Hur man inte blir ingenjör

Hanna Hellquist började retweeta svar som hon fick på det här twitterinlägget:

Minns vad en chef sa till mig en gång ang feminism. "Ni kräver så mycket, men nu måste ju visa att ni är värda det också".

— Hanna Hellquist (@hhellquist) January 30, 2012

Efter att ha läst ett tag kom jag på varför jag aldrig blev ingenjör.

En gång under det här millenniet var jag ihop med en ingenjör. En sak vi hade gemensamt var att vi båda som fjortonåringar hade prenumererat på PC Hemma. Samt haft en dator hemma som vi lekt mycket med. Knåpat ihop hemsidor som vi la på Geocities. Och lånat böcker om programmering i Basic på biblioteket och gjort våra egna läxförhörsprogram. Eller om det sista bara var jag. Hur som helst. Ingenjören valde tekniskt program på gymnasiet och blev alltså ingenjör sedan.  Jag blev språktant.

Så här gick det till när jag inte valde tekniskt program på gymnasiet och inte heller blev ingenjör:

I sjuan började min klass läsa teknik. Höstterminen 1995 ägnade vi åt att metallslöjda fram några jävla julbockar i plåt som också kunde användas som ljusstakar. Det blev ganska uppenbart att de med y-kromosomer fick VG och MVG på sina sneda och vinda bockjävlar, så även de med två x-kromosomer som begåvats med långt hår. Resten inte. Uppenbart för alla inblandade. Men vi var tretton år, läraren var fyrtio år. Vi sa inget. Vad skulle vi sagt?

I åttan, när vi hade övat på teknikhandstilen en halv termin, den man skulle använda på sina ritningar (alltså, fråga inte, jag fattade inte syftet då, jag förstår det inte nu), fick vi välja ett tekniskt ämne att skriva ett individuellt arbete om. Lärarens förslag var glödlampan, åskledaren och andra trista grejer som jag inte ens minns nu.

Jag valde att skriva om INTERNET. Jag ordnade upp det så fint. Jag utgick från PC Hemmas internetskola, källhänvisade snyggt medan jag förklarade hypertext transfer protocol, ftp och www. E-post och news groups ingick också. Hur det tekniskt fungerar, vad man kunde ha det till och hur man praktiskt gick tillväga som användare. Pedagogiskt som fan. Sist av allt gjorde jag framsidan: ett avancerat geometriskt kollage av Netscape-ikoner i olika storlekar. I Paintbrush förstås. Skrev ut det i färg, hemma. Kan ha använt ett av mina finaste gem, också.

Vi lämnade in på en fredag, och på tekniklektionen veckan efter fick alla redovisa sin rapport muntligt. En efter en fick gå upp och berätta om glödlampa efter glödlampa, och de läste innantill från sina handskrivna ark. Jag satt spänt kvar i min bänk. Sist av allt sa läraren så här:

– Ja, Lina, hon har ju gjort det enkelt för sig. Hon har lagt allt krut på en snygg framsida, sedan har hon kopierat någon annans text.

Han tittade hånfullt på mig.

– Kanske din brors? Så här kan inte du skriva. Det vet jag.

Och så gick det till när jag började gråta i klassrummet, välte stolen och sprang ut i korridoren. Innan lektionstiden ens var slut. Ja, jävlar. Och fortsatte storgråta vid mitt skåp. Av ilska. Och så kom klassens alla tjejer ut och ställde sig runt mig och var lika arga som jag. Sedan minns jag inte vad som hände. Om jag klagade på mitt betyg. Eller om jag ens berättade något hemma.

Jag valde inte tekniskt program på gymnasiet i alla fall, inte ens natur, även om syon tjatade.

Men, sommaren innan nian valde jag och några andra flickor från klassen trots allt att hoppa på projektet teknikkurs för tjejer. Jag gjorde det mest för att man fick 70 kronor per dag och jag hade siktet inställt på ett par ljusblå Levisjeans på JC i Skärholmens centrum. (På JC i Skärholmens centrum jobbade vid den här tiden personen som jag idag är gift med – allt hänger ihop i ens liv. Kan man ju intala sig.) Teknikkurs för tjejer innebar två veckor på ett närliggande gymnasium, med coola tjejer från KTH som lärare. Vi fick löda saker som blinkade och pep, layouta på moderna datorer och löda lite mer. Löda var det roligaste, att räkna ut hur strömmen skulle gå och försöka koppla rätt så manicken skulle fungera.

