Vi lever i ett informationssamhälle. Hur ofta har du läst den meningen? Cirka 40 000 miljarder gånger bara den senaste veckan, tippar jag. Domedagsprofeter varnar för att den enorma mängden budskap som väller över oss grillar sönder våra hjärnor. Aldrig tid att vila, aldrig ro att bara vara. Sällan en stund över för det där berömda samtalet mellan fyra ögon. För att lugna oss behöver vi metoder, terapi och mindfulness-appar. Sägs det.
Jag är en textvarelse. Det skrivna ordet är mitt naturliga habitat. Visst klarar jag mig hyggligt även i miljöer där talspråket är kung – men jag bor inte där. Jag bor i bokstaven, i tangentbordet, i det snälla ljuset som papperet reflekterar och i den milda glansen från datorskärmen. Det är sant att den enorma mängden intryck och infall som hela tiden strömmar mot mig ibland kan göra mig stressad. Men det finns ett motmedel: att själv producera text. Att skriva. När jag skriver processar jag alla intryck, alla budskap. I skriftsamtal med andra – på Twitter, på Facebook, i mejl – gör jag samtiden hanterbar och faktiskt rätt sympatisk.
Karin Bojs skrev nyligen i en vetenskapskrönika i DN om ett inlärningsexperiment utfört av två psykologer vid Purdueuniversitetet i USA. Fyra grupper av collegestudenter fick använda olika metoder för att lära sig några moment i biologi. Det visade sig att den grupp som klarade sig allra bäst var den grupp som växlade mellan att läsa i kursboken och skriva ner vad de hade lärt sig. Varken råplugg, konceptkartor eller plugg med korta pauser gav bättre resultat. Krönikan kan ge intrycket av att det är själva provet som är poängen, men det är inte det jag tar med mig från Karin Bojs text. Det viktiga för mig som textmänniska är givetvis att det är skrivandet som hjälper oss att lära in. Tanken är inte ny – om just detta pratade (och skrev!) vi på en kurs i skrivteori på språkkonsultlinjen när 2000-talet var nytt. Forskarna har länge vetat att skrivandet gör något särskilt med våra hjärnor. Hand och huvud i samverkan gör inlärningen aktiv, vilket i sin tur gör så att vi minns vår nya kunskap.
Att bara läsa, att enbart vara en passiv mottagare av budskap skulle inte bara göra mig dummare – det skulle göra mig galen. Jag skulle tappa bort mig själv och drunkna i ett hav av information. Att skriva är att tänka. Att tänka är att leva. Jag vilar i min digitala skriftspråksvärld. Jag skriver, alltså är jag.
När tvåtusentalet var nytt ... Det var tider det! (Möjligen sov jag just den lektionen, men det gör ju att jag kan lära mig på nytt här i dag av dig.)
SvaraRaderaAtt prata är att känna. När man har skrivit och tänkt, så är det dags att prata med någon annan om saken. Det är först då det känns. Ibland kan man bli riktigt förvånad över vad det är som känns. Det är därför bloggar har en sådan terapeutisk verkan. Även de som till det yttre bara verkar handla om sådant som skrivande och tänkande.
SvaraRaderaPS: Jag har också er som mitt fikarum. Och det är nästan roligare nu än när det begav sig en gång i tiden (med Emilia). För stressen av att verka duktig på jobbet har helt försvunnit. Nu vet vi aldrig vad som är duktigt och vad som är trams. Kanske allt? Kanske inget av det? DS
Qui scribit bis legit är en av få saker jag fortfarande minns från latinlektionerna en gång i slutet av förra seklet. Redan de gamla romarna hade koll, med andra ord.å
SvaraRaderaIngrid: Haha, du sov inte på några lektioner. Skrivteorikursen är ett av mina tydligaste minnen från linjen som annars (läskigt men sant) är ganska suddig.
SvaraRaderaMaria: Där tror jag vi är olika - pratandet är inte riktigt nödvändigt för mig, utan mest en kul bonus. Men att prata kan ju också vara att skriva, iaf på Internet.
Susanna - Det är en fantastiskt klok sentens. Bättre än "quod licet Jovi, non licet bovi" som bäst fastnat i mitt minne.
Fan vad du skriver bra, Anna! När kommer första romanen? Det är hög tid att Torgny får lite konkurrens.
SvaraRadera