onsdag 23 februari 2011

Att twittra med ryggmärgen

Jag fick ungefär 20 nya följare på Twitter under Vinterminglet. Det är säkert långt mindre än genomsnittet - snittwittraren på SSMX har 618 följare, enligt Hampus Brynolf, mannen bakom Twittercensus. De flesta av mina nya följare tillkom under den timme som Johan Staël von Holstein talade, och jag satt med svettningar i lobbyn och vansinnestwittrade.



Jag fick ganska många kommentarer, retweetar och tillrop, både under den här timmen och efteråt. Minst en kompis var förvånad: "Du brukar ju inte twittra på det sättet." Nej, jag brukar försöka att inte twittra i affekt. Mitt Twitterkonto är kopplat till min företagssajt och även om jag twittrar som privatperson så vill jag inte vara direkt oprofessionell. Jag antar att jag var det under den här timmen på Vinterminglet. Jag kommer aldrig att få uppdrag från Johan Staël von Holstein.

Vad höll jag egentligen på med? Jo, precis det som Emilia skriver om. Lappskrivandet på en större skala. Det har nog alltid varit min grej, något som legat latent hos mig från dag ett och ända fram till februari 2009, då jag reggade mig på den för mig då rätt poänglösa mikrobloggen Twitter. Jag är en textmänniska som behöver skriva för att kunna tänka, men som inte har skrivit dagbok privat sedan 10-årsåldern. Jag har aldrig sett någon poäng i text som inte ska läsas av andra. Samtidigt är det korta formatet min melodi – dels är jag otålig av naturen, dels har sju år av tv-textning tvingat mig att tänka i rader på 37 tecken eller mindre. Twitters 140 tecken är generöst på gränsen till överdådigt.

Möjligheten att i få uttrycka mina känslor över det jag ser och hör, och i realtid få respons av andra, gör Twitter helt oemotståndligt för mig. Det är en säkerhetsventil: jag hade hjärtklappning och skakade lätt i hela kroppen när jag lämnade mitt bord på SSMX under Johan Staël von Holsteins anförande. Det är en kontaktannons: Jag kände mig genast mycket vänligt sinnad mot de medtwittrare som retweetade eller svarade på mina inlägg. Det är en programförklaring: Självklart är jag medveten om att jag stöter bort en del möjliga kontakter, kanske till och med möjliga uppdragsgivare. Det är en utmaning: Jag hade kunnat skriva "Johan Staël von Holstein är en idiot!!!11" och då hade jag fått exakt 0 retweetar och en mördande tystnad som enda reaktion.

En annan gång ska jag skriva om den intressanta frestelsen i att sitta vid sitt ensamma skrivbord och slita sitt hår över en otydlig uppdragsgivare, med megafonen Twitter bara en flik bort. Men den här gången skrev jag om min oproffsighet på SSMX. De roligaste 45 minuter som jag haft i mitt eget sällskap på mången god vecka. Att twittra rätt är stort. Att twittra fritt är större.

Att tänka är att tänka

– …  en blogg med två kompisar. Vi börjar med varsitt inlägg som heter ”Att skriva är att tänka”.

– Okej. Men att skriva är ju inte att tänka. Att tänka är att tänka.

–  Jo, fast alltså att skriva kan ju också vara att tänka. Själva formulerandet av tanken, skrivandet, hjälper tanken framåt. Det är så vi menar.

Och min kompis förstår vad jag menar. Han säger att han ska läsa bloggen, att det låter intressant. Men hans ord blir ändå kvar i mig. Att skriva är inte att tänka. Att tänka är att tänka.

Precis som 80 procent av min vänkrets har jag skaffat mig den svindyra folktelefonen. Den är arbete, leksak och kommunikation i ett. Och precis som 80 procent av min vänkrets träffar jag den mer än vad jag träffar mina barn.