Det var två veckor och det var kul hela tiden. Men jag ville inte börja på KTH för det.

Löda och andra roliga grejer fick Ingenjören göra hela högstadiet. Med rättvis bedömning och uppmuntran.

Inte för att jag är bitter över att jag blev språktant. Om jag som fjortonåring kunde skriva så att en fyrtioåring inte kunde tro sina ögon, då har jag väl ändå gjort något av mitt råmaterial.

Men det retar mig att idioter fick mig att välja bort saker som jag kanske hade gillat.

 

 

Han hon hen den det

Biologiskt kön, själsligt kön, juridiskt kön. Rosa som en mycket farlig färg. Parningsdrift som grund för pronomenindelning. Någon gav ut en bok om ett barn som vill ha hund och fick ett koppel av arga, upprörda, smått galna människor efter sig. En annan person kommenterade det väl.

Jag har tänkt mycket på det här. Inte minst sedan jag bad barnmorskan leta efter en snopp eller snippa på ultraljudet. Vem är det egentligen jag hoppas få stoppa i den vinröda plysch-Emmaljungan från 1984? (Nej, vi har inte köpt en blå också.)

[caption id="attachment_332" align="aligncenter" width="448" caption="Han? Hon? Hen?"][/caption]

Inte för att jag fick någon större insikt om det när det syntes en liten snopp på den svartvita bilden vi fick med oss hem. Det var mest andra som tyckte det var viktigt, och de började yra om att det är förstås därför som han sparkar så mycket och som han kommer gilla hockey men inte trivas i den vinröda plyschvagnen. Några köpte kläder i färger som inte var rosa.

Ja, ja. Jag ska snacka med dem, jag lovar.

Vem han än är hoppas jag att jag kan lära honom lyssna till sin egen inre röst. Den är visserligen mer tystlåten än samhällets skrik och gorm, men om man är uppmärksam brukar man ändå höra den tydligt. (Och då säger du kanske att man absolut inte kan det, och då hävdar jag att gör det så ofta jag kan och att det har haft stor betydelse för hur mitt liv ser ut. Och jag vet andra som gör som jag, för att de vill eller måste. Och sedan kommer vi inte längre i diskussionen, tror jag.)

På något sätt är det väl det enda man kan göra. Inte kapitulera fullständigt inför att det alltid är alla andra som bestämmer över ens vilja, oavsett om man vill det eller inte. Ju mer man lyssnar efter den egna rösten, desto bättre hörs den. Det är svårt och jobbigt och tråkigt, herregud, jag vet. Men kanske helt nödvändigt om man vill rasera gamla strukturer. Du kan inte göra så mycket åt hur alla andra väljer att leva sina liv, men du kan försöka att göra något med ditt eget liv och din vilja och dina föreställningar. Som i sin tur påverkar andra.

Jag hoppas att han kommer att orka agera efter vad hans egna inre röst säger åt honom. Och att jag ska lyssna noga.

Jag önskar mig en Lego polisstation i julklapp. Samt en rosa kjol med glitter. Och kanske en spidermandräkt. Och en gullig mjukissäl.

Jag vill bowla på friluftsdagen. Inte åka skidor.

En rakhyvel, varför då?

Jag vill läsa elprogrammet på gymnasiet. Eller musik-sam. Eller jobba på äldreboendet ett tag.

Mamma, hen och jag är kära.

 

Fem år på 170 sidor

Man tar lite kort då och då och framkallar och sätter förhoppningsvis in i album. Men hur ofta tar man vara på de texter man producerar i vardagen? Nu måste jag blogga igen, för jag är så nöjd. Jag vill verkligen, verkligen tipsa om Blurb som print-on-demandtjänst.

Vi firade två år som gifta ganska nyss. Och snart fem år sedan vi träffades. Jag bestämde mig för att gå igenom vår gemensamma textproduktion under den här tiden och välja ut godbitarna. Det fanns många! Mejl, blogginlägg, sms, små lappar, vykort, limerickar, inbjudningar, menyer... Och hur många foton som helst, ganska många av den där typen man knäppte med mobilen för att det var så roligt just då, men som man inte direkt framkallar och sätter in i album.

