Inför sista tillfället hade deltagarna tydligen bestämt sig för att de skulle överträffa sig själva. Allihop. En efter en går de upp och håller fantastiska, roliga, personliga, självutlämnande, modiga tal. Utan manus. Med lugna och stadiga röster. Med tydligt genomtänkta dispositioner.
Och jag sitter helt förbluffad i mina antihistaminångor och tänker: "Men VEM har lärt er det här?"
Det är något speciellt med talakurser, alltså. Jag vet, jag har själv gått en hoper. Första gångerna sitter man där och skakar med sitt manus och är livrädd för vad klassen ska säga och tycka. Man kommer av sig trots att man läser innantill, knäna darrar och man tappar sin penna framför alla och vill dö.
Sedan händer det magiska saker under kursens gång. Folk inser att de överlevt, att de kommer att överleva igen. Och de börjar ta risker. Den största risken är att öppna sig inför 20 par ögon. Och de klarar det.
Jag har egentligen bara behövt boka en sal, vara där för att låsa upp och sedan ta plats i publiken bland dem.
För de är mina studenter, fy fan vad de är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar