla var glada.
Fas 2
Man har en blogg. Man har lust att tänka. Man har jobb och ett liv att sköta. Vi tänker, ni har rimligen också annat att göra, alla är glada.
Bara för att man har en mun måste man inte snacka oavbrutet, eller hur?
Fas 3
Man har en blogg. Man har lust att skriva. Vi skriver, ni läser, alla är glada.
Vi hörs när fas 3 inträder.
måndag 21 mars 2011
Snällt företagande – går det?
Jenny Forsberg, språkkonsult precis som vi, har drivit företaget Klartext sedan 2002. Det betyder att hon har funderat i snart tio år över hur man sköter sitt företag och kontakten med kunder, kollegor och konkurrenter. Och nu har hon skrivit boken Den snälla företagaren - praktiska affärsråd för småföretagare. Om du följer länken kommer du till förlagets webbplats, där du kan köpa boken med 20 procents rabatt, till och med onsdag 23 mars. Ange koden BLOGG.
[caption id="attachment_166" align="aligncenter" width="300" caption="Den snälla företagaren"]
[/caption]
Jenny bloggar på Jennys författarblogg. Hon har skapat en bloggturné och Smartma är det nästnäst sista stoppet. Tidigare stopp på turnén har bland annat avhandlat om man kan mäta snällhet, hur strukturarbetet med fackböcker går till, om företagare idag är mindre snälla än förr och mycket mer.
Jag är den färskaste företagaren på den här bloggen och kämpar ganska mycket med att vara snäll. Jag upptäcker hela tiden nya svåra gränsdragningar. Jag tog tillfället i akt och frågade Jenny om råd över en semla och kaffe!
När man är i uppstartsfasen vet folk att man är allmänt desperat efter uppdrag. Även om de kanske inte menar att utnyttja det får man ganska ofta förslag på gratisuppdrag. Som ska vara "bra meriter". Hur snällt är det? Är jag snäll om jag gör det gratis? Är det snällt att fråga? Hur ska jag tänka snällt kring det?
Min grundinställning är att jag inte jobbar gratis – man ska alltid få något för den tid man lägger ner. Men precis som dina kunder säger kan det ibland finnas annat än pengar som gör det värt något. Här får man använda sin magkänsla. Är jag i desperat behov av arbetsprover eller referenser, eller är det kanske kunden som försöker få mig att känna så?
Jag tycker också att det är viktigt att skilja mellan å ena sidan en svacka eller en startfas och å andra sidan normalläget. I svackan eller startfasen kan det vara okej att göra sådant som man inte ska göra om man har bra snurr på firman. I startfasen kan du kanske berätta för kunden att ”eftersom jag behöver den här erfarenheten så kan jag tänka mig att rabattera priset rejält den här gången”. Men gör det inte helt gratis.
Är det snällt av kunden att fråga? Nej, det tycker jag inte. Det kan vara okej om det är en hjälporganisation eller liknande, där det ju i så fall handlar om att du ger din tid till ett välgörande ändamål. Men för ett företag tycker jag att det rentav är fräckt att be en annan företagare att utföra sina tjänster utan att få betalt!
Är det snällt av dig att göra jobbet gratis? Det kan förstås skilja sig från fall till fall, men i många fall är det inte det. Det är inte snällt mot dig själv, för det känns inte så bra att inte få betalt för sin tid. Det är inte snällt mot ditt företag – du borde kanske snarare lägga tiden på att försöka få in andra uppdrag som ger pengar? Det är inte snällt mot dina konkurrenter att ge bort gratis det som de försöker leva på att ta betalt för. Det är kanske inte ens snällt mot en kund som behöver lära sig att kvalitet kostar pengar.
Jag märker också att det är en väldigt stor skillnad mellan att vara pluggkompisar och nyblivna kollegor som indirekt är konkurrenter. När min språkkonsultklass pluggade hade vi tillgång till en egen chatt på universitets lärplattform. Den chattloggen är en orgie i snällhet. Det frågades om grammatiktermer, om hjälp med svåra begrepp, om pluggträffar – och alla hjälpte till att svara. Svärmarbete! Det är lätt att förstå att antalet A:n som ska fördelas i en klass inte är en begränsad resurs. Så tog vi examen och blev av med chatten. Kanske snällheten också, jag vet inte. Vi fick i alla fall ett par kilo prestige på våra axlar. Det är svårt att vara underkonsult/provanställd/vikarie/sysslolös och generös. Särskilt när uppdragen verkar vara en extremt begränsad resurs för någon som är oetablerad. Hur kan man tänka för att fortsätta vara snäll mot sitt nätverk när förutsättningarna förändras?
Bra fråga! Ja, visst är det knepigt när ens kolleger också är ens konkurrenter. I en viss specifik situation där du och en kollega konkurrerar om samma jobb så är ni förstås konkurrenter. Och då behöver du vara snäll mot dig själv och ditt eget företag i första hand, det vill säga göra det du kan för att sälja in jobbet (på ett affärsmässigt och schyst sätt förstås!). Men resten av tiden så tycker jag att man kan se sina konkurrenter som kolleger. Om jag fortsätter att ta oss språkkonsulter som exempel: Fler språkkonsulter betyder att fler får upp ögonen för vad språkkonsulter kan göra, vilket gör att marknaden för språkkonsulter växer. Fler språkkonsulter betyder också fler kloka människor att utbyta erfarenheter med och därmed utveckla sig själv och sitt företag. Jag hoppas att det kan fungera så här även på andra marknader än för språkkonsulter.
Sedan en fråga om skrivande – jag läste på ett annat stopp på din turné om hur du arbetar med dina böcker. Du skrev om hur du lägger upp struktur för fackböcker. Jag ÄLSKAR strukturarbete och blir nyfiken på hur du jobbat med dina romaner!
En metod som fungerar utmärkt för en strukturfascist som jag är snöflingemetoden som är utarbetad av Randy Ingermanson (lång artikel på engelska men mycket läsvärd för den som är intresserad). Den går ut på att man bygger upp en roman i tio steg:
1: Sammanfatta romanen i en mening.
2. Bygg ut meningen till ett stycke.
3. Skriv en sida om var och en av huvudpersonerna.
4. Utveckla varje mening i sammanfattningen till ett eget stycke.
5. Skriv historien ur varje persons perspektiv – en sida för varje huvudperson, en halv för bipersonerna.
6. Utveckla punkt 4 så att du får en fyra sidor lång sammanfattning.
7. Utveckla punkt 3 och skriv ner ALLT om huvudpersonerna.
8. Gör ett Excel-ark som innehåller bokens alla scener. Ha kolumner för perspektiv, handling etc. Den här listan kan lätt bli 100 rader lång.
