Om störningsfrihet och enhörningar

Som språkkonsult har jag länge levt efter devisen att störningsfrihet är en bra princip i text. Om jag rannsakar mig själv måste jag nog tillstå att jag ganska ofta ha använt störningsfriheten som ett argument för att få välja formuleringar, ord och uttryck som går att hitta i ordböcker och skrivregelsamlingar (som ofta liksom av en händelse ofta är de som tilltalar mig själv mest – sju år som språkkonsult har satt sina spår). Sällan eller aldrig har jag ifrågasatt det här med störningsfriheten. Men på sistone har samvetet börjat knorra och ha sig.  "Tyst nu", säger hjärnan då. "En störningsfri text är det närmaste himmelriket människan kommer." Och man vill ju gärna att det ska vara så enkelt.

Man vill att det ska finnas något som är rätt och något som är fel. Det är inget som jag har hittat på. Det står i Bibeln: ""Ert tal ska vara ja, ja och nej, nej. Allt utöver det kommer från den onde". Inget mjäkigt "både A och B är rätt men A är vanligare". Genom att följa den språkliga korrekthetens smala stig kan man nå fram till störningsfrihetens salighet. Säg att det är så, snälla.

Det är inte det att jag tvivlar på om huruvida störningsfrihet är en bra princip. Det är bara det att jag tvivlar på om den ens är möjlig. I ett samhälle där så många av oss dagligen producerar stora mängder text, både på fritiden och på jobbet, är det nästintill omöjligt att hitta några allmängiltiga normer för skriftspråket som kan hållas högre än andra normer som förekommer i andra sammanhang.

Det här är inte heller nytt. Samma sak är man inne på i inledningen till Språkriktighetsboken (2005), som kanske inte är lika stilbildande som Bibeln utan bara nästan:

Frågan är dock hur långt man kan och bör driva denna hänsyn till läsare, som ibland kanske är överkänsliga och vägrar acceptera andra uttryckssätt än sina egna. Som skribent har man också rätt att kräva att läsarna visar ett visst mått av välvilja och tolerans för uttryckssätt som inte helt stämmer överens med deras eget. Annars kommer läsaren med den mest restriktiva hållningen att styra allt skrivande, även när de normer de åberopar är uppenbart orimliga.

Det här stämmer i sak, men eftersom det har gått några år sedan Språkriktighetsboken trycktes (och en eon av tid i det digitala skriftsamhället) har några villkor nu förändrats. Störningsfrihetsprincipen leder inte längre till att läsaren med den mest restriktiva hållningen får styra allt skrivande. Den kan lika gärna leda till att läsare med en mycket tillåtande hållning får bestämma. Man behöver bara läsa diskussionerna kring Språkrådets rekommendationer kring dels stavningen av Kadaffi, dels hanteringen av cupcake på svenska för att se att det inte alls bara är språkbrukare med en restriktiv hållning som har synpunkter på rekommendationer som statistiskt sett är avvikande. (Man kan visserligen diskutera vad ”en restriktiv hållning” innebär, men det tänker jag inte göra här. Nån måtta får det vara.)

Störningsfrihetsprincipen går möjligen att tillämpa på texter som har mycket tydliga ramar: en tydlig genre, en tydlig målgrupp och en tydlig avsändare. Allt det här är språkkonsultiga käpphästar – en text som bearbetats av en språkkonsult ska ha allt det där och lite till. När alla de bitarna finns på plats, torde man ganska tryggt kunna tillämpa störningsfrihetsprincipen (en språkkonsult vet, eller kan ta reda på, vilket språk som är det mest störningsfria i den aktuella textgenren). Här vill jag också passa på att påpeka att språkkonsulter i stort borde våga vara lite friare från normkällor. Finns det ingen officiell rekommendation för hur en viss språklig företeelse ska hanteras? Bestäm själv! Det kommer att bli bra. Du och ingen annan är expert på den text som du jobbar med just nu.

Men även i detta trygga sammanhang är nog störningsfriheten en chimär. Man kan önska att den var verklig, typ som att det vore lite coolt att hitta en enhörning, men man kan inte ha den som ledstjärna i livet. Bra texter måste bygga på annat. Det är (nog) inte detaljerna som gör det.