I sociala medier tänker vi tillsammansAtt skriva är att tänka. Precis som när vi plötsligt drabbas av nya insikter och fördjupad förståelse under ett samtal, bidrar skrivandet till att klargöra våra tankar. Det är inte alltid jag vet var jag ska landa, men bara genom att ta tag i en tråd och låta den leda mig vidare till nästa så vips, har jag stickat en hel tankesjal att värma mig med.
Under det goda samtalet är deltagarna öppna för vart orden ska leda dem. Man lyssnar, återkopplar, får aha-upplevelser, vidarebefordrar dem, får ny återkoppling som föder nya tankar, och så vidare.
Goda samtal föder nya tankar som leder framåt.Samtal utan dagordning kan vara lika framåtsträvande som uppstyrda möten. På
Språkrådet, där jag arbetade tidigare, träffas alla som vill i köket för uppsträckning två gånger om dagen. Vi var väl en tio–femton personer som stod runt köksbordet och plockade äpplen och stretchade muskler enligt ett givet schema.
Ett bra tillfälle för småprat. Korta, fragmentariska samtal, ofta i kombination med någon halvavancerad yogaställning. Man fick koll på vilka som var på plats, och man fick tillfälle att byta några ord med dem som satt längst bort i korridoren.
Jag tänker mig att de här uppsträckningarna fyller samma funktion som den gamla tidens rökruta. En sådan där paus som arbetsgivaren kan bli irriterad på. De anställda tar värdefull arbetstid för att småprata om ditt och datt som inte alltid har med jobbet att göra. Men ibland kan det lilla småpratet ersätta ett helt möte med talarlista och streck i debatten. Det är som på fester. Det är i köket det händer.
Nu jobbar inte jag på Språkrådet längre. Jag har återgått till min tillvaro som egenföretagare. Många dagar tillbringar jag helt ensam på mitt lilla kontor. Jag flyttar runt mellan skrivbordet, manchesterfåtöljen och datorn.
Ni kanske tycker att det verkar dötrist och tråkigt? Och visst, det händer att det känns ensamt. Men oftast är det ... alldeles underbart!
Det är nu skriften kommer in. Jag fikar nämligen med mina kompisar i datorn. Jag skriver nästan lika snabbt som jag tänker. Ibland snäppet snabbare. När jag behöver en paus i arbetet beger jag mig helt enkelt till fikarummet och kollar in vad som är på gång.
Jag fikar mest på sociala medier som Facebook och Twitter. På Facebook har jag en hel del vänner som jag inte skulle känna igen i verkligheten, men många av mina riktiga vänner hänger också där. På Twitter följer jag både kompisar, tyckare, bönder och kändisar. Jag gillar kombinationen!
Jag kan inte vara för privat, eftersom jag inte har koll på vem som läser, men jag väljer ändå att vara hyfsat personlig. Man vet aldrig vem man får respons från. Det kan lika gärna vara de riktiga vännerna som någon i periferin. Ungefär som i ett fikarum på en större arbetsplats. Några känner man väl, andra är nya bekantskaper. Några vill man hänga med efter jobbet, andra får gärna hålla sig på sina rum.
Ibland slår det gnistor i fikarummet. Som under valet, när vi var många som öppet stod för våra åsikter. Vissa vänner hade svårt att acceptera att jag, som är miljöpartist, kunde ha både folkpartister och moderater som vänner. Inte bara på Facebook, utan faktiskt som riktiga vänner. Intolerans och isolering har jag svårt för, oavsett om det gäller invandrare, folkpartister eller feminister. Jag gillar olika.
Andra gånger är fikarummet min snabbaste källa till kunskap. Jag vet inte i vilket kontorslandskap jag skulle kunna få så mycket snabb hjälp, utan att känna att jag tränger mig på, som jag får av mina Facebookvänner. De är helt fria att svara eller låta bli, när jag ber om hjälp med en klurig språkfråga. Men det tar sällan mer än några minuter innan diskussionen är i full gång. Vänner som aldrig träffats i verkliga livet debatterar detaljer ur min text, och hjälper mig med viktiga argument för det ena eller andra sättet att uttrycka sig. Inte sällan hänvisar jag till mina Facebookvänner i diskussioner med uppdragsgivare.
Jag är lyckligt lottad. Bland mina vänner finns många av Sveriges smartaste språkvårdare, tillsammans med yrkeskunnigt folk från andra kategorier. Och samtalet är interaktivt, direkt och fullständigt mottagaranpassat. Var skulle jag annars hitta det på så kort varsel?
Den här texten blev en hyllning till sociala medier. Det var definitivt inte meningen. Efter att ha sett filmen om Facebook kände jag mig redo att avsluta mitt konto. För hur dumma är vi som på eget bevåg gör livet så enkelt för storebror, storföretag, småtjuvar och stalkerare? Men det är en annan, lite stickigare tankesjal, som just de här tanketrådarna inte ledde mig till.
Jag låter istället den här texten landa där den började.
Att skriva tillsammans kan vara lika socialt som att föra ett samtal vid kafébordet eller i soffan. Samtalet och texten, även om den består av ett begränsat antal tecken, kan leda tanken framåt. Elisabeth Höglund skrev i
Aftonbladet den 11 januari att hon tror att sociala medierna kommer att deformera oss som människor. ”Borta är snart det förtroliga samtalet mellan fyra ögon, det som kan fördjupa våra sinnen men som naturligtvis också kan skapa konflikter för oss.” Jag tror att hon har fel.
Sociala medier är ett komplement till det goda samtalet, inte ett alternativ. (Och som om det inte skapas konflikter på nätet?) Om något står i vägen för det intima samtalet är det snarare teven mitt i vardagsrummet.
När vi interagerar med andra människor, eller med oss själva genom reflektion, har vi alltid möjligheten att bli lite mer genomtänkta. Det är inte tekniken det är fel på. Det är vi som måste hitta ett förhållningssätt.