9. Skriv en sammanfattning av varje scen.
10. Skriv ett första utkast av romanen.
Det här är förstås inget man gör på en eftermiddag. Jag börjar skriva romanen när jag har gjort punkt 8, och då har jag lagt ner flera månaders arbete (Jag skriver ju inte på heltid, så det är möjligt att det går att göra det på ett par veckor.) För den som vill jobba mer fritt och inte veta i förväg vad som ska hända i romanen låter det här antagligen som en mardröm. Men för den som gillar att jobba strukturerat kan jag verkligen rekommendera snöflingemetoden – det här är hur kul som helst. Å vad jag blev sugen på att skriva en ny roman nu! :-)
Tack Jenny! Tips till Smartmaläsare: kolla bloggturnéplanen och läs ikapp inläggen. Det finns mycket smart och roligt att hämta där!
[caption id="attachment_166" align="aligncenter" width="300" caption="Den snälla företagaren"]
[/caption]Jenny bloggar på Jennys författarblogg. Hon har skapat en bloggturné och Smartma är det nästnäst sista stoppet. Tidigare stopp på turnén har bland annat avhandlat om man kan mäta snällhet, hur strukturarbetet med fackböcker går till, om företagare idag är mindre snälla än förr och mycket mer.
Jag är den färskaste företagaren på den här bloggen och kämpar ganska mycket med att vara snäll. Jag upptäcker hela tiden nya svåra gränsdragningar. Jag tog tillfället i akt och frågade Jenny om råd över en semla och kaffe!
När man är i uppstartsfasen vet folk att man är allmänt desperat efter uppdrag. Även om de kanske inte menar att utnyttja det får man ganska ofta förslag på gratisuppdrag. Som ska vara "bra meriter". Hur snällt är det? Är jag snäll om jag gör det gratis? Är det snällt att fråga? Hur ska jag tänka snällt kring det?
Min grundinställning är att jag inte jobbar gratis – man ska alltid få något för den tid man lägger ner. Men precis som dina kunder säger kan det ibland finnas annat än pengar som gör det värt något. Här får man använda sin magkänsla. Är jag i desperat behov av arbetsprover eller referenser, eller är det kanske kunden som försöker få mig att känna så?
Jag tycker också att det är viktigt att skilja mellan å ena sidan en svacka eller en startfas och å andra sidan normalläget. I svackan eller startfasen kan det vara okej att göra sådant som man inte ska göra om man har bra snurr på firman. I startfasen kan du kanske berätta för kunden att ”eftersom jag behöver den här erfarenheten så kan jag tänka mig att rabattera priset rejält den här gången”. Men gör det inte helt gratis.
Är det snällt av kunden att fråga? Nej, det tycker jag inte. Det kan vara okej om det är en hjälporganisation eller liknande, där det ju i så fall handlar om att du ger din tid till ett välgörande ändamål. Men för ett företag tycker jag att det rentav är fräckt att be en annan företagare att utföra sina tjänster utan att få betalt!
Är det snällt av dig att göra jobbet gratis? Det kan förstås skilja sig från fall till fall, men i många fall är det inte det. Det är inte snällt mot dig själv, för det känns inte så bra att inte få betalt för sin tid. Det är inte snällt mot ditt företag – du borde kanske snarare lägga tiden på att försöka få in andra uppdrag som ger pengar? Det är inte snällt mot dina konkurrenter att ge bort gratis det som de försöker leva på att ta betalt för. Det är kanske inte ens snällt mot en kund som behöver lära sig att kvalitet kostar pengar.
Jag märker också att det är en väldigt stor skillnad mellan att vara pluggkompisar och nyblivna kollegor som indirekt är konkurrenter. När min språkkonsultklass pluggade hade vi tillgång till en egen chatt på universitets lärplattform. Den chattloggen är en orgie i snällhet. Det frågades om grammatiktermer, om hjälp med svåra begrepp, om pluggträffar – och alla hjälpte till att svara. Svärmarbete! Det är lätt att förstå att antalet A:n som ska fördelas i en klass inte är en begränsad resurs. Så tog vi examen och blev av med chatten. Kanske snällheten också, jag vet inte. Vi fick i alla fall ett par kilo prestige på våra axlar. Det är svårt att vara underkonsult/provanställd/vikarie/sysslolös och generös. Särskilt när uppdragen verkar vara en extremt begränsad resurs för någon som är oetablerad. Hur kan man tänka för att fortsätta vara snäll mot sitt nätverk när förutsättningarna förändras?
Bra fråga! Ja, visst är det knepigt när ens kolleger också är ens konkurrenter. I en viss specifik situation där du och en kollega konkurrerar om samma jobb så är ni förstås konkurrenter. Och då behöver du vara snäll mot dig själv och ditt eget företag i första hand, det vill säga göra det du kan för att sälja in jobbet (på ett affärsmässigt och schyst sätt förstås!). Men resten av tiden så tycker jag att man kan se sina konkurrenter som kolleger. Om jag fortsätter att ta oss språkkonsulter som exempel: Fler språkkonsulter betyder att fler får upp ögonen för vad språkkonsulter kan göra, vilket gör att marknaden för språkkonsulter växer. Fler språkkonsulter betyder också fler kloka människor att utbyta erfarenheter med och därmed utveckla sig själv och sitt företag. Jag hoppas att det kan fungera så här även på andra marknader än för språkkonsulter.
Sedan en fråga om skrivande – jag läste på ett annat stopp på din turné om hur du arbetar med dina böcker. Du skrev om hur du lägger upp struktur för fackböcker. Jag ÄLSKAR strukturarbete och blir nyfiken på hur du jobbat med dina romaner!
En metod som fungerar utmärkt för en strukturfascist som jag är snöflingemetoden som är utarbetad av Randy Ingermanson (lång artikel på engelska men mycket läsvärd för den som är intresserad). Den går ut på att man bygger upp en roman i tio steg:
1: Sammanfatta romanen i en mening.
2. Bygg ut meningen till ett stycke.
3. Skriv en sida om var och en av huvudpersonerna.
4. Utveckla varje mening i sammanfattningen till ett eget stycke.
5. Skriv historien ur varje persons perspektiv – en sida för varje huvudperson, en halv för bipersonerna.
6. Utveckla punkt 4 så att du får en fyra sidor lång sammanfattning.
7. Utveckla punkt 3 och skriv ner ALLT om huvudpersonerna.
8. Gör ett Excel-ark som innehåller bokens alla scener. Ha kolumner för perspektiv, handling etc. Den här listan kan lätt bli 100 rader lång.