Med min min nya telefon behöver jag aldrig känna mig ensam. Jag har ständig tillgång till nyheter, läsning och kommunikation. Inte ens den kortaste paus försummas. Tunnelbanan – ett givet tillfälle för att ta en snabbfika med kompisarna på Facebook och Twitter. Promenad mellan möten – passar på att ringa några samtal. Äter lunch för mig själv – läser en blogg. Ja, inte ens toalettbesök innebär nödvändigtvis någon paus längre. Toatwitter är inte så ovanligt som du kanske hoppats. Snart på en nyordslista nära dig.

Det är smidigt att det har blivit så lätt att hålla kontakten. Det är roligt att klura på hur en vardaglig företeelse kan bli lite roligare i en statusrad.

Men. (För det finns såklart ett men.) Jag har helt självvalt krympt min tid att tänka fritt. Jag pressar in mina tankar på 140 tecken och scannar verkligheten efter roliga uppdateringar. Jag anstränger mig helt enkelt hårt för att tänka rätt. "Tänka rätt är stort men tänka fritt är större", står det i Uppsala. Den som vill förhålla sig till samtiden bör kanske lägga till något om att tänka snabbt. Men frågan är om det ska vara först eller sist i ordspråket.

I lördags var jag på Vinterminglet, #ssmx, som det kallas på Twitter. En konferens om sociala medier för folk i framkanten på de sociala medierna. Informationen om konferensen har huvudsakligen spridits på Twitter, och alla närvarande hade självklart ett Twitterkonto, som de flitigt utnyttjade under dagen. Så även jag.

Det är en intressant upplevelse att lyssna på en föreläsning tillsammans med tvåhundra andra, samtidigt som man håller ett halvt öga på telefonen eller datorn för att se vad de tycker om det som sägs. Föreläsarna får direktrespons i form av hejarop eller burop i Twitterflödet. Frågor sprids som nysningar bland åhörarna, smarta kommentarer plockas upp och mångfaldigas som retweets.

Att kommentera i realtid är förstås inte något nytt. Jag skickade lappar till bänkgrannarna med kommentarer om min mellanstadielärare redan på 80-talet. Skillnaden nu är att alla, ALLA, ser vad man skriver. Upplevelsen av upplevelsen kollektiviseras. Helt plötsligt tycker väldigt många samma sak, utan att någon har haft en rimlig chans att verkligen ta in det som sägs. Det blir upplevelsen som recenseras, inte innehållet.

Direkt efter lunchen på Vinterminglet var det två riktigt bra föreläsare, @sofiasvanteson och @Agaton. De hade utan tvekan bra saker att säga, men ärligt talat kommer jag mest ihåg dem som personer. Om jag inte varit så upphetsad av möjligheten att bedöma dem offentligt i realtid hade jag kanske gett mig själv chansen att lyssna, tänka och komma ihåg mer än enstaka oneliners.

Detta att man delar något med andra i realtid kräver förstås inte alls längre att man delar samma fysiska rum, det hör ju snarare till ovanligheterna.  Twittertaggen #mel2011 rör sig lika snabbt som vilken demokratidemonstration som helst på lördagskvällarna.

Ibland tar jag med mig telefonen i sängen. Det är ett varningstecken. Säger jag hellre god natt till mina nätkompisar än till snickaren? Vill jag hellre veta hur de andras kvällar har varit, än att avsluta med dagens lässtund? Boken kopplar av mig från världen och leder mig mjukt in i sömnen, medan kommunikationen kopplar ett fast grepp om min hjärnaktivitet och håller igång tankarna.

Att skriva kan vara att tänka, och att skriva tillsammans kan ge oss möjligheten att bli lite mer genomtänkta. Så skrev jag i mitt förra inlägg, och det står jag fast vid. Men att skriva snabbt och tillsammans behöver inte alltid leda tanken framåt. Det kan också göra att tanken stannar vid den enkla upplevelsen, den som inte kräver eftertanke. Första intrycket riskerar att bli enda intrycket.

Sådana här nedslag avslutas ofta med käcka utrop av typen ”Men nu har jag sett bjälken i mitt eget öga, och kommer hädanefter att alltid välja den rätta vägen”. Eller så siar man om framtiden och säger något klokt om vad detta kommer att innebära för mänskligheten.

Jag kan inte avsluta varken på det ena eller andra sättet. Jag borde antagligen koppla av mer. Men å andra sidan så är det ju både lockande och kul att ha den här löpande kontakten med andra. Och utvecklingen, ja, den går väl redan åt två håll, minst. Några i ankdammen är vråluppkopplade och skaffar twitterkonton åt sina ofödda barn, medan andra, i andra ankdammar, varken förstår vad sociala medier innebär eller vad som eventuellt skulle vara vitsen.

Jag behöver tänka på saken. Det gör jag både genom att skriva, prata och diskutera. Men kanske främst bara genom att tänka. Att tänka är att tänka. Tankar tar tid.

lördag 19 februari 2011

19 februari 2007

Just idag har jag funnits på Facebook i fyra år!

Emilia skrev om hur samtalet i de sociala medierna gör henne och andra smartare. Det är fint. Men jag fortsätter väl på min inslagna stig ändå, med djupdykningen ned i min egen textproduktion. För även om jag gillar mitt fikarum på Twitter är det inte för samvarons skull som jag hänger där. Inte bara. Jag dokumenterar mitt eget liv, min vardag. Bara för mig.

Jag lärde mig nyligen att man kan spara ned sin profil från Facebook. Den här filmen beskriver hur man gör.



Jag fick alltså en mapp på hårddisken som är som en tidskapsel.

Det blev tydligt att jag, eller i alla fall min omgivning, har förändrats en del sedan 2007. När började förändringen smyga sig på? Hur har jag utvecklats? Vad har jag lärt mig? Introvert texthistoria!

Det första jag gjorde på Facebook var att lägga upp en massa kort och tagga folk på dem. Jag minns nu att det var därför jag över huvud taget skaffade ett konto. Till ord hade jag min blogg.

Men de första orden jag publicerar är:
Paulina Nyman is sneezing and coughing and sleeping
februari 19, 2007 kl. 12:16

Ganska snart blev jag tokkär, men fortsatte på det engelska spåret.
Paulina Nyman is happier than ever
mars 16, 2007 kl. 0:14

Och så skrev jag antagningsprovet till språkkonsultprogrammet.
Paulina Nyman is a bit nervous
maj 11, 2007 kl. 23:30

Och fortsatte att vara kär och yr.
Paulina Nyman is still singing, dancing, jumping up and down.
maj 21, 2007 kl. 14:24

Paulina Nyman is so not studying
maj 22, 2007 kl. 10:06

Idag skulle jag aldrig skriva en vardaglig uppdatering på engelska, även om gränssnittet uppmuntrar till det. Jag har läst för mycket om språkpolitik och språkvård. Det är intressant att den första på svenska (nåja) uppenbarligen skrevs i affekt:
Paulina Nyman is arg.
juni 1, 2007 kl. 13:22

Därefter glesas de engelska statusuppdateringarna successivt ut under sommaren.

Det är inte så ofta som jag frågar saker i statusuppdateringar under 2007. Ett exempel finns dock, efter en fysisk hårddiskkrasch (metallchassi mot golv).
Paulina Nyman is jätteledsen över sin trasiga hårddisk - kan nån hjälpa att fixa?
augusti 16, 2007 kl. 13:40

Men de efterföljande är mer utlopp för frustration än försök till dialog.
Paulina Nyman is försöker på alla sätt övertyga [sig] om att hårddiskräddning går på hemförsäkringen.
augusti 17, 2007 kl. 10:33

Paulina Nyman is i förnekelsestadiet: det var ändå inget viktigt på den hårddisken. (...gaaah...)
augusti 17, 2007 kl. 16:09

Det roligaste, tycker jag, är när jag dokumenterar processer i statusuppdateringarna.
Paulina Nyman is datarumsvakt
september 3, 2007 kl. 8:22

Paulina Nyman is datarumsvakt och äter en bagel
september 3, 2007 kl. 13:17

Paulina Nyman is datarumsvakt och tjänar pengar
september 3, 2007 kl. 15:21

Det är som att jag måste övertyga mig själv efter en lång och tråkig dag med bara en bagel som sällskap att jag i alla fall tjänar pengar under tiden.

Och är det inte receptionsjobb så är det universitetsläxor.
Paulina Nyman tycker att det går väldigt dåligt med skrivuppgiften
december 18, 2007 kl. 11:19

Paulina Nyman svär över foldern
december 18, 2007 kl. 21:34

Paulina Nyman är nu klar med den jävla foldern
december 19, 2007 kl. 1:22

Inte kunde jag veta att jag tre år senare skulle ha en blogg tillsammans med personen som satte betyg på ”den jävla foldern”!

Jag kan se hur folk har försvunnit ut ur mitt liv och när de kommit in. Och när relationer fördjupats så pass att vi inte längre behöver treva runt fikor och pluggträffar med publika logginlägg.

Idag använder jag mest Twitter för vardagsdokumentation. Och jag lägger inte längre upp semesterbilder eller festbilder – bara roliga kort som jag tagit med mobilkameran.

Men så här slutar mitt första år på Facebook:
Paulina Nyman ska på lägenhetsvisning och sen hålla tummarna i en vecka.
februari 16, 2008 kl. 0:40

Paulina Nyman har varit på lägenhetsvisning och ska nu hålla tummarna i en vecka.
februari 16, 2008 kl. 13:05

Paulina Nyman håller tummar till höger och vänster.
februari 17, 2008 kl. 11:25

Vissa saker har alltså inte förändrats.

fredag 18 februari 2011

Att skriva är att tänka

Vi lever i ett informationssamhälle. Hur ofta har du läst den meningen? Cirka 40 000 miljarder gånger bara den senaste veckan, tippar jag. Domedagsprofeter varnar för att den enorma mängden budskap som väller över oss grillar sönder våra hjärnor. Aldrig tid att vila, aldrig ro att bara vara. Sällan en stund över för det där berömda samtalet mellan fyra ögon. För att lugna oss behöver vi metoder, terapi och mindfulness-appar. Sägs det.

Jag är en textvarelse. Det skrivna ordet är mitt naturliga habitat. Visst klarar jag mig hyggligt även i miljöer där talspråket är kung – men jag bor inte där. Jag bor i bokstaven, i tangentbordet, i det snälla ljuset som papperet reflekterar och i den milda glansen från datorskärmen. Det är sant att den enorma mängden intryck och infall som hela tiden strömmar mot mig ibland kan göra mig stressad. Men det finns ett motmedel: att själv producera text. Att skriva. När jag skriver processar jag alla intryck, alla budskap. I skriftsamtal med andra – på Twitter, på Facebook, i mejl – gör jag samtiden hanterbar och faktiskt rätt sympatisk.

Karin Bojs skrev nyligen i en vetenskapskrönika i DN om ett inlärningsexperiment utfört av två psykologer vid Purdueuniversitetet i USA. Fyra grupper av collegestudenter fick använda olika metoder för att lära sig några moment i biologi. Det visade sig att den grupp som klarade sig allra bäst var den grupp som växlade mellan att läsa i kursboken och skriva ner vad de hade lärt sig. Varken råplugg, konceptkartor eller plugg med korta pauser gav bättre resultat. Krönikan kan ge intrycket av att det är själva provet som är poängen, men det är inte det jag tar med mig från Karin Bojs text. Det viktiga för mig som textmänniska är givetvis att det är skrivandet som hjälper oss att lära in. Tanken är inte ny – om just detta pratade (och skrev!) vi på en kurs i skrivteori på språkkonsultlinjen när 2000-talet var nytt. Forskarna har länge vetat att skrivandet gör något särskilt med våra hjärnor. Hand och huvud i samverkan gör inlärningen aktiv, vilket i sin tur gör så att vi minns vår nya kunskap.

