Minns vad en chef sa till mig en gång ang feminism. "Ni kräver så mycket, men nu måste ju visa att ni är värda det också".
— Hanna Hellquist (@hhellquist) January 30, 2012
Efter att ha läst ett tag kom jag på varför jag aldrig blev ingenjör.
En gång under det här millenniet var jag ihop med en ingenjör. En sak vi hade gemensamt var att vi båda som fjortonåringar hade prenumererat på PC Hemma. Samt haft en dator hemma som vi lekt mycket med. Knåpat ihop hemsidor som vi la på Geocities. Och lånat böcker om programmering i Basic på biblioteket och gjort våra egna läxförhörsprogram. Eller om det sista bara var jag. Hur som helst. Ingenjören valde tekniskt program på gymnasiet och blev alltså ingenjör sedan. Jag blev språktant.
Så här gick det till när jag inte valde tekniskt program på gymnasiet och inte heller blev ingenjör:
I sjuan började min klass läsa teknik. Höstterminen 1995 ägnade vi åt att metallslöjda fram några jävla julbockar i plåt som också kunde användas som ljusstakar. Det blev ganska uppenbart att de med y-kromosomer fick VG och MVG på sina sneda och vinda bockjävlar, så även de med två x-kromosomer som begåvats med långt hår. Resten inte. Uppenbart för alla inblandade. Men vi var tretton år, läraren var fyrtio år. Vi sa inget. Vad skulle vi sagt?
I åttan, när vi hade övat på teknikhandstilen en halv termin, den man skulle använda på sina ritningar (alltså, fråga inte, jag fattade inte syftet då, jag förstår det inte nu), fick vi välja ett tekniskt ämne att skriva ett individuellt arbete om. Lärarens förslag var glödlampan, åskledaren och andra trista grejer som jag inte ens minns nu.
Jag valde att skriva om INTERNET. Jag ordnade upp det så fint. Jag utgick från PC Hemmas internetskola, källhänvisade snyggt medan jag förklarade hypertext transfer protocol, ftp och www. E-post och news groups ingick också. Hur det tekniskt fungerar, vad man kunde ha det till och hur man praktiskt gick tillväga som användare. Pedagogiskt som fan. Sist av allt gjorde jag framsidan: ett avancerat geometriskt kollage av Netscape-ikoner i olika storlekar. I Paintbrush förstås. Skrev ut det i färg, hemma. Kan ha använt ett av mina finaste gem, också.
Vi lämnade in på en fredag, och på tekniklektionen veckan efter fick alla redovisa sin rapport muntligt. En efter en fick gå upp och berätta om glödlampa efter glödlampa, och de läste innantill från sina handskrivna ark. Jag satt spänt kvar i min bänk. Sist av allt sa läraren så här:
– Ja, Lina, hon har ju gjort det enkelt för sig. Hon har lagt allt krut på en snygg framsida, sedan har hon kopierat någon annans text.
Han tittade hånfullt på mig.
– Kanske din brors? Så här kan inte du skriva. Det vet jag.
Och så gick det till när jag började gråta i klassrummet, välte stolen och sprang ut i korridoren. Innan lektionstiden ens var slut. Ja, jävlar. Och fortsatte storgråta vid mitt skåp. Av ilska. Och så kom klassens alla tjejer ut och ställde sig runt mig och var lika arga som jag. Sedan minns jag inte vad som hände. Om jag klagade på mitt betyg. Eller om jag ens berättade något hemma.
Jag valde inte tekniskt program på gymnasiet i alla fall, inte ens natur, även om syon tjatade.
Men, sommaren innan nian valde jag och några andra flickor från klassen trots allt att hoppa på projektet teknikkurs för tjejer. Jag gjorde det mest för att man fick 70 kronor per dag och jag hade siktet inställt på ett par ljusblå Levisjeans på JC i Skärholmens centrum. (På JC i Skärholmens centrum jobbade vid den här tiden personen som jag idag är gift med – allt hänger ihop i ens liv. Kan man ju intala sig.) Teknikkurs för tjejer innebar två veckor på ett närliggande gymnasium, med coola tjejer från KTH som lärare. Vi fick löda saker som blinkade och pep, layouta på moderna datorer och löda lite mer. Löda var det roligaste, att räkna ut hur strömmen skulle gå och försöka koppla rätt så manicken skulle fungera.
Det var två veckor och det var kul hela tiden. Men jag ville inte börja på KTH för det.
Löda och andra roliga grejer fick Ingenjören göra hela högstadiet. Med rättvis bedömning och uppmuntran.
Inte för att jag är bitter över att jag blev språktant. Om jag som fjortonåring kunde skriva så att en fyrtioåring inte kunde tro sina ögon, då har jag väl ändå gjort något av mitt råmaterial.
Men det retar mig att idioter fick mig att välja bort saker som jag kanske hade gillat.