9. Skriv en sammanfattning av varje scen.
10. Skriv ett första utkast av romanen.
Det här är förstås inget man gör på en eftermiddag. Jag börjar skriva romanen när jag har gjort punkt 8, och då har jag lagt ner flera månaders arbete (Jag skriver ju inte på heltid, så det är möjligt att det går att göra det på ett par veckor.) För den som vill jobba mer fritt och inte veta i förväg vad som ska hända i romanen låter det här antagligen som en mardröm. Men för den som gillar att jobba strukturerat kan jag verkligen rekommendera snöflingemetoden – det här är hur kul som helst. Å vad jag blev sugen på att skriva en ny roman nu! :-)
Tack Jenny! Tips till Smartmaläsare: kolla bloggturnéplanen och läs ikapp inläggen. Det finns mycket smart och roligt att hämta där!
tisdag 8 mars 2011
Att blogga med ryggmärgen – ett praktiskt exempel
Jag har lite blandade känslor inför det här med 8 mars. Idén är fin, men jippot och reaktionerna runt det ger mig utslag och hjärtklappning. Det ska dras upp hur STARKA OCH DUKTIGA KVINNOR är överallt – hallå, har man existensberättigande om man är svag och dålig, eller? Tidningarna fylls av bilder på LYCKADE KVINNOR – tack, men nej tack, imorgon är det bara fotbollsspelare och manliga politiker igen. Och så säger alltid någon idiot: ”GRATTIS på kvinnodagen!”
Det är då jag vänder mig till Twitterkompisarna för stöd och uppmuntran. De sviker mig inte. Här kommer de bästa 8 mars-tvittarna.
Det är då jag vänder mig till Twitterkompisarna för stöd och uppmuntran. De sviker mig inte. Här kommer de bästa 8 mars-tvittarna.
@felmoftan: Grattis alla kvinnor på 8 mars! Ni är så bra på att föda barn och laga mat. Här har ni en blombukett för 29:90 från Netto!
@hosmorsan: 9e 10e 11e mars i fjol grattade jag alla män på int mansdagen. tänkte forts. alla dagar resten av året. lade dock av pga ville ej va jobbig
@olundell: Tja brudar. Bli inte för carried away idag. Imorgon är allt som vanligt igen. Mvh Patriarkatet
onsdag 23 februari 2011
Att twittra med ryggmärgen
Jag fick ungefär 20 nya följare på Twitter under Vinterminglet. Det är säkert långt mindre än genomsnittet - snittwittraren på SSMX har 618 följare, enligt Hampus Brynolf, mannen bakom Twittercensus. De flesta av mina nya följare tillkom under den timme som Johan Staël von Holstein talade, och jag satt med svettningar i lobbyn och vansinnestwittrade.
Jag fick ganska många kommentarer, retweetar och tillrop, både under den här timmen och efteråt. Minst en kompis var förvånad: "Du brukar ju inte twittra på det sättet." Nej, jag brukar försöka att inte twittra i affekt. Mitt Twitterkonto är kopplat till min företagssajt och även om jag twittrar som privatperson så vill jag inte vara direkt oprofessionell. Jag antar att jag var det under den här timmen på Vinterminglet. Jag kommer aldrig att få uppdrag från Johan Staël von Holstein.
Vad höll jag egentligen på med? Jo, precis det som Emilia skriver om. Lappskrivandet på en större skala. Det har nog alltid varit min grej, något som legat latent hos mig från dag ett och ända fram till februari 2009, då jag reggade mig på den för mig då rätt poänglösa mikrobloggen Twitter. Jag är en textmänniska som behöver skriva för att kunna tänka, men som inte har skrivit dagbok privat sedan 10-årsåldern. Jag har aldrig sett någon poäng i text som inte ska läsas av andra. Samtidigt är det korta formatet min melodi – dels är jag otålig av naturen, dels har sju år av tv-textning tvingat mig att tänka i rader på 37 tecken eller mindre. Twitters 140 tecken är generöst på gränsen till överdådigt.
Möjligheten att i få uttrycka mina känslor över det jag ser och hör, och i realtid få respons av andra, gör Twitter helt oemotståndligt för mig. Det är en säkerhetsventil: jag hade hjärtklappning och skakade lätt i hela kroppen när jag lämnade mitt bord på SSMX under Johan Staël von Holsteins anförande. Det är en kontaktannons: Jag kände mig genast mycket vänligt sinnad mot de medtwittrare som retweetade eller svarade på mina inlägg. Det är en programförklaring: Självklart är jag medveten om att jag stöter bort en del möjliga kontakter, kanske till och med möjliga uppdragsgivare. Det är en utmaning: Jag hade kunnat skriva "Johan Staël von Holstein är en idiot!!!11" och då hade jag fått exakt 0 retweetar och en mördande tystnad som enda reaktion.
En annan gång ska jag skriva om den intressanta frestelsen i att sitta vid sitt ensamma skrivbord och slita sitt hår över en otydlig uppdragsgivare, med megafonen Twitter bara en flik bort. Men den här gången skrev jag om min oproffsighet på SSMX. De roligaste 45 minuter som jag haft i mitt eget sällskap på mången god vecka. Att twittra rätt är stort. Att twittra fritt är större.
Jag fick ganska många kommentarer, retweetar och tillrop, både under den här timmen och efteråt. Minst en kompis var förvånad: "Du brukar ju inte twittra på det sättet." Nej, jag brukar försöka att inte twittra i affekt. Mitt Twitterkonto är kopplat till min företagssajt och även om jag twittrar som privatperson så vill jag inte vara direkt oprofessionell. Jag antar att jag var det under den här timmen på Vinterminglet. Jag kommer aldrig att få uppdrag från Johan Staël von Holstein.
Vad höll jag egentligen på med? Jo, precis det som Emilia skriver om. Lappskrivandet på en större skala. Det har nog alltid varit min grej, något som legat latent hos mig från dag ett och ända fram till februari 2009, då jag reggade mig på den för mig då rätt poänglösa mikrobloggen Twitter. Jag är en textmänniska som behöver skriva för att kunna tänka, men som inte har skrivit dagbok privat sedan 10-årsåldern. Jag har aldrig sett någon poäng i text som inte ska läsas av andra. Samtidigt är det korta formatet min melodi – dels är jag otålig av naturen, dels har sju år av tv-textning tvingat mig att tänka i rader på 37 tecken eller mindre. Twitters 140 tecken är generöst på gränsen till överdådigt.
Möjligheten att i få uttrycka mina känslor över det jag ser och hör, och i realtid få respons av andra, gör Twitter helt oemotståndligt för mig. Det är en säkerhetsventil: jag hade hjärtklappning och skakade lätt i hela kroppen när jag lämnade mitt bord på SSMX under Johan Staël von Holsteins anförande. Det är en kontaktannons: Jag kände mig genast mycket vänligt sinnad mot de medtwittrare som retweetade eller svarade på mina inlägg. Det är en programförklaring: Självklart är jag medveten om att jag stöter bort en del möjliga kontakter, kanske till och med möjliga uppdragsgivare. Det är en utmaning: Jag hade kunnat skriva "Johan Staël von Holstein är en idiot!!!11" och då hade jag fått exakt 0 retweetar och en mördande tystnad som enda reaktion.
En annan gång ska jag skriva om den intressanta frestelsen i att sitta vid sitt ensamma skrivbord och slita sitt hår över en otydlig uppdragsgivare, med megafonen Twitter bara en flik bort. Men den här gången skrev jag om min oproffsighet på SSMX. De roligaste 45 minuter som jag haft i mitt eget sällskap på mången god vecka. Att twittra rätt är stort. Att twittra fritt är större.
Att tänka är att tänka
– … en blogg med två kompisar. Vi börjar med varsitt inlägg som heter ”Att skriva är att tänka”.
– Okej. Men att skriva är ju inte att tänka. Att tänka är att tänka.
– Jo, fast alltså att skriva kan ju också vara att tänka. Själva formulerandet av tanken, skrivandet, hjälper tanken framåt. Det är så vi menar.
Och min kompis förstår vad jag menar. Han säger att han ska läsa bloggen, att det låter intressant. Men hans ord blir ändå kvar i mig. Att skriva är inte att tänka. Att tänka är att tänka.
Precis som 80 procent av min vänkrets har jag skaffat mig den svindyra folktelefonen. Den är arbete, leksak och kommunikation i ett. Och precis som 80 procent av min vänkrets träffar jag den mer än vad jag träffar mina barn.
Med min min nya telefon behöver jag aldrig känna mig ensam. Jag har ständig tillgång till nyheter, läsning och kommunikation. Inte ens den kortaste paus försummas. Tunnelbanan – ett givet tillfälle för att ta en snabbfika med kompisarna på Facebook och Twitter. Promenad mellan möten – passar på att ringa några samtal. Äter lunch för mig själv – läser en blogg. Ja, inte ens toalettbesök innebär nödvändigtvis någon paus längre. Toatwitter är inte så ovanligt som du kanske hoppats. Snart på en nyordslista nära dig.
Det är smidigt att det har blivit så lätt att hålla kontakten. Det är roligt att klura på hur en vardaglig företeelse kan bli lite roligare i en statusrad.
Men. (För det finns såklart ett men.) Jag har helt självvalt krympt min tid att tänka fritt. Jag pressar in mina tankar på 140 tecken och scannar verkligheten efter roliga uppdateringar. Jag anstränger mig helt enkelt hårt för att tänka rätt. "Tänka rätt är stort men tänka fritt är större", står det i Uppsala. Den som vill förhålla sig till samtiden bör kanske lägga till något om att tänka snabbt. Men frågan är om det ska vara först eller sist i ordspråket.
I lördags var jag på Vinterminglet, #ssmx, som det kallas på Twitter. En konferens om sociala medier för folk i framkanten på de sociala medierna. Informationen om konferensen har huvudsakligen spridits på Twitter, och alla närvarande hade självklart ett Twitterkonto, som de flitigt utnyttjade under dagen. Så även jag.
Det är en intressant upplevelse att lyssna på en föreläsning tillsammans med tvåhundra andra, samtidigt som man håller ett halvt öga på telefonen eller datorn för att se vad de tycker om det som sägs. Föreläsarna får direktrespons i form av hejarop eller burop i Twitterflödet. Frågor sprids som nysningar bland åhörarna, smarta kommentarer plockas upp och mångfaldigas som retweets.
Att kommentera i realtid är förstås inte något nytt. Jag skickade lappar till bänkgrannarna med kommentarer om min mellanstadielärare redan på 80-talet. Skillnaden nu är att alla, ALLA, ser vad man skriver. Upplevelsen av upplevelsen kollektiviseras. Helt plötsligt tycker väldigt många samma sak, utan att någon har haft en rimlig chans att verkligen ta in det som sägs. Det blir upplevelsen som recenseras, inte innehållet.
Direkt efter lunchen på Vinterminglet var det två riktigt bra föreläsare, @sofiasvanteson och @Agaton. De hade utan tvekan bra saker att säga, men ärligt talat kommer jag mest ihåg dem som personer. Om jag inte varit så upphetsad av möjligheten att bedöma dem offentligt i realtid hade jag kanske gett mig själv chansen att lyssna, tänka och komma ihåg mer än enstaka oneliners.
Detta att man delar något med andra i realtid kräver förstås inte alls längre att man delar samma fysiska rum, det hör ju snarare till ovanligheterna. Twittertaggen #mel2011 rör sig lika snabbt som vilken demokratidemonstration som helst på lördagskvällarna.
Ibland tar jag med mig telefonen i sängen. Det är ett varningstecken. Säger jag hellre god natt till mina nätkompisar än till snickaren? Vill jag hellre veta hur de andras kvällar har varit, än att avsluta med dagens lässtund? Boken kopplar av mig från världen och leder mig mjukt in i sömnen, medan kommunikationen kopplar ett fast grepp om min hjärnaktivitet och håller igång tankarna.
Att skriva kan vara att tänka, och att skriva tillsammans kan ge oss möjligheten att bli lite mer genomtänkta. Så skrev jag i mitt förra inlägg, och det står jag fast vid. Men att skriva snabbt och tillsammans behöver inte alltid leda tanken framåt. Det kan också göra att tanken stannar vid den enkla upplevelsen, den som inte kräver eftertanke. Första intrycket riskerar att bli enda intrycket.
Sådana här nedslag avslutas ofta med käcka utrop av typen ”Men nu har jag sett bjälken i mitt eget öga, och kommer hädanefter att alltid välja den rätta vägen”. Eller så siar man om framtiden och säger något klokt om vad detta kommer att innebära för mänskligheten.
Jag kan inte avsluta varken på det ena eller andra sättet. Jag borde antagligen koppla av mer. Men å andra sidan så är det ju både lockande och kul att ha den här löpande kontakten med andra. Och utvecklingen, ja, den går väl redan åt två håll, minst. Några i ankdammen är vråluppkopplade och skaffar twitterkonton åt sina ofödda barn, medan andra, i andra ankdammar, varken förstår vad sociala medier innebär eller vad som eventuellt skulle vara vitsen.
Jag behöver tänka på saken. Det gör jag både genom att skriva, prata och diskutera. Men kanske främst bara genom att tänka. Att tänka är att tänka. Tankar tar tid.
lördag 19 februari 2011
19 februari 2007
Just idag har jag funnits på Facebook i fyra år!