Att bara läsa, att enbart vara en passiv mottagare av budskap skulle inte bara göra mig dummare – det skulle göra mig galen. Jag skulle tappa bort mig själv och drunkna i ett hav av information. Att skriva är att tänka. Att tänka är att leva. Jag vilar i min digitala skriftspråksvärld. Jag skriver, alltså är jag.

Att skriva är att tänka

Att starta en ny blogg är som att öppna en ny anteckningsbok. Den här bloggen är en dyr anteckningsbok från Bookbinders, en med vita blad utan linjer, klädd i skimrande, grönblå väv. Man känner pressen att fylla sidorna med intressant och intelligent innehåll, eftersom vanliga listor, telefonnummer och ilskna "kom ihåg mjölk!" tycks ovärdiga. Man tänker också att man nu äntligen ska skärpa till sina kråkfötter till handstil så att de uppnår perfekt balans av läsbarhet och personlig charm.

Mina dagböcker brukade vara från Bookbinders eller andra sådana finställen. Jag hittade en när vi flyttade senast. Den var från 2001 ungefär, men när jag öppnade den för att läsa om vad jag haft för mig under de sista dagarna av gymnasietiden fick jag tji. Där stod ingenting om vad jag gjort eller vilka jag träffat. Istället: förhoppningar om en ljusnande framtid, ganska mycket om kärlek och väldigt många tankar om skrivande. Faktiskt. Språkkonsulten i mig jublar åt det senare.

Så här stod det på en sida:
När jag tänker blir det så här

[krokig linje med en och annan loop]

När jag pratar blir det så här

[linje med tretton loopar och många hack]

Men när jag skriver, då får jag ordning på allt, då verkar mitt liv följa en rak linje, då förstår jag vad jag gör och varför. Jag blir smartare när jag skriver.

Så känner jag fortfarande, och den här bloggen känns som världens bästa anteckningsbok. Den för inte med sig någon direkt press eftersom Emilia och Anna definitivt kommer att fylla den med smart innehåll. Den kommer vara fullt läsbar, tack Georgia. Den lämnar det roligaste till mig: att skriva, tänka och förhoppningsvis bli smartare.

Att skriva är att tänka

I sociala medier tänker vi tillsammans

Att skriva är att tänka. Precis som när vi plötsligt drabbas av nya insikter och fördjupad förståelse under ett samtal, bidrar skrivandet till att klargöra våra tankar. Det är inte alltid jag vet var jag ska landa, men bara genom att ta tag i en tråd och låta den leda mig vidare till nästa så vips, har jag stickat en hel tankesjal att värma mig med.

Under det goda samtalet är deltagarna öppna för vart orden ska leda dem. Man lyssnar, återkopplar, får aha-upplevelser, vidarebefordrar dem, får ny återkoppling som föder nya tankar, och så vidare. Goda samtal föder nya tankar som leder framåt.

Samtal utan dagordning kan vara lika framåtsträvande som uppstyrda möten. På Språkrådet, där jag arbetade tidigare, träffas alla som vill i köket för uppsträckning två gånger om dagen. Vi var väl en tio–femton personer som stod runt köksbordet och plockade äpplen och stretchade muskler enligt ett givet schema. Ett bra tillfälle för småprat. Korta, fragmentariska samtal, ofta i kombination med någon halvavancerad yogaställning. Man fick koll på vilka som var på plats, och man fick tillfälle att byta några ord med dem som satt längst bort i korridoren.

Jag tänker mig att de här uppsträckningarna fyller samma funktion som den gamla tidens rökruta. En sådan där paus som arbetsgivaren kan bli irriterad på. De anställda tar värdefull arbetstid för att småprata om ditt och datt som inte alltid har med jobbet att göra. Men ibland kan det lilla småpratet ersätta ett helt möte med talarlista och streck i debatten. Det är som på fester. Det är i köket det händer.

Nu jobbar inte jag på Språkrådet längre. Jag har återgått till min tillvaro som egenföretagare. Många dagar tillbringar jag helt ensam på mitt lilla kontor. Jag flyttar runt mellan skrivbordet, manchesterfåtöljen och datorn. Ni kanske tycker att det verkar dötrist och tråkigt? Och visst, det händer att det känns ensamt. Men oftast är det ... alldeles underbart!

