Boken ”Ur balans” som jag skrev om i
mitt förra inlägg griper tag i mig. Jag hinner inte sitta under flädern mer än ett par rader förrän jag måste in till datorn och skriva av mig. Det var den pausen.
Den börjar med två berättelser om unga människor som stressar ihjäl sig. Bokstavligen. De dör vid köksbordet, pang sådär bara. Därefter följer ett resonemang om vad de hade gemensamt. Det visar sig, inte helt förvånande, att det bristande ledarskapet på deras respektive arbetsplatser har spelat en stor roll.
”Mitt intryck från intervjuerna är att cheferna i båda fallen var så upptagna av sina egna sysslor att de lämnade fältet fritt för de här båda att agera. […] man kunde få dispens från reglerna [om övertid] om det gällde något viktigt, och det man jobbade med hemma eller grubblade över i sina projekt på natten togs aldrig upp i någon övertidsersättning” skriver Alexander Perski.
Ett ledarskap som uppmuntrar superhjältar med duktighetsdriv och prestationspress att jobba överövertid leder inte alltid till en för tidig död, men ni vet... Toppen av isberget...
Jag har haft anledning att skriva om fördelar och nackdelar med att vara egenföretagare i ett annat projekt de här dagarna. Jag har bland annat skrivit om ledarskap:
”Jag har alltså ingen chef som bestämmer över min tid och mina arbetsuppgifter. Eller, jo, det har jag ju visst. Ledarskapet är lika nödvändigt i ett enmansföretag som i en koncern. Kruxet är att jag är både chef, projektledare, utförare och administratör. Fördelen är korta beslutsvägar, och det ständigt pågående utvecklingssamtalet som jag för med mig själv. Den största nackdelen är att jag riskerar att bli för duktig."
Om mina vänner klagar på chefen brukar jag säga åt dem att byta jobb. Det är lättare än att ändra på chefen. Men hur gör man när man själv är chefen? Ja, då får man jobba med sitt inre ledarskap. Jag kan aldrig sluta att sträva efter att bli en bättre chef över mig själv.
Jag arbetar ständigt med att förbättra mitt inre ledarskap. Det är förstås något som vi alla måste göra, även om vi har andra chefer på jobbet. Men för min del handlar det om hela mitt liv: såväl personlig tid som arbetstid.
På mitt allra första jobb höll jag på att köra fullständigt slut på mig själv. Det var några år efter gymnasiet och jag var sekreterare på Miljöpartiets riksdagskansli. Arbetsbelastningen var inte på något sätt onormal, men det här var på den tiden då det stod i alla platsannonser att man skulle vara ”stresstålig”. Det var jag också, åtminstone i början. Dessutom älskade jag mitt jobb.
Det var en kväll i slutet av allmänna motionstiden. Två helvetiskt intensivt roliga veckor då alla nya förslag som riksdagsledamöterna vill lägga ska lämnas in. Två veckors slit för ett litet parti med tjugo färska ledamöter i opposition som ville göra så stort avtryck som möjligt. Klockan var strax efter nio på kvällen, och min kille ringde för att fråga om jag var på väg hem. Jag vände mig till ledamoten som satt bredvid mig och frågade om det var okej att vi fortsatte imorgon bitti. Det var det inte.
”Nu får vi se vem det är som bestämmer, om det är du eller din pojkvän!”
Det var nog den kvällen jag bestämde jag mig för att sluta. Det kändes i hela kroppen att det ska vara jag och min kille som skulle bestämma över vårt liv, inte en fartblind riksdagsledamot med övernattningsrum i ledamotshuset. Två månader senare sa jag upp mig och började plugga. Den första väggen flöt förbi i Stockholms ström. Jag klev av och började gå längs stranden igen.
Nästa gång jag skulle söka jobb var jag orolig för hur det skulle gå med stresståligheten som hade gått förlorad i strömmen. Jag diskuterade tänkbara svar med pappa personalaren.
”Fråga varför, om de kräver att du ska vara stresstålig”, sa han. ”Varför behöver man vara stresstålig för att klara det här jobbet, är det så dåligt planerat? Ifrågasätt arbetssituationen!”
Jag var fortfarande för mån om att vara andra till lags för att våga följa hans råd. Men så rätt han hade.
Vi är inte gjorda för att vara stresståliga hela tiden. Nu är det inte längre något som efterfrågas i platsannonserna. Men hur är det i arbetslivet? Har tempot lugnats ner? Har vi lärt oss något?
Jag vet att jag ständigt måste jobba med mina tendenser att vara för duktig. Så det gör jag, efter bästa förmåga. Men hur går det för mina vänner som är precis lika duktiga som jag, men vars chefer inte känner dem lika bra som jag försöker att känna mig själv? Vilka möjligheter har de att ställa krav på att chefen stoppar dem från att gladeligen köra skiten ur sig själva, bara för att det är så roligt att åka fort, och för att det är det som förväntas, både av arbetet och av dem själva?
Om jag skulle söka en anställning idag skulle jag behöva säga ungefär såhär:
”Jag kan prestera oerhört bra, men jag måste vara ärlig och säga att jag har tendenser att bli för duktig och köra slut på mig själv. Därför måste jag ha en chef som kan hjälpa mig att sätta tydliga gränser för hur mycket jag får jobba och mycket jag får engagera mig. Jag tycker ofta att mitt jobb är så roligt, intressant och viktigt att jag riskerar att köra på för hårt. Om ni kan hjälpa mig att sätta gränser och engagera mig lagom kan jag hålla i många år och vara en fantastisk resurs. Men om ni ställer för höga krav och inte kan hjälpa mig att bromsa kommer jag att ta slut snabbt. Då är vi inte rätt för varandra.”
Kan man få en anställning om man är så ärlig? Ja, för mig skulle det nog vara det enda alternativet. Jag har ingen lust att hoppa på fler väggar, nu när jag äntligen har fått min nuvarande chef att tänka i de här banorna. Jag håller mig till henne så länge.