Emilia skrev om hur samtalet i de sociala medierna gör henne och andra smartare. Det är fint. Men jag fortsätter väl på min inslagna stig ändå, med djupdykningen ned i min egen textproduktion. För även om jag gillar mitt fikarum på Twitter är det inte för samvarons skull som jag hänger där. Inte bara. Jag dokumenterar mitt eget liv, min vardag. Bara för mig.
Jag lärde mig nyligen att man kan spara ned sin profil från Facebook. Den här filmen beskriver hur man gör.
Jag fick alltså en mapp på hårddisken som är som en tidskapsel.
Det blev tydligt att jag, eller i alla fall min omgivning, har förändrats en del sedan 2007. När började förändringen smyga sig på? Hur har jag utvecklats? Vad har jag lärt mig? Introvert texthistoria!
Det första jag gjorde på Facebook var att lägga upp en massa kort och tagga folk på dem. Jag minns nu att det var därför jag över huvud taget skaffade ett konto. Till ord hade jag min blogg.
Men de första orden jag publicerar är:
Ganska snart blev jag tokkär, men fortsatte på det engelska spåret.
Och så skrev jag antagningsprovet till språkkonsultprogrammet.
Och fortsatte att vara kär och yr.
Idag skulle jag aldrig skriva en vardaglig uppdatering på engelska, även om gränssnittet uppmuntrar till det. Jag har läst för mycket om språkpolitik och språkvård. Det är intressant att den första på svenska (nåja) uppenbarligen skrevs i affekt:
Därefter glesas de engelska statusuppdateringarna successivt ut under sommaren.
Det är inte så ofta som jag frågar saker i statusuppdateringar under 2007. Ett exempel finns dock, efter en fysisk hårddiskkrasch (metallchassi mot golv).
Men de efterföljande är mer utlopp för frustration än försök till dialog.
Det roligaste, tycker jag, är när jag dokumenterar processer i statusuppdateringarna.
Det är som att jag måste övertyga mig själv efter en lång och tråkig dag med bara en bagel som sällskap att jag i alla fall tjänar pengar under tiden.
Och är det inte receptionsjobb så är det universitetsläxor.
Inte kunde jag veta att jag tre år senare skulle ha en blogg tillsammans med personen som satte betyg på ”den jävla foldern”!
Jag kan se hur folk har försvunnit ut ur mitt liv och när de kommit in. Och när relationer fördjupats så pass att vi inte längre behöver treva runt fikor och pluggträffar med publika logginlägg.
Idag använder jag mest Twitter för vardagsdokumentation. Och jag lägger inte längre upp semesterbilder eller festbilder – bara roliga kort som jag tagit med mobilkameran.
Men så här slutar mitt första år på Facebook:
Vissa saker har alltså inte förändrats.
Emilia skrev om hur samtalet i de sociala medierna gör henne och andra smartare. Det är fint. Men jag fortsätter väl på min inslagna stig ändå, med djupdykningen ned i min egen textproduktion. För även om jag gillar mitt fikarum på Twitter är det inte för samvarons skull som jag hänger där. Inte bara. Jag dokumenterar mitt eget liv, min vardag. Bara för mig.
Jag lärde mig nyligen att man kan spara ned sin profil från Facebook. Den här filmen beskriver hur man gör.
Jag fick alltså en mapp på hårddisken som är som en tidskapsel.
Det blev tydligt att jag, eller i alla fall min omgivning, har förändrats en del sedan 2007. När började förändringen smyga sig på? Hur har jag utvecklats? Vad har jag lärt mig? Introvert texthistoria!
Det första jag gjorde på Facebook var att lägga upp en massa kort och tagga folk på dem. Jag minns nu att det var därför jag över huvud taget skaffade ett konto. Till ord hade jag min blogg.
Men de första orden jag publicerar är:
Paulina Nyman is sneezing and coughing and sleeping
februari 19, 2007 kl. 12:16
Ganska snart blev jag tokkär, men fortsatte på det engelska spåret.
Paulina Nyman is happier than ever
mars 16, 2007 kl. 0:14
Och så skrev jag antagningsprovet till språkkonsultprogrammet.
Paulina Nyman is a bit nervous
maj 11, 2007 kl. 23:30
Och fortsatte att vara kär och yr.
Paulina Nyman is still singing, dancing, jumping up and down.
maj 21, 2007 kl. 14:24
Paulina Nyman is so not studying
maj 22, 2007 kl. 10:06
Idag skulle jag aldrig skriva en vardaglig uppdatering på engelska, även om gränssnittet uppmuntrar till det. Jag har läst för mycket om språkpolitik och språkvård. Det är intressant att den första på svenska (nåja) uppenbarligen skrevs i affekt:
Paulina Nyman is arg.
juni 1, 2007 kl. 13:22
Därefter glesas de engelska statusuppdateringarna successivt ut under sommaren.
Det är inte så ofta som jag frågar saker i statusuppdateringar under 2007. Ett exempel finns dock, efter en fysisk hårddiskkrasch (metallchassi mot golv).
Paulina Nyman is jätteledsen över sin trasiga hårddisk - kan nån hjälpa att fixa?
augusti 16, 2007 kl. 13:40
Men de efterföljande är mer utlopp för frustration än försök till dialog.
Paulina Nyman is försöker på alla sätt övertyga [sig] om att hårddiskräddning går på hemförsäkringen.
augusti 17, 2007 kl. 10:33
Paulina Nyman is i förnekelsestadiet: det var ändå inget viktigt på den hårddisken. (...gaaah...)
augusti 17, 2007 kl. 16:09
Det roligaste, tycker jag, är när jag dokumenterar processer i statusuppdateringarna.
Paulina Nyman is datarumsvakt
september 3, 2007 kl. 8:22
Paulina Nyman is datarumsvakt och äter en bagel
september 3, 2007 kl. 13:17
Paulina Nyman is datarumsvakt och tjänar pengar
september 3, 2007 kl. 15:21
Det är som att jag måste övertyga mig själv efter en lång och tråkig dag med bara en bagel som sällskap att jag i alla fall tjänar pengar under tiden.
Och är det inte receptionsjobb så är det universitetsläxor.
Paulina Nyman tycker att det går väldigt dåligt med skrivuppgiften
december 18, 2007 kl. 11:19
Paulina Nyman svär över foldern
december 18, 2007 kl. 21:34
Paulina Nyman är nu klar med den jävla foldern
december 19, 2007 kl. 1:22
Inte kunde jag veta att jag tre år senare skulle ha en blogg tillsammans med personen som satte betyg på ”den jävla foldern”!