Det är nu skriften kommer in. Jag fikar nämligen med mina kompisar i datorn. Jag skriver nästan lika snabbt som jag tänker. Ibland snäppet snabbare. När jag behöver en paus i arbetet beger jag mig helt enkelt till fikarummet och kollar in vad som är på gång. Jag fikar mest på sociala medier som Facebook och Twitter. På Facebook har jag en hel del vänner som jag inte skulle känna igen i verkligheten, men många av mina riktiga vänner hänger också där. På Twitter följer jag både kompisar, tyckare, bönder och kändisar. Jag gillar kombinationen!

Jag kan inte vara för privat, eftersom jag inte har koll på vem som läser, men jag väljer ändå att vara hyfsat personlig. Man vet aldrig vem man får respons från. Det kan lika gärna vara de riktiga vännerna som någon i periferin. Ungefär som i ett fikarum på en större arbetsplats. Några känner man väl, andra är nya bekantskaper. Några vill man hänga med efter jobbet, andra får gärna hålla sig på sina rum.

Ibland slår det gnistor i fikarummet. Som under valet, när vi var många som öppet stod för våra åsikter. Vissa vänner hade svårt att acceptera att jag, som är miljöpartist, kunde ha både folkpartister och moderater som vänner. Inte bara på Facebook, utan faktiskt som riktiga vänner. Intolerans och isolering har jag svårt för, oavsett om det gäller invandrare, folkpartister eller feminister. Jag gillar olika.

Andra gånger är fikarummet min snabbaste källa till kunskap. Jag vet inte i vilket kontorslandskap jag skulle kunna få så mycket snabb hjälp, utan att känna att jag tränger mig på, som jag får av mina Facebookvänner. De är helt fria att svara eller låta bli, när jag ber om hjälp med en klurig språkfråga. Men det tar sällan mer än några minuter innan diskussionen är i full gång. Vänner som aldrig träffats i verkliga livet debatterar detaljer ur min text, och hjälper mig med viktiga argument för det ena eller andra sättet att uttrycka sig. Inte sällan hänvisar jag till mina Facebookvänner i diskussioner med uppdragsgivare.

Jag är lyckligt lottad. Bland mina vänner finns många av Sveriges smartaste språkvårdare, tillsammans med yrkeskunnigt folk från andra kategorier. Och samtalet är interaktivt, direkt och fullständigt mottagaranpassat. Var skulle jag annars hitta det på så kort varsel?

Den här texten blev en hyllning till sociala medier. Det var definitivt inte meningen. Efter att ha sett filmen om Facebook kände jag mig redo att avsluta mitt konto. För hur dumma är vi som på eget bevåg gör livet så enkelt för storebror, storföretag, småtjuvar och stalkerare? Men det är en annan, lite stickigare tankesjal, som just de här tanketrådarna inte ledde mig till.

Jag låter istället den här texten landa där den började. Att skriva tillsammans kan vara lika socialt som att föra ett samtal vid kafébordet eller i soffan. Samtalet och texten, även om den består av ett begränsat antal tecken, kan leda tanken framåt. Elisabeth Höglund skrev i Aftonbladet den 11 januari att hon tror att sociala medierna kommer att deformera oss som människor. ”Borta är snart det förtroliga samtalet mellan fyra ögon, det som kan fördjupa våra sinnen men som naturligtvis också kan skapa konflikter för oss.” Jag tror att hon har fel.

Sociala medier är ett komplement till det goda samtalet, inte ett alternativ. (Och som om det inte skapas konflikter på nätet?) Om något står i vägen för det intima samtalet är det snarare teven mitt i vardagsrummet.

När vi interagerar med andra människor, eller med oss själva genom reflektion, har vi alltid möjligheten att bli lite mer genomtänkta. Det är inte tekniken det är fel på. Det är vi som måste hitta ett förhållningssätt.