Att tänka är att tänka

– …  en blogg med två kompisar. Vi börjar med varsitt inlägg som heter ”Att skriva är att tänka”.

– Okej. Men att skriva är ju inte att tänka. Att tänka är att tänka.

–  Jo, fast alltså att skriva kan ju också vara att tänka. Själva formulerandet av tanken, skrivandet, hjälper tanken framåt. Det är så vi menar.

Och min kompis förstår vad jag menar. Han säger att han ska läsa bloggen, att det låter intressant. Men hans ord blir ändå kvar i mig. Att skriva är inte att tänka. Att tänka är att tänka.

Precis som 80 procent av min vänkrets har jag skaffat mig den svindyra folktelefonen. Den är arbete, leksak och kommunikation i ett. Och precis som 80 procent av min vänkrets träffar jag den mer än vad jag träffar mina barn.

Med min min nya telefon behöver jag aldrig känna mig ensam. Jag har ständig tillgång till nyheter, läsning och kommunikation. Inte ens den kortaste paus försummas. Tunnelbanan – ett givet tillfälle för att ta en snabbfika med kompisarna på Facebook och Twitter. Promenad mellan möten – passar på att ringa några samtal. Äter lunch för mig själv – läser en blogg. Ja, inte ens toalettbesök innebär nödvändigtvis någon paus längre. Toatwitter är inte så ovanligt som du kanske hoppats. Snart på en nyordslista nära dig.

Det är smidigt att det har blivit så lätt att hålla kontakten. Det är roligt att klura på hur en vardaglig företeelse kan bli lite roligare i en statusrad.

Men. (För det finns såklart ett men.) Jag har helt självvalt krympt min tid att tänka fritt. Jag pressar in mina tankar på 140 tecken och scannar verkligheten efter roliga uppdateringar. Jag anstränger mig helt enkelt hårt för att tänka rätt. "Tänka rätt är stort men tänka fritt är större", står det i Uppsala. Den som vill förhålla sig till samtiden bör kanske lägga till något om att tänka snabbt. Men frågan är om det ska vara först eller sist i ordspråket.

I lördags var jag på Vinterminglet, #ssmx, som det kallas på Twitter. En konferens om sociala medier för folk i framkanten på de sociala medierna. Informationen om konferensen har huvudsakligen spridits på Twitter, och alla närvarande hade självklart ett Twitterkonto, som de flitigt utnyttjade under dagen. Så även jag.

Det är en intressant upplevelse att lyssna på en föreläsning tillsammans med tvåhundra andra, samtidigt som man håller ett halvt öga på telefonen eller datorn för att se vad de tycker om det som sägs. Föreläsarna får direktrespons i form av hejarop eller burop i Twitterflödet. Frågor sprids som nysningar bland åhörarna, smarta kommentarer plockas upp och mångfaldigas som retweets.

Att kommentera i realtid är förstås inte något nytt. Jag skickade lappar till bänkgrannarna med kommentarer om min mellanstadielärare redan på 80-talet. Skillnaden nu är att alla, ALLA, ser vad man skriver. Upplevelsen av upplevelsen kollektiviseras. Helt plötsligt tycker väldigt många samma sak, utan att någon har haft en rimlig chans att verkligen ta in det som sägs. Det blir upplevelsen som recenseras, inte innehållet.

Direkt efter lunchen på Vinterminglet var det två riktigt bra föreläsare, @sofiasvanteson och @Agaton. De hade utan tvekan bra saker att säga, men ärligt talat kommer jag mest ihåg dem som personer. Om jag inte varit så upphetsad av möjligheten att bedöma dem offentligt i realtid hade jag kanske gett mig själv chansen att lyssna, tänka och komma ihåg mer än enstaka oneliners.

Detta att man delar något med andra i realtid kräver förstås inte alls längre att man delar samma fysiska rum, det hör ju snarare till ovanligheterna.  Twittertaggen #mel2011 rör sig lika snabbt som vilken demokratidemonstration som helst på lördagskvällarna.

Ibland tar jag med mig telefonen i sängen. Det är ett varningstecken. Säger jag hellre god natt till mina nätkompisar än till snickaren? Vill jag hellre veta hur de andras kvällar har varit, än att avsluta med dagens lässtund? Boken kopplar av mig från världen och leder mig mjukt in i sömnen, medan kommunikationen kopplar ett fast grepp om min hjärnaktivitet och håller igång tankarna.

Att skriva kan vara att tänka, och att skriva tillsammans kan ge oss möjligheten att bli lite mer genomtänkta. Så skrev jag i mitt förra inlägg, och det står jag fast vid. Men att skriva snabbt och tillsammans behöver inte alltid leda tanken framåt. Det kan också göra att tanken stannar vid den enkla upplevelsen, den som inte kräver eftertanke. Första intrycket riskerar att bli enda intrycket.

Sådana här nedslag avslutas ofta med käcka utrop av typen ”Men nu har jag sett bjälken i mitt eget öga, och kommer hädanefter att alltid välja den rätta vägen”. Eller så siar man om framtiden och säger något klokt om vad detta kommer att innebära för mänskligheten.

Jag kan inte avsluta varken på det ena eller andra sättet. Jag borde antagligen koppla av mer. Men å andra sidan så är det ju både lockande och kul att ha den här löpande kontakten med andra. Och utvecklingen, ja, den går väl redan åt två håll, minst. Några i ankdammen är vråluppkopplade och skaffar twitterkonton åt sina ofödda barn, medan andra, i andra ankdammar, varken förstår vad sociala medier innebär eller vad som eventuellt skulle vara vitsen.

Jag behöver tänka på saken. Det gör jag både genom att skriva, prata och diskutera. Men kanske främst bara genom att tänka. Att tänka är att tänka. Tankar tar tid.