Jag kan se hur folk har försvunnit ut ur mitt liv och när de kommit in. Och när relationer fördjupats så pass att vi inte längre behöver treva runt fikor och pluggträffar med publika logginlägg.
Idag använder jag mest Twitter för vardagsdokumentation. Och jag lägger inte längre upp semesterbilder eller festbilder – bara roliga kort som jag tagit med mobilkameran.
Men så här slutar mitt första år på Facebook:
Paulina Nyman ska på lägenhetsvisning och sen hålla tummarna i en vecka.
februari 16, 2008 kl. 0:40
Paulina Nyman har varit på lägenhetsvisning och ska nu hålla tummarna i en vecka.
februari 16, 2008 kl. 13:05
Paulina Nyman håller tummar till höger och vänster.
februari 17, 2008 kl. 11:25
Vissa saker har alltså inte förändrats.
fredag 18 februari 2011
Att skriva är att tänka
Vi lever i ett informationssamhälle. Hur ofta har du läst den meningen? Cirka 40 000 miljarder gånger bara den senaste veckan, tippar jag. Domedagsprofeter varnar för att den enorma mängden budskap som väller över oss grillar sönder våra hjärnor. Aldrig tid att vila, aldrig ro att bara vara. Sällan en stund över för det där berömda samtalet mellan fyra ögon. För att lugna oss behöver vi metoder, terapi och mindfulness-appar. Sägs det.
Jag är en textvarelse. Det skrivna ordet är mitt naturliga habitat. Visst klarar jag mig hyggligt även i miljöer där talspråket är kung – men jag bor inte där. Jag bor i bokstaven, i tangentbordet, i det snälla ljuset som papperet reflekterar och i den milda glansen från datorskärmen. Det är sant att den enorma mängden intryck och infall som hela tiden strömmar mot mig ibland kan göra mig stressad. Men det finns ett motmedel: att själv producera text. Att skriva. När jag skriver processar jag alla intryck, alla budskap. I skriftsamtal med andra – på Twitter, på Facebook, i mejl – gör jag samtiden hanterbar och faktiskt rätt sympatisk.
Karin Bojs skrev nyligen i en vetenskapskrönika i DN om ett inlärningsexperiment utfört av två psykologer vid Purdueuniversitetet i USA. Fyra grupper av collegestudenter fick använda olika metoder för att lära sig några moment i biologi. Det visade sig att den grupp som klarade sig allra bäst var den grupp som växlade mellan att läsa i kursboken och skriva ner vad de hade lärt sig. Varken råplugg, konceptkartor eller plugg med korta pauser gav bättre resultat. Krönikan kan ge intrycket av att det är själva provet som är poängen, men det är inte det jag tar med mig från Karin Bojs text. Det viktiga för mig som textmänniska är givetvis att det är skrivandet som hjälper oss att lära in. Tanken är inte ny – om just detta pratade (och skrev!) vi på en kurs i skrivteori på språkkonsultlinjen när 2000-talet var nytt. Forskarna har länge vetat att skrivandet gör något särskilt med våra hjärnor. Hand och huvud i samverkan gör inlärningen aktiv, vilket i sin tur gör så att vi minns vår nya kunskap.
Att bara läsa, att enbart vara en passiv mottagare av budskap skulle inte bara göra mig dummare – det skulle göra mig galen. Jag skulle tappa bort mig själv och drunkna i ett hav av information. Att skriva är att tänka. Att tänka är att leva. Jag vilar i min digitala skriftspråksvärld. Jag skriver, alltså är jag.
Jag är en textvarelse. Det skrivna ordet är mitt naturliga habitat. Visst klarar jag mig hyggligt även i miljöer där talspråket är kung – men jag bor inte där. Jag bor i bokstaven, i tangentbordet, i det snälla ljuset som papperet reflekterar och i den milda glansen från datorskärmen. Det är sant att den enorma mängden intryck och infall som hela tiden strömmar mot mig ibland kan göra mig stressad. Men det finns ett motmedel: att själv producera text. Att skriva. När jag skriver processar jag alla intryck, alla budskap. I skriftsamtal med andra – på Twitter, på Facebook, i mejl – gör jag samtiden hanterbar och faktiskt rätt sympatisk.
Karin Bojs skrev nyligen i en vetenskapskrönika i DN om ett inlärningsexperiment utfört av två psykologer vid Purdueuniversitetet i USA. Fyra grupper av collegestudenter fick använda olika metoder för att lära sig några moment i biologi. Det visade sig att den grupp som klarade sig allra bäst var den grupp som växlade mellan att läsa i kursboken och skriva ner vad de hade lärt sig. Varken råplugg, konceptkartor eller plugg med korta pauser gav bättre resultat. Krönikan kan ge intrycket av att det är själva provet som är poängen, men det är inte det jag tar med mig från Karin Bojs text. Det viktiga för mig som textmänniska är givetvis att det är skrivandet som hjälper oss att lära in. Tanken är inte ny – om just detta pratade (och skrev!) vi på en kurs i skrivteori på språkkonsultlinjen när 2000-talet var nytt. Forskarna har länge vetat att skrivandet gör något särskilt med våra hjärnor. Hand och huvud i samverkan gör inlärningen aktiv, vilket i sin tur gör så att vi minns vår nya kunskap.
Att bara läsa, att enbart vara en passiv mottagare av budskap skulle inte bara göra mig dummare – det skulle göra mig galen. Jag skulle tappa bort mig själv och drunkna i ett hav av information. Att skriva är att tänka. Att tänka är att leva. Jag vilar i min digitala skriftspråksvärld. Jag skriver, alltså är jag.
Att skriva är att tänka
Att starta en ny blogg är som att öppna en ny anteckningsbok. Den här bloggen är en dyr anteckningsbok från Bookbinders, en med vita blad utan linjer, klädd i skimrande, grönblå väv. Man känner pressen att fylla sidorna med intressant och intelligent innehåll, eftersom vanliga listor, telefonnummer och ilskna "kom ihåg mjölk!" tycks ovärdiga. Man tänker också att man nu äntligen ska skärpa till sina kråkfötter till handstil så att de uppnår perfekt balans av läsbarhet och personlig charm.
Mina dagböcker brukade vara från Bookbinders eller andra sådana finställen. Jag hittade en när vi flyttade senast. Den var från 2001 ungefär, men när jag öppnade den för att läsa om vad jag haft för mig under de sista dagarna av gymnasietiden fick jag tji. Där stod ingenting om vad jag gjort eller vilka jag träffat. Istället: förhoppningar om en ljusnande framtid, ganska mycket om kärlek och väldigt många tankar om skrivande. Faktiskt. Språkkonsulten i mig jublar åt det senare.
Så här stod det på en sida:
Så känner jag fortfarande, och den här bloggen känns som världens bästa anteckningsbok. Den för inte med sig någon direkt press eftersom Emilia och Anna definitivt kommer att fylla den med smart innehåll. Den kommer vara fullt läsbar, tack Georgia. Den lämnar det roligaste till mig: att skriva, tänka och förhoppningsvis bli smartare.
Mina dagböcker brukade vara från Bookbinders eller andra sådana finställen. Jag hittade en när vi flyttade senast. Den var från 2001 ungefär, men när jag öppnade den för att läsa om vad jag haft för mig under de sista dagarna av gymnasietiden fick jag tji. Där stod ingenting om vad jag gjort eller vilka jag träffat. Istället: förhoppningar om en ljusnande framtid, ganska mycket om kärlek och väldigt många tankar om skrivande. Faktiskt. Språkkonsulten i mig jublar åt det senare.
Så här stod det på en sida:
När jag tänker blir det så här
[krokig linje med en och annan loop]
När jag pratar blir det så här
[linje med tretton loopar och många hack]
Men när jag skriver, då får jag ordning på allt, då verkar mitt liv följa en rak linje, då förstår jag vad jag gör och varför. Jag blir smartare när jag skriver.
Så känner jag fortfarande, och den här bloggen känns som världens bästa anteckningsbok. Den för inte med sig någon direkt press eftersom Emilia och Anna definitivt kommer att fylla den med smart innehåll. Den kommer vara fullt läsbar, tack Georgia. Den lämnar det roligaste till mig: att skriva, tänka och förhoppningsvis bli smartare.
Att skriva är att tänka
I sociala medier tänker vi tillsammans
Att skriva är att tänka. Precis som när vi plötsligt drabbas av nya insikter och fördjupad förståelse under ett samtal, bidrar skrivandet till att klargöra våra tankar. Det är inte alltid jag vet var jag ska landa, men bara genom att ta tag i en tråd och låta den leda mig vidare till nästa så vips, har jag stickat en hel tankesjal att värma mig med.
Under det goda samtalet är deltagarna öppna för vart orden ska leda dem. Man lyssnar, återkopplar, får aha-upplevelser, vidarebefordrar dem, får ny återkoppling som föder nya tankar, och så vidare. Goda samtal föder nya tankar som leder framåt.
Samtal utan dagordning kan vara lika framåtsträvande som uppstyrda möten. På Språkrådet, där jag arbetade tidigare, träffas alla som vill i köket för uppsträckning två gånger om dagen. Vi var väl en tio–femton personer som stod runt köksbordet och plockade äpplen och stretchade muskler enligt ett givet schema. Ett bra tillfälle för småprat. Korta, fragmentariska samtal, ofta i kombination med någon halvavancerad yogaställning. Man fick koll på vilka som var på plats, och man fick tillfälle att byta några ord med dem som satt längst bort i korridoren.
Jag tänker mig att de här uppsträckningarna fyller samma funktion som den gamla tidens rökruta. En sådan där paus som arbetsgivaren kan bli irriterad på. De anställda tar värdefull arbetstid för att småprata om ditt och datt som inte alltid har med jobbet att göra. Men ibland kan det lilla småpratet ersätta ett helt möte med talarlista och streck i debatten. Det är som på fester. Det är i köket det händer.
Nu jobbar inte jag på Språkrådet längre. Jag har återgått till min tillvaro som egenföretagare. Många dagar tillbringar jag helt ensam på mitt lilla kontor. Jag flyttar runt mellan skrivbordet, manchesterfåtöljen och datorn. Ni kanske tycker att det verkar dötrist och tråkigt? Och visst, det händer att det känns ensamt. Men oftast är det ... alldeles underbart!
Det är nu skriften kommer in. Jag fikar nämligen med mina kompisar i datorn. Jag skriver nästan lika snabbt som jag tänker. Ibland snäppet snabbare. När jag behöver en paus i arbetet beger jag mig helt enkelt till fikarummet och kollar in vad som är på gång. Jag fikar mest på sociala medier som Facebook och Twitter. På Facebook har jag en hel del vänner som jag inte skulle känna igen i verkligheten, men många av mina riktiga vänner hänger också där. På Twitter följer jag både kompisar, tyckare, bönder och kändisar. Jag gillar kombinationen!
Jag kan inte vara för privat, eftersom jag inte har koll på vem som läser, men jag väljer ändå att vara hyfsat personlig. Man vet aldrig vem man får respons från. Det kan lika gärna vara de riktiga vännerna som någon i periferin. Ungefär som i ett fikarum på en större arbetsplats. Några känner man väl, andra är nya bekantskaper. Några vill man hänga med efter jobbet, andra får gärna hålla sig på sina rum.
Ibland slår det gnistor i fikarummet. Som under valet, när vi var många som öppet stod för våra åsikter. Vissa vänner hade svårt att acceptera att jag, som är miljöpartist, kunde ha både folkpartister och moderater som vänner. Inte bara på Facebook, utan faktiskt som riktiga vänner. Intolerans och isolering har jag svårt för, oavsett om det gäller invandrare, folkpartister eller feminister. Jag gillar olika.
Andra gånger är fikarummet min snabbaste källa till kunskap. Jag vet inte i vilket kontorslandskap jag skulle kunna få så mycket snabb hjälp, utan att känna att jag tränger mig på, som jag får av mina Facebookvänner. De är helt fria att svara eller låta bli, när jag ber om hjälp med en klurig språkfråga. Men det tar sällan mer än några minuter innan diskussionen är i full gång. Vänner som aldrig träffats i verkliga livet debatterar detaljer ur min text, och hjälper mig med viktiga argument för det ena eller andra sättet att uttrycka sig. Inte sällan hänvisar jag till mina Facebookvänner i diskussioner med uppdragsgivare.
Jag är lyckligt lottad. Bland mina vänner finns många av Sveriges smartaste språkvårdare, tillsammans med yrkeskunnigt folk från andra kategorier. Och samtalet är interaktivt, direkt och fullständigt mottagaranpassat. Var skulle jag annars hitta det på så kort varsel?
Den här texten blev en hyllning till sociala medier. Det var definitivt inte meningen. Efter att ha sett filmen om Facebook kände jag mig redo att avsluta mitt konto. För hur dumma är vi som på eget bevåg gör livet så enkelt för storebror, storföretag, småtjuvar och stalkerare? Men det är en annan, lite stickigare tankesjal, som just de här tanketrådarna inte ledde mig till.