Jag skrattade så jag grät när jag gjorde boken. Sedan grät jag ganska mycket utan att skratta också. Vi är de roligaste och finaste människor jag känner.

Nu finns det mesta av det bästa på 170 sidor mellan två ljusrosa pocketpärmar, levererat av Fedex genom vår brevlåda. Sex dagar från att jag laddade upp den till leverans. En perfekt present.

Man kan göra pocketböcker, fotoböcker, instagramböcker, facebookalbumböcker inklusive alla kommentarer... Programvaran är helt okej, men kom ihåg att trycka ctrl + s ganska ofta. Och googla efter rabattkoder innan du beställer – hej 15 procents rabatt!

Att vara ensam i en pool med 17 andra

I tisdags stod jag med vatten upp till axlarna i en mycket liten sjukhuspool tillsammans med 17 andra blivande mammor och en instruktör som kallade oss ”flickor” varannan sekund. ”Kom igen nu, flickor! Det är bra, flickor! Dags för paus, flickor, så prata nu med varandra, flickor!”

Jag förstår visst att en del kan ha ett behov av att ventilera. Kanske var det en glad överraskning med två streck på pinnen, kanske var det första tecknet att kroppen som man kände hyfsat väl började bete sig skumt, kanske har man inte tänkt på sig själv som förälder tidigare. På 36 veckor måste man hinna bearbeta alltihop och landa. Snabbt måste det gå. Jag fattar det.

Men när man blandat in minst 40 okända men professionella människor i sitt barnförsökande och inför dem behövt redogöra för minsta kroppsliga detalj inom området de senaste åren, då blir de där två strecken inte bara världens största lättnad och glädje och panikrädsla. De blir också ridån mot alla okända ansikten som hittills varit involverade. Nu är det bara vi två, snart (förhoppningsvis, hoppas, hoppas, snälla alla högre makter!) tre.

En flicka på vattengympan var den första att yttra sig: ”Alltså, jag förstår inte att det finns ett blivande barn där inne!” ”Inte jag heller!” ”Det är helt overkligt!” ”Jag fattar ingenting!” Alla höll med, stämningen och ljudvolymen steg.

Så kanske det kan vara. Så står det i alla graviditetsböcker att det kan vara.

För mig har det varit ett blivande barn sedan allra första början. Häromdagen hittade jag belägg för vårt arbetsnamn på den här blivande människan i ett mejl från 2007. Vi har varit tvungna att visualisera målet för att orka med alla okända och deras påhitt – förlåt, jobb. För det var inte särskilt mysigt att göra barn på det sättet.

Jag stod i mitt hörn av bassängen och insåg att jag är helt ointresserad av att ventilera världens mest spännande grej med någon annan än personen jag ämnar dela föräldraskapet med. Jag har väntat så länge på det här att jag bara vill gå in i vår egen grotta och inte släppa in några andra. Jag struntar i vad alla andra ska ha för vagn, jag köper inte några argument för att dela föräldraledigheten 90/10, jag bryr mig inte ett dugg om vad deras vikt är just den här veckan.

Själv ställer jag mig på vågen hemma varannan fredag och ser med glädje siffran stiga för varje gång. Och så ropar jag ut det eller sms:ar siffran till den andra föräldern. Graviditetsboken på mitt nattduksbord: ”Använd kläder som inte stramar i midjan så slipper du känna irritation över din växande mage.” Jag förstår inte.

Alltså stod jag ganska tyst i den där bassängen, där jag helst bara ville fortsätta med styrkeövningarna som min svaga rygg behöver. Men istället skulle jag nu flyta omkring i den där poolen och visualisera en förlossning tillsammans med de 17 andra flickorna. När den viktigaste personen i världen för mig inte var där och kunde förbereda sig tillsammans med mig. Jag kände mig helt off, missanpassad och som en mycket konstig människa. Så man kunde gråta åt det. Tillsammans med 17 andra men helt ensam ändå. Och jag vill verkligen inte vara ensam i det här, jag vill vara två. Snart tre.

Men så avslutades passet med något som kallades mamma-babymeditation. Man skulle blunda och flyta omkring i mörker till delfinmusik och instruktörskan som mässade:

"Tänk, flickor, att just nu svävar din bebis omkring i varmt vatten, kikar lite på det blåskimrande liiiivets träääääd, kanske suger den på tummen och vaggas mjukt, allt är stilla och luuuuugnt, stilla och luuuuuugnt..."

Min bebis svarade med: BOX BOX SPARK DUNS KRUMBUKT KULLERBYTTA DISKOOOO!

Som ett mycket litet finger i luften åt hela grejen. Vi ska nog komma överens, han och jag.

 

Ett liv för kropp, själ och ande

Aldrig flyger planerna för ett hälsosammare liv högre än några dagar in på ett nytt år.


Är det patetiskt, bara för att det är normalt? Eller beror det på att jag, som många andra, har fått några dagars frist. Semester. När hinner vi annars ta ett kliv tillbaka och reflektera över vad livet, som ju huvudsakligen består av vardagar, ska innehålla? Människan består av kropp, själ och ande. Alltför sällan lämnar vardagen plats för dessa tre.

[caption id="attachment_291" align="aligncenter" width="300" caption="De fixar det nog med jobb, jobb och jobb. "][/caption]

Vad min kranka kropp kräver

Att njuta god mat är viktigare för mig än att ha en kropp som är anpassad till det rådande kroppsliga idealet. Jag skulle behöva späka mig för att få tillbaka slankheten som var naturlig innan jag fick barn. Det är varken aktuellt eller önskvärt.

[caption id="attachment_294" align="aligncenter" width="225" caption="En väljäst, men smidig deg. "][/caption]

Mitt mål är istället styrka och smidighet, men även där har jag tydligen en del att jobba på. Lyckan av att känna att kroppen orkar och trivs med sig själv. Efter en slapp höst kan jag konstatera att kroppens lycka inte kommer av sig själv. Surprise, surprise, den nöjer sig inte med en rask promenad mellan möten. Muskler behöver tid att arbeta. Vardagstricket blir att inte låta styrkan och smidigheten växa fast vid hälsosurfandet och de högtflygande planerna som smids i den bekväma kontorsstolen. Föresatserna är goda.

Mitt jobb får själen att glädjas

Jag har den stora lyckan att ha ett arbete som ofta fyller min själ med glädje. Att skriva, att göra texter begripliga och läsvärda, att få människor att utveckla sitt skrivande och växa, det gör mig glad. Kärnan i mitt arbete är samspelet mellan människor. När jag bidrar till att bryta de murar som en text kan bygga upp, för att istället få orden att bygga förståelse och engagemang, då gör jag världen till en bättre plats. Stora ord, men det är den grundvärdering som ligger bakom mitt yrkesval. I det ständiga utvecklingssamtalet som jag för med mig själv kan jag även konstatera att det finns potential till utveckling. Själen lär få sitt även framöver.

Anden längtar efter stillhet

När jag var i tjugoårsåldern var jag frälst och frikyrklig. Ett par intensiva år, fyllda av ande. På många sätt var det faktiskt underbart, men kanske ändå för intensivt för ett vardagsliv. Lite för mycket ande i förhållande till det som är jag. Till slut fick jag inte ihop min kyrkas värderingar med mina egna, och jag gled långsamt ut i periferin. Hejdå Jesus!

Nu fyller den egna reflektionen den andliga platsen i mitt liv. Tid att andas, yoga, föra djupa samtal. Men när var jag egentligen på yoga sist, och när tog jag mig tid att sitta stilla i tjugo minuter och bara andas? Och hur många djupa, livgivande samtal med kloka vänner har det egentligen blivit under det senaste halvåret?

[caption id="attachment_295" align="aligncenter" width="300" caption="Inte vardagsmat"][/caption]

Ett solkigt mönster träder fram när jag har ett par månader att blicka tillbaka på. En period av andefattighet. Jag går en kurs i dynamisk pedagogik som håller mig uppe, det är bra. Men det är inte nog. Min ande längtar efter mer djup, mer stillhet. Det är en föresats.

Nyårsföresatser att inte skämmas för


Är du också en av alla hälsosurfare som drömmer om ett liv som uppfyller nyårslöftena? Skäms inte för det! Men nöj dig inte med ett dyrt gymkort och eventuella späkningsplaner inför beach 2012. Reflektera istället över hela livets behov. Kropp, själ och ande. Vad kan du förändra för att få ett gott nytt år?

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.