Fredagen innan påsklovet är en dag för påfyllnad. En hel dag med kursen Dynamisk pedagogik som jag går det här året, parallellt med jobbet. Temat för dagen är livslust.
”Tänk på en situation den senaste veckan då ni har känt livslust”, säger läraren.
Jag tänker. Jag är så trött. Jag har sovit för lite och jobbat för mycket. Bara i ett par veckor, men det går fort utför nuförtiden. Jag orkar inte komma på något. Kanske ska jag säga något om den utbildning jag hållit dagen innan, och som avslutades med en muntlig utvärdering? Kursdeltagarna sa så fina saker att min glädje nästan kunde förväxlas med livslust. Bekräftelse. Glädje. Men livslust? Nej.
Jag får konstatera att en hel vecka passerat utan att jag känt livslust vid ett enda tillfälle. Glädje och bekräftelse är alltid trevligt. Men inte får det hjärtat att sjunga i bröstet.
En vecka senare sitter jag i Himlabacken i Järvsö och kokar pasta på Trangiaköket. Under sittliften skiner tussilago på marken, fåglarna kvittrar varandra mellan talltopparna och snön droppar från slalomskidorna som står uppställda i solen. Livslusten flödar.
Dagen därpå hamnar vi mitt i en lamning när vi ska hämta mjölk hos bonden. Tre små svarta lamm föds och tar sina första stapplande steg framför mina ögon. På eftermiddagen improviserar vi fram ett sjuårskalas, komplett med tårtor, kurragömma och kaffetår på furstukvisten. En dag fullmatad med helt andra saker än de jag brukar ägna mig åt. Det är lustfyllt.
När familjen åker hem från påsklovet stannar jag kvar. Jag har datorn med mig och får två intensiva arbetsdagar kombinerade med slask och ved och vatten. Men inte känner jag mig som kungens lilla piga när jag kånkar den tunga vedkorgen från vedboden. Att ha det såhär varje dag vore en annan sak. Men att bära tunga dunkar med brunnsvatten är så fjärran från min vardag att det tjänar utmärkt som paus.
Påskpausen lyser upp resten av våren, trots att det sen fortsätter att hopa sig på jobbet. Det är ju så roligt, mitt jobb. Särskild när man har återuppstått.
Idag sitter jag på den lilla bänken under flädern utanför kontoret och dricker mitt kaffe. Min ihoplimmade Budda har fått flytta ut i busken bredvid smultronkrukan igen, precis i blickfånget. Jag väljer på måfå ut en bok i bokhyllan för att läsa några rader. Fastnar på ”Ur balans” av Alexander Perski, en bok jag köpte för ett år sedan. Då var den boken så högaktuell i mitt liv att jag absolut inte orkade läsa den. ”Störd sömn, koncentrationsproblem, trötthet och olustkänslor är tidiga tecken på allvarlig stress”, står det på framsidan. Jorå. Det känns igen.
Jag bläddrar lite. Kanske orkar jag läsa den här boken nu? Och där, mitt emellan kapitlen ”När balansen rubbas” och ”Att återfå balansen” finns ett litet avsnitt som heter ”Pausläsning – om stigen på Capri”. Fem sidor långt. Perfekt.
Det är en fin liten text, som inspirerar mig att tänka och skriva kring pauser i mitt eget liv.
Jag tänker att min livslust är lite blyg. Den vågar inte visa sig när jag hela tiden är upptagen med annat. Men också att det är okej att jag strävar framåt och kämpar hårt och ger järnet, om jag bara kommer ihåg att jag behöver ta paus också, fast jag har roligt på jobbet. Andningspauser då jag känner fötterna, njutningsfulla kaffepauser, svettiga träningspauser, solpauser med ansiktet mot himlen, läspauser, sömnpauser, påskpauser, pingstpauser, sommarlovspauser.
Livslustspauser.