Jag låter istället den här texten landa där den började. Att skriva tillsammans kan vara lika socialt som att föra ett samtal vid kafébordet eller i soffan. Samtalet och texten, även om den består av ett begränsat antal tecken, kan leda tanken framåt. Elisabeth Höglund skrev i Aftonbladet den 11 januari att hon tror att sociala medierna kommer att deformera oss som människor. ”Borta är snart det förtroliga samtalet mellan fyra ögon, det som kan fördjupa våra sinnen men som naturligtvis också kan skapa konflikter för oss.” Jag tror att hon har fel.
Sociala medier är ett komplement till det goda samtalet, inte ett alternativ. (Och som om det inte skapas konflikter på nätet?) Om något står i vägen för det intima samtalet är det snarare teven mitt i vardagsrummet.
När vi interagerar med andra människor, eller med oss själva genom reflektion, har vi alltid möjligheten att bli lite mer genomtänkta. Det är inte tekniken det är fel på. Det är vi som måste hitta ett förhållningssätt.
Att skriva är att tänka. Precis som när vi plötsligt drabbas av nya insikter och fördjupad förståelse under ett samtal, bidrar skrivandet till att klargöra våra tankar. Det är inte alltid jag vet var jag ska landa, men bara genom att ta tag i en tråd och låta den leda mig vidare till nästa så vips, har jag stickat en hel tankesjal att värma mig med.
Under det goda samtalet är deltagarna öppna för vart orden ska leda dem. Man lyssnar, återkopplar, får aha-upplevelser, vidarebefordrar dem, får ny återkoppling som föder nya tankar, och så vidare. Goda samtal föder nya tankar som leder framåt.
Samtal utan dagordning kan vara lika framåtsträvande som uppstyrda möten. På Språkrådet, där jag arbetade tidigare, träffas alla som vill i köket för uppsträckning två gånger om dagen. Vi var väl en tio–femton personer som stod runt köksbordet och plockade äpplen och stretchade muskler enligt ett givet schema. Ett bra tillfälle för småprat. Korta, fragmentariska samtal, ofta i kombination med någon halvavancerad yogaställning. Man fick koll på vilka som var på plats, och man fick tillfälle att byta några ord med dem som satt längst bort i korridoren.
Jag tänker mig att de här uppsträckningarna fyller samma funktion som den gamla tidens rökruta. En sådan där paus som arbetsgivaren kan bli irriterad på. De anställda tar värdefull arbetstid för att småprata om ditt och datt som inte alltid har med jobbet att göra. Men ibland kan det lilla småpratet ersätta ett helt möte med talarlista och streck i debatten. Det är som på fester. Det är i köket det händer.
Nu jobbar inte jag på Språkrådet längre. Jag har återgått till min tillvaro som egenföretagare. Många dagar tillbringar jag helt ensam på mitt lilla kontor. Jag flyttar runt mellan skrivbordet, manchesterfåtöljen och datorn. Ni kanske tycker att det verkar dötrist och tråkigt? Och visst, det händer att det känns ensamt. Men oftast är det ... alldeles underbart!
Det är nu skriften kommer in. Jag fikar nämligen med mina kompisar i datorn. Jag skriver nästan lika snabbt som jag tänker. Ibland snäppet snabbare. När jag behöver en paus i arbetet beger jag mig helt enkelt till fikarummet och kollar in vad som är på gång. Jag fikar mest på sociala medier som Facebook och Twitter. På Facebook har jag en hel del vänner som jag inte skulle känna igen i verkligheten, men många av mina riktiga vänner hänger också där. På Twitter följer jag både kompisar, tyckare, bönder och kändisar. Jag gillar kombinationen!
Jag kan inte vara för privat, eftersom jag inte har koll på vem som läser, men jag väljer ändå att vara hyfsat personlig. Man vet aldrig vem man får respons från. Det kan lika gärna vara de riktiga vännerna som någon i periferin. Ungefär som i ett fikarum på en större arbetsplats. Några känner man väl, andra är nya bekantskaper. Några vill man hänga med efter jobbet, andra får gärna hålla sig på sina rum.
Ibland slår det gnistor i fikarummet. Som under valet, när vi var många som öppet stod för våra åsikter. Vissa vänner hade svårt att acceptera att jag, som är miljöpartist, kunde ha både folkpartister och moderater som vänner. Inte bara på Facebook, utan faktiskt som riktiga vänner. Intolerans och isolering har jag svårt för, oavsett om det gäller invandrare, folkpartister eller feminister. Jag gillar olika.
Andra gånger är fikarummet min snabbaste källa till kunskap. Jag vet inte i vilket kontorslandskap jag skulle kunna få så mycket snabb hjälp, utan att känna att jag tränger mig på, som jag får av mina Facebookvänner. De är helt fria att svara eller låta bli, när jag ber om hjälp med en klurig språkfråga. Men det tar sällan mer än några minuter innan diskussionen är i full gång. Vänner som aldrig träffats i verkliga livet debatterar detaljer ur min text, och hjälper mig med viktiga argument för det ena eller andra sättet att uttrycka sig. Inte sällan hänvisar jag till mina Facebookvänner i diskussioner med uppdragsgivare.
Jag är lyckligt lottad. Bland mina vänner finns många av Sveriges smartaste språkvårdare, tillsammans med yrkeskunnigt folk från andra kategorier. Och samtalet är interaktivt, direkt och fullständigt mottagaranpassat. Var skulle jag annars hitta det på så kort varsel?
Den här texten blev en hyllning till sociala medier. Det var definitivt inte meningen. Efter att ha sett filmen om Facebook kände jag mig redo att avsluta mitt konto. För hur dumma är vi som på eget bevåg gör livet så enkelt för storebror, storföretag, småtjuvar och stalkerare? Men det är en annan, lite stickigare tankesjal, som just de här tanketrådarna inte ledde mig till.
Jag låter istället den här texten landa där den började. Att skriva tillsammans kan vara lika socialt som att föra ett samtal vid kafébordet eller i soffan. Samtalet och texten, även om den består av ett begränsat antal tecken, kan leda tanken framåt. Elisabeth Höglund skrev i Aftonbladet den 11 januari att hon tror att sociala medierna kommer att deformera oss som människor. ”Borta är snart det förtroliga samtalet mellan fyra ögon, det som kan fördjupa våra sinnen men som naturligtvis också kan skapa konflikter för oss.” Jag tror att hon har fel.
Sociala medier är ett komplement till det goda samtalet, inte ett alternativ. (Och som om det inte skapas konflikter på nätet?) Om något står i vägen för det intima samtalet är det snarare teven mitt i vardagsrummet.
När vi interagerar med andra människor, eller med oss själva genom reflektion, har vi alltid möjligheten att bli lite mer genomtänkta. Det är inte tekniken det är fel på. Det är vi som måste hitta ett förhållningssätt.